Hon ärvde efter sitt barn – kvinnorna på runstenarna

Inga reste stav och stenar efter Ragnfast, sin make. Hon ärvde efter sitt barn.

Så står det på en runsten vid Vreta i Uppland. Det är en av fyra stenar som Inga reste efter sin man Ragnfast i Snottsta, och den säger något som nästan ingen annan runsten säger rakt ut: att hon ärvde. Ingas stenar hör till de mest kända kvinnostenarna. Men hur vanliga var kvinnorna på runstenarna, och varför syns de där?

Förstora ⤢

Vem fick en runsten?

Vi gick igenom de svenska runstenar där det går att läsa vem som reste stenen och vem den restes efter – 1 144 stenar. I 746 av dem anges också släktskapen: efter Ragnfast, sin make, efter Gunnar, sin son.

Bilden är entydig. Över hälften av stenarna är resta efter en far, och nästan alla övriga efter en son, en bror eller en make. Bara 23 stenar är resta efter en mor, en hustru, en dotter eller en syster. Räknar vi också de stenar där en kvinna nämns med namn bland de döda, är det 112 stenar, eller 10 %. Runstenen var i första hand ett minne över män.

Vem reste stenen?

Bland dem som reste stenarna är kvinnorna betydligt fler. Av de 1 144 stenar där det går att läsa vem som reste dem är en kvinna med på 288, alltså 25 %, och på 148 reser hon stenen ensam. Det är knappt hälften av alla svenska runstenar; på de övriga är texten skadad eller säger inte vem som reste stenen. Kvinnorna minns alltså sällan på stenarna, men de är ofta med och reser dem.

Det skiljer sig mellan landskapen. I Uppland är en kvinna med på 31 % av stenarna, i Småland på 11 %. En så stor skillnad mellan landskapen skulle uppstå av en slump i ungefär ett fall på 3,100.

Över tiden finns ingen säker förändring. Andelen varierar mellan stilgrupperna, men när vi jämför stenar i samma landskap ökar oddsen att en kvinna är med bara svagt med tiden, sannolikt någonstans mellan oförändrat och knappt det dubbla per femtio år (p 0,16: en förändring av den storleken uppstår lätt av en slump).

Var kvinnorna kristendomens förtrupp?

En vanlig tanke är att kvinnorna gick före när kristendomen kom, och att stenar som kvinnor reste därför oftare är kristna. Vi prövade det med stenar från samma stilgrupp och samma landskap.

Det håller inte. Av stenarna som kvinnor var med och reste har 69 % kors eller kristen bön, mot 70 % av de övriga. Med stilgrupp och landskap konstanta har en sten som en kvinna var med och reste 0,9 gånger så stora odds att vara kristen, sannolikt någonstans mellan 0,6 och 1,3 – i praktiken ingen skillnad (p 0,44). Bönen är något vanligare på kvinnornas stenar (23 mot 20 %) och brobyggena likaså (10 mot 7 %), men inte så mycket att det går att skilja från slumpen.

Om något pekar det åt andra hållet. Stenar som en kvinna reste ensam har kors eller bön i 57 % av fallen, mot 72 % av de övriga. Skillnaden syns tydligt i den ena halvan av materialet men inte i den andra, så vi räknar den inte som ett fynd.

Förstora ⤢

Vår hypotes: kvinnan i mannens ställe

Att kvinnor reste runstenar är välkänt, och Birgit Sawyer har föreslagit att runstenarna ofta handlar om arv – att den som reste stenen visade att hon eller han var arvinge (Sawyer 2000). Det vi tillför är mätningen: hur ofta kvinnorna syns, att deras stenar inte är mer kristna än andras, och efter vem de reste stenarna.

Det sista är avgörande. När en man reser en sten ensam är det oftast efter hans far (45 %), därefter efter en son eller bror. När en kvinna reser en sten ensam är det nästan alltid efter hennes make (45 %) eller son (32 %). Efter sin far reser hon en sten ensam i bara 14 % av fallen.

Vår hypotes är att kvinnan reste stenen när hon stod i mannens ställe. När maken dog var det änkan som förde gården och arvet vidare. När sonen dog utan egna barn kunde arvet gå till modern – som för Inga, som ärvde efter sitt barn. Då var det hon som reste stenen. En dotter som hade bröder reste däremot sällan en sten ensam efter sin far; det gjorde bröderna.

En första prövning: arvet i ord

Om stenarna handlar om arv, borde kvinnornas stenar oftare tala om arv rakt ut, som Ingas. Det gör de inte: 7 av 288 stenar som kvinnor var med och reste nämner arv eller ägande, mot 25 av 856 av de övriga – 2 mot 3 %. Arvet sades sällan rakt ut, oavsett vem som reste stenen.

Det betyder inte att arvet inte spelade roll, men att det syns i vem som reste stenen och efter vem, inte i orden. Vi formulerar därför hypotesen skarpare:

Kvinnan syns på runstenen när hon står i mannens ställe – som änka efter maken och som mor efter sonen. Det är släktens ordning som avgör, inte den nya tron och inte vad som skrivs ut.

Prövningen har sina gränser: vi vet sällan om den döde hade barn eller bröder, och därför vem som faktiskt ärvde.

Så kan hypotesen prövas vidare

1. Familjerna. Där samma familj syns på flera stenar, som Ingas och hennes mors, går det att följa vem som ärvde efter vem. Om hypotesen stämmer reser kvinnan stenen när det inte finns någon man närmare i arvsordningen.
2. Landskapen. Skillnaden mellan Uppland och Småland kan jämföras med vad de medeltida landskapslagarna säger om kvinnors arv. Följer kvinnornas plats på stenarna arvsreglerna?
3. Döttrarna. Om stenarna följer arvet bör döttrar resa stenar efter sin far framför allt när de saknade bröder. Det kan prövas på stenar där syskonen nämns.
4. Broarna. Kvinnorna bygger något oftare broar än männen. Med fler stenar går det att se om det är en egen kristen sed hos kvinnorna eller en slump.

Förbehåll

• Könet är bestämt ur Rundatas översättning och ur namnen. Namnens efterled är en god men inte felfri ledtråd, och enstaka namn kan vara felbestämda.
• Bara stenar där det framgår vem som reste dem räknas, och skadade texter kan dölja både namn och släktskap.
• Släktskapen säger inte vem som faktiskt ärvde. Hypotesen bygger på att arvsordningen speglas i vem som reste stenen, inte på att det står skrivet.
• Ett samband är inte en orsak. Hypotesen förklarar mönstret, men andra förklaringar är möjliga – till exempel att det var kutym att den närmaste anhöriga i hushållet reste stenen, oavsett arv.

Se själv

Om kristnandet på runstenarna: Bönen tystnade – men korset stod kvar.

Kartorna, kurvorna och modellerna kommer från Vitki, ett öppet verktyg för runstensforskning som du kan ladda ner och köra på din egen dator från GitHub. Metoden beskrivs i METHODS.md.

Källor och data

• Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
• Sawyer, B. 2000. The Viking-Age Rune-Stones: Custom and Commemoration in Early Medieval Scandinavia. Oxford: Oxford University Press.
• Gräslund, A.-S. 2006. Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds. I: M. Stoklund m.fl. (red.), Runes and their Secrets: Studies in Runology. Köpenhamn: Museum Tusculanum Press, s. 117–139.
• Foton: Wikimedia Commons, med fotograf och licens i bildtexterna.