Här skriver vi om de mest intressanta mönstren i de svenska runstenarna – vad vi ser, vad det kan betyda och hur det kan prövas. Siffrorna kommer från Vitkis analyser och förklaras i texten.
Hávamál diktades för omkring tusen år sedan och nådde oss i en enda handskrift. Vi mätte först hur rösten låter – utan Gud, med ett jag som minns – och läste sedan dikten som den själv ber om att bli läst: som råd till en människa. Om att komma som gäst, om ensamhet och vänskap, om gåvor och blot, om sömnlösa nätter, om ålderdom och om eftermälet – och vad som står kvar för den som läser i dag.
Vad ville vikingatidens människor bli ihågkomna för? Vi läste alla vikingatida runstenar och hela Hávamál och räknade vad som prisas. Krigaren finns där, men han är en bifigur. Det som räknas är hur man är mot andra.
Där en runa saknas sätter utgivarna ett streck, och där de inte vågar tolka ordet skriver de tre punkter. Vi har byggt två modeller som kontrollerar varandra: den ena föreslår vilket ord som stod i luckan, den andra mäter om texten alls är språk – och utgåvan har sista ordet. Där forskare redan vågat ett förslag landar modellen ofta på samma ord, och där den fyller i ord i inskrifter som inte är språk säger den andra modellen ifrån.
Runor ristades i trä, ben och metall lika gärna som i sten, men det är stenen som har överlevt. Visste de som högg att den skulle göra det? Trettiotvå vikingatida stenar säger det själva. Vi räknade vad som skrevs på vilket material – och fann att materialet valde orden. Och vi själva: vad av det vi skriver i dag finns kvar om tusen år?
Jag växte upp i Skåne och känner mig varken dansk eller hemma i Stockholm. Så jag ställde frågan till dem som bodde här för tusen år sedan: var hörde man hemma när stenarna restes? Femtionio runstenar svarar – utan att nämna vare sig kung eller rike.
Två av tre svenska runstenar saknar ristare i Rundata. Vitki går igenom alla och säger var beläggen pekar – och i ett blindprov på 769 stenar, där svaret var dolt, hade de nya förslagen rätt fyra gånger av fem. Här är de fem starkaste, och hur Vitki kommer fram till dem.
Ordet stav dyker upp överallt där det handlar om runor: i runologernas beskrivningar, i Eddan, på runstenarna och på gamla kalendrar. Det betyder minst sex olika saker. Fem runstenar, och kanske ristningen vid Fyrby, nämner stavar som restes bredvid stenen. Ingen av dem finns kvar, men statistiken visar var de stod: i stora monument med flera stenar, ibland vid en tingsplats.
Vi räknade de vanligaste orden på Sveriges vikingatida runstenar, landskap för landskap och årtionde för årtionde. Orden håller sig hemma: Västergötland reste sina stenar med egna händer, Uppland lät andra göra jobbet, Södermanland satte sina märken at – inte æftiR – de döda. Elva ord vägrar vara rikssvenska, och trettio byter skepnad mitt under 1000-talet.
Många runstenar har ställen där runor har fallit bort. Vi bygger en modell som föreslår vad som stod där och säger hur säker den är. Här redovisar vi hur långt vi har kommit och hur modellen är prövad: sex prov med känt svar, kalibrerade procent och kontroller av koden. Modellen är ännu inte släppt i appen.
Runstenarna dateras med sina ornament, men mer än var tredje runsten saknar stilgrupp i Samnordisk runtextdatabas – och bortfallet är inte slumpmässigt. De skadade, de otolkade och stenarna utanför Mälardalen och Västergötland försvinner oftast. Vi visar att de osynliga stenarna inte heller beter sig som de synliga, att kategorin RAK gör hela bestånd tidiga per definition, och hur mörkertalet kan tändas.
