Tor svarade korset – och tystnade
Bara sex av 2 321 svenska runstenar nämner Tor eller bär hans hammare. De ristades medan korset bredde ut sig, mitt bland kristna stenar, och flera härmar korsets form. Varken de förlorade stenarna eller de som murades in i kyrkorna tyder på att det fanns fler. Vi tror att Tor kom till runstenarna som ett svar på korset.
Tyrvi reste stenen efter Agmund, sin make, en mycket god tegn. Tor vige.
Så står det på en runsten vid Velanda i Västergötland. De två sista orden, Þórr vígi, ber Tor att helga stenen. Det är en av de tydligaste hedniska åkallanden på någon svensk runsten – och den har nästan inget sällskap. Av 2 321 svenska runstenar har bara sex Tors namn, hans hammare eller en bild ur myterna om honom. Kors eller kristen bön finns på 1 103. Varför är Tor så sällsynt? Vi följde de sex stenarna genom tiden, genom landskapet och bland de stenar som har gått förlorade.
Vad binder de sex samman?
Vi gick igenom de 2 321 svenska runstenarna i Samnordisk runtextdatabas och letade efter hedniska och rituella markörer: Tors namn i texten, formler som Þórr vígi (Tor vige) och vígi þessi kuml (vige detta minnesmärke), förbannelser, det gamla magiska ordet alu, och bilder av Tors hammare eller av Tor som fiskar efter Midgårdsormen.
Det första som binder dem samman är guden. Alla sex handlar om Tor; ingen nämner Oden, Frö eller någon annan gud. Tor var åskguden och beskyddaren, den som slogs mot Midgårdsormen. I de isländska berättelserna om kristnandet är det också Tor som utmanar Kristus.
Det andra är att de lånar från den kristna stenen. Hammaren i Stenkvista står där korset brukar stå. Texten vid Korpbron slutar med en bindruna i korsets form. Stenen vid Linga har Tor på ena sidan och ett kors på den andra. Och Tor vige står sist i texten, där de kristna stenarna har sin bön. Altunastenen ristades av Balle tillsammans med två andra, och Balle gjorde också kristna stenar: 29 av hans 76 stenar har ett kors. I övrigt är de vanliga runstenar: de restes efter fäder, en son, en make, en bror och fränder – av söner, en far, en änka och en syster.
En sjunde sten hör till samma bild. Vid Åby i Södermanland finns en torshammare och kanske en torsmask på ett jordfast block (Sö 86). Den räknas inte bland runstenarna här, eftersom den är huggen i ett block som ligger där det alltid har legat.
När ristades de?
Fem av stenarna kan dateras genom sin ornamentik. Fyra hör till de två tidigaste stilgrupperna, RAK och Fp, tiden fram till omkring 1050. Den femte, Altunastenen, hör till Pr3, omkring 1050–1080. Ingen hednisk sten är yngre än så. Det var just under den tiden korset bredde ut sig: kristna markörer finns på 55 % av stenarna i RAK och på 75 % i Fp.
Skalan går från 0 till 90 %. Källa: Vitkis korpusanalys av Samnordisk runtextdatabas; stenar med läsbar text, daterade efter sin stilgrupp (Gräslund 2006). Kristna markörer: kors eller kristen bön eller formel.
Sex stenar räcker inte för säker statistik, och vi vill vara ärliga om det. De två tidigaste stilgrupperna rymmer 40 % av alla daterade stenar. Fyra av fem i dem skulle därför hända av en slump i ungefär 9 fall av 100. Att ingen hednisk sten är yngre än Pr3, fast 30 % av de daterade stenarna är det, skulle hända av en slump i ungefär 17 fall av 100. Mönstret pekar mot kristnandets genombrott, men det kan inte bära en slutsats ensamt.
Ett land mitt i ett religionsskifte
Under 1000-talets första hälft var Sverige på väg att bli kristet, men var det ännu inte. Olof Skötkonung, den förste svenske kung vi vet blev döpt, lät prägla mynt i Sigtuna kring år 1000, en del med kors efter engelsk förebild. Västergötland fick en biskop i Skara under 1000-talets första hälft. Men omkring 1075 beskriver Adam av Bremen ett stort hedniskt tempel i Uppsala, med bilder av Tor, Oden och Frö. Tor, skriver han, satt i mitten som den mäktigaste. Enligt senare berättelser fördrevs kung Inge den äldre en tid för att han vägrade blota. Kristnandet gick släkt för släkt och bygd för bygd, under flera generationer, och de gamla gudarna fanns kvar länge vid sidan av den nya. I den världen var en runsten ett offentligt besked om var släkten stod.
Var står de?
De sex stenarna är spridda över fem landskap, med Södermanland som tyngdpunkt: tre av sex, fast Södermanland har 17 % av runstenarna med läsbar text. Det skulle hända av en slump i ungefär 6 fall av 100 – en antydan, inte ett säkert mönster. Ingen av dem står i östra Uppland, där runstenarna är som tätast.
Den viktigaste frågan är vilka stenar som stod runt omkring dem. Om de hedniska stenarna var kvarlevor från bygder som kristendomen ännu inte nått, borde grannarna ha varit hedniska eller tysta. Så var det inte. Bland grannstenarna inom 25 kilometer, från tiden fram till omkring 1080, bär 74 % kors eller kristen bön – mot 70 % runt andra stenar från samma tid. (Velanda har för få grannar för att räknas.) En så liten skillnad uppstår lätt av en slump, men den går åt det hållet: de hedniska stenarna står mitt bland de kristna.
Det gamla syns ändå i landskapet, fast inte i orden. 66 % av runstenarna står inom 500 meter från ett gravfält, oftast från järnåldern, mot 24 % av slumpvisa platser i samma trakter. Det gäller också de kristna stenarna: de står vid gravfälten minst lika ofta som de andra. Bara brostenarna, som restes där vägen behövde en bro, står tydligt mer sällan där. Kristendomen bytte stenens ord men inte dess plats.
Före omkring 1050 (RAK–Pr2)
Efter omkring 1050 (Pr3–Pr5)
Brostenarna
Skalan går från 0 till 80 %. Källa: Vitkis korpusanalys; stenar som står kvar på sin plats, och gravfälten i Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöregister. Andel inom 500 m från ett gravfält; slumpvisa platser i samma trakter: 24 %.
Försvann de hedniska stenarna?
Kanske fanns det fler, som har gått förlorade? Rundata känner 415 svenska runstenar som har försvunnit sedan de beskrevs. Många tecknades av 1600-talets fornforskare innan de sprängdes, murades in eller slogs sönder. För 182 av dem är texten känd.
Ingen av dem har en hednisk markör. Om de förlorade stenarna hade varit hedniska lika ofta som de bevarade – sex av 1 111 – hade vi väntat oss en enda. Nollan säger alltså inte mycket ensam, men den sätter en gräns: andelen hedniska stenar bland de förlorade är troligen under 2 %. Och de förlorade stenarna var lika kristna som de bevarade: 66 mot 69 % bär kors eller bön. Med stilgrupp och landskap konstanta är oddskvoten 1,1, sannolikt mellan 0,6 och 2,0 – i praktiken ingen skillnad (p 0,71). De stenar som har försvunnit sedan 1600-talet var alltså inte annorlunda. Om hedniska stenar förstördes, skedde det tidigare, och det kan vi inte se.
Spår av ikonoklasm?
Ikonoklasm – att medvetet förstöra bilder och tecken för en annan tro – är en rimlig tanke. Under medeltiden murade kristna byggare in runstenar i kyrkornas väggar och grunder. Om de valde de hedniska eller icke-kristna stenarna med flit, borde de inmurade stenarna oftare sakna kors och bön.
Rundatas anmärkningar nämner 26 daterade stenar som har suttit inmurade i kyrkor. Hälften av dem bär själva kors eller bön (50 %), mot 62 % av övriga stenar. Bland de stenar vars text är så välbevarad att kors och bön har kunnat ses är skillnaden 56 mot 71 %. Det pekar svagt åt ikonoklasmens håll, men en så stor skillnad uppstår av en slump i ungefär 16 fall av 100 (oddskvot 0,46, sannolikt mellan 0,16 och 1,34). Och det viktigaste talar emot: hälften av de inmurade stenarna var själva kristna. Byggarna tog sten där sten fanns.
De hedniska bilder som har överlevt har heller inte huggits bort. Tors hammare i Stenkvista och Tors fiske i Altuna går att se än i dag.
En hypotes om ikonoklasm som går att bära måste därför vara smalare: att just bilderna av de gamla gudarna ibland togs bort, eller vändes inåt när stenen murades in. Den kan prövas, men inte med Rundatas uppgifter.
Varför så få? Vår hypotes
Att hedniska tecken är sällsynta på runstenarna är känt, liksom de danska stenar som ber Tor vige runorna eller minnesmärket. Det har också föreslagits att torshammarhängena, som blir vanliga under vikingatiden, var ett svar på korset. Det vi tillför är mätningen: när de hedniska stenarna ristades jämfört med de kristna, vilka stenar som stod omkring dem, och att varken de förlorade eller de inmurade stenarna tyder på att det fanns fler.