I 112 vikingatida runinskrifter har utgivarna inte kunnat tolka mer än ett enstaka ord. Vi prövade dem med kodknäckarnas klassiska verktyg, al-Kindis frekvensanalys och William Friedmans koincidensindex, och med ett språkprov som vi har utvecklat i Vitki, där varje inskrift mäts mot riktiga runtexter klippta i samma bitar. Provet delar dem i tre grupper: runrader, trasigt språk och en stor grupp vars runföljd inte liknar språk. Vad den sista gruppen är vet vi ännu inte.
Danmark var kristet sedan Harald Blåtand, men de danska runstenarna bad nästan aldrig för de döda. Två av de fem som gör det före 1050 står sex kilometer från varandra vid Randers. Där finns också en smed som kanske fått sin frihet och en familj som skrev på svenskt vis.
Förbannelser, Tor och blyamuletter mot feber: vi har gått igenom alla 6 753 runinskrifter i Rundata efter spår av magi. Den följer föremålen genom tiden, från guldet runt halsen till stenen och tillbaka till kroppen. Under vikingatiden skyddade man stenen i söder och själen i norr.
En mer personlig artikel: om en bok i föräldrahemmets tidningsställ, om korpen över trädkronorna och om varför Vitki kom till – och om tre strofer ur Hávamál och vad de fortfarande kan lära oss.
Sju forskare har gett Maltstenen sju olika innebörder. Vi lät i stället sannolikhetslära läsa den: en modell som har lärt sig runspråket ur tusentals andra inskrifter och som har prövats på 808 inskrifter med känt svar. Den bekräftar textens kärna, väljer mellan omstridda runor – och visar varför en fullständig text nästan inte går att få.
Bara 14 svenska runstenar är resta efter en dotter, mot 268 efter en son, och bland syskonen som reser stenen efter sin far är bara var tolfte en dotter. Men där döttrarna syns, syns de på ett eget sätt: stenarna efter dem är sena, och i Uppland är mer än var tredje en bro. Vi tror att dottern syns när arvet gick genom henne – och att hennes arv blev en bro för hennes själ.
Kvinnor är med och reser var fjärde runsten där det går att läsa vem som reste den, men bara var trettionde sten där släktskapen anges är rest efter en kvinna. Var kvinnorna kristendomens förtrupp, som det ofta sägs? Våra siffror säger nej. De pekar i stället mot arvet: kvinnan reste stenen när hon stod i mannens ställe, som änka eller mor.
Kring Enköping skrivs ord som æftiᛦ med vanligt r i stället för den gamla yr-runan ᛦ fem gånger så ofta som i resten av landet. Var det bygdens uttal? Spåren leder till en ristare, Erik, som skrev r på varenda sten, och till ristarna efter honom. Vi tror att stavningen var en skrivtradition, inte ett talspråk.
Bara sex av 2 321 svenska runstenar nämner Tor eller bär hans hammare. De ristades medan korset bredde ut sig, mitt bland kristna stenar, och flera härmar korsets form. Varken de förlorade stenarna eller de som murades in i kyrkorna tyder på att det fanns fler. Vi tror att Tor kom till runstenarna som ett svar på korset.
Omkring 1035 slutade mer än var fjärde runsten med en bön till Gud. Femtio år senare slutade fler med ristarens eget namn. Men signaturen trängde inte undan bönen, och den följde inte efterfrågan – den följde ristarna. Vi tror att den spreds som en sed från mästare till lärjunge.
Omkring år 1035 bad mer än var tredje runsten Gud om hjälp för den dödes själ. Femtio år senare gjorde bara en av tio det, fast korset fanns kvar på stenarna. Vi tror att bönen inte försvann – den flyttade in i kyrkan.
Seden att resa runstenar kom från det danska riket och slog rot först i Götaland, och Västergötland skrev danskast. Riksgränsen syns också – inte som en språkgräns, utan som ett tyst bälte: på danska sidan begravde man sina döda nära gränsen, men reste nästan inga runstenar.
Välj upp till 3 ämnen, eller skriv ett eget förslag.