Vår hypotes är att Tor kom till runstenarna som ett svar på korset. Den gamla tron hade ingen tradition av att skriva sina gudar på sten. På de tidigaste stenarna, i RAK, saknar 44 % alla religiösa markörer, och bara en har Tors namn. Det var korset och bönen som gjorde runstenen till en plats för tro. När några ändå svarade, gjorde de det med korsets egna medel – en symbol där korset brukade stå, en bön sist i texten – och bara under den generation då frågan var öppen. Därför är de så få.
En första prövning: Sverige och Danmark
Om Tor var ett svar på korset, borde Torsstenarna dyka upp där och när kristendomen kom – inte före, och inte i trakter den ännu inte nått. I Sverige stämmer det: de hör till tiden då korset bredde ut sig, och de står bland kristna stenar.
Danmark ger ett andra prov. Där kom kristendomen tidigare: på Jellingstenen, rest omkring 965, säger Harald Blåtand att han gjorde danerna kristna. Rundata känner tre danska stenar som ber Tor vige runorna eller minnesmärket – vid Glavendrup, Sønder Kirkeby och Virring – och en med en torshammare, vid Spentrup. Alla fyra har den äldsta stilen, RAK. De danska stenarnas datering är osäker, men stilen talar för att Tor också där hör till tiden före och kring kristnandet.
Vi formulerar därför hypotesen skarpare:
Tor fick ett namn på runstenarna bara där korset redan fanns, och bara under den generation då korset var nytt. Han var ett svar, inte en kvarleva.
Prövningen har sina gränser: de svenska stenarna är sex och de danska fyra, dateringarna är grova, och grannskapets skillnad är för liten för att vara säker.
Så kan hypotesen prövas vidare
- Hängena. Torshammarhängen och korshängen finns i gravar och skattfynd. Om hammaren var ett svar på korset, bör hängena vara vanligast där och när korsen kom.
- Danmark och Norge. En finare datering av de danska Torsstenarna, och en jämförelse med Norge, kan visa om Tor alltid dyker upp i kristnandets generation.
- Släkterna. Om de hedniska stenarna var ett svar i en lokal strid, kan släkterna bakom dem ha varit grannar eller släkt med dem som reste kristna stenar. Namnen på stenarna kan prövas i Vitkis nätverksanalys.
- De inmurade stenarna. En genomgång av hur stenarna satt i kyrkornas murar – vilken sida som vändes ut – kan pröva den smalare hypotesen om ikonoklasm.
Förbehåll
- Sex stenar räcker inte för statistik. Sannolikheterna ovan är exakta, men de vilar på mycket få fall.
- Vår sökning bygger på Rundatas text, översättning och anmärkningar och kan missa bilder som inte är beskrivna där. En sten utan kristna markörer är inte därmed hednisk.
- Rökstenen räknas här till den tidigaste stilgruppen men är troligen äldre, från 800-talet.
- De förlorade stenarna är bara de som beskrevs innan de försvann. Stenar som förstördes under medeltiden, innan någon skrev upp dem, syns inte alls.
- Uppgifterna om inmurade stenar kommer ur Rundatas fria anmärkningar och är inte fullständiga.
- Gravfälten i Kulturmiljöregistret är oftast odaterade, och registret är olika väl inventerat i olika trakter.
- Ett samband är inte en orsak. Hypotesen förklarar mönstret, men andra förklaringar är möjliga – till exempel att det hedniska helt enkelt inte hörde hemma på en minnessten, före och efter kristnandet.
Se själv
Om hur bönen lämnade stenarna: Bönen tystnade – men korset stod kvar.
Kartorna, kurvorna och modellerna kommer från Vitki, ett öppet verktyg för runstensforskning som du kan ladda ner och köra på din egen dator från GitHub. Metoden beskrivs i METHODS.md.
Källor och data
- Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
- Kulturmiljöregistret, Riksantikvarieämbetet (via K-samsök). Öppna data.
- Adam av Bremen. Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Översättning E. Svenberg. Stockholm: Proprius, 1984.
- Gräslund, A.-S. 2006. Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds. I: M. Stoklund m.fl. (red.), Runes and their Secrets: Studies in Runology. Köpenhamn: Museum Tusculanum Press, s. 117–139.
- Sawyer, B. 2000. The Viking-Age Rune-Stones: Custom and Commemoration in Early Medieval Scandinavia. Oxford: Oxford University Press.
- Zachrisson, T. 1998. Gård, gräns, gravfält. Sammanhang kring ädelmetalldepåer och runstenar från vikingatid och tidigmedeltid i Uppland och Gästrikland. Stockholm Studies in Archaeology 15. Stockholm: Stockholms universitet.
- Foton: Wikimedia Commons, med fotograf och licens i bildtexterna. Figurer: Vitkis korpusanalys i R.