Vad den Höge säger tusen år senare

Hávamál, ”den Höges tal”, är Nordens mest citerade dikt: etthundrasextiofyra strofer råd, varningar, kärleksäventyr och trolldom. Forskningen daterar det mesta av dikten till 900-talet, men den nådde oss i en enda handskrift, Codex Regius, nedskriven på Island omkring 1270. Den som läser dikten i dag läser alltså något som tänktes ut för omkring tusen år sedan, av människor som inte visste att vi skulle finnas, och som ändå talar till oss i du-form. Det är den situationen den här artikeln handlar om: vad en så gammal text kan ha för beröringspunkter med en läsare tusen år senare.

Vi gjorde en sak innan vi läste. Vi mätte rösten – mot kristna dikter i samma versmått och mot hedniska – för att veta vem det är som talar och vad slags råd det är. Det tar ett kort avsnitt. Resten är en läsning, strof för strof, översatta så ordagrant vi kan.

Förstora ⤢

Vilken röst är det som talar?

Vi ställde Hávamál mot tre grupper av dikter i samma versmått, ljóðaháttr: de hedniska dialogdikterna (Vafþrúðnismál, Grímnismál, Skírnismál, Lokasenna, Alvíssmál, Sigrdrífumál och Fjölsvinnsmál) och två kristna, Sólarljóð, en visionsdikt om en död man som ser straff och nåd, och Hugsvinnsmál, en kristen bearbetning av den latinska visdomsboken Disticha Catonis – liksom Hávamál ett råd från en far till en son.

Tre saker visade sig. Hávamál har inte ett enda ord ur det kristna ordförrådet – guð, synd, sál, drottinn, náð – medan Hugsvinnsmál har dem 0,4 gånger per hundra ord och Sólarljóð 1,6. Det är David Evans gamla iakttagelse (1986) uttryckt i siffror. (Ordet bæn står en gång, men i strof 36 betyder det ’tiggeri’: þat er þó betra en bæn, ’det är ändå bättre än att tigga’.) Men vänskapens och gåvans etik skiljer inte hedniskt från kristet: ord för gåva och gäld står 0,42 gånger per hundra ord i Hávamál och 0,42 i Hugsvinnsmál, ord för vän 0,51 mot 0,56, men bara 0,09 respektive 0,04 i de hedniska dialogerna. Att gälda gåva med gåva och vårda sina vänner hör till visdomslitteraturen, inte till tron; det är den tanke Marcel Mauss byggde sin studie av gåvan på, här mätt.

Det tredje är hur råden ges. Hávamál jämför: ordet betra, ’bättre’, står 0,71 gånger per hundra ord i gästvisdomen mot 0,13 i Hugsvinnsmál (13 träffar mot 4, en skillnad slumpen ger ungefär en gång på 640 – en antydan, inte ett bevis). Råden är sällan bud utan avvägningar mellan det sämre och det bättre. Och jaget minns i stället för att döma: i Hugsvinnsmál är jaget hygg ek och tel ek, ’jag tror’, ’jag räknar’, fem av dess åtta ek; i Hávamál är det Ungr var ek forðum (47), ’ung var jag förr’, och Fullar grindr sá ek (78), ’fulla fållor såg jag’. Gälden står mellan människor, glík skulu gjöld gjöfum (46), inte som i Hugsvinnsmál inför Gud: gjǫld af guði hygg ek gumnar taki.

Det är alltså den rösten som möter läsaren: ingen domare, inga löften om något efter döden, en människa som har varit med om saker och väger det ena mot det andra. Det är också därför dikten fortfarande går att läsa som råd. Den kräver ingen tro av den som lyssnar.

Att komma in genom dörren

Dikten börjar inte med visdom utan med en dörr. Strof 1:

Gáttir allar, áðr gangi fram, um skoðask skyli, um skyggnast skyli, því at óvíst er at vita, hvar óvinir sitja á fleti fyrir.

Alla dörrar bör man se sig om i, speja i, innan man går fram; för ovisst är att veta var ovänner sitter på bänken därinne.

Sedan vänder dikten sig om och talar för värden. Gefendr heilir! (2), ’hell er, givare!’ – en gäst har kommit in, var ska han sitta? Den som kommit in är frusen om knäna och behöver eld (3), mat och kläder efter färden över fjället, och vatten, handduk och ett vänligt välkomnande (4). Det sista på listan över vad gästen behöver är det märkligaste: orðs ok endrþögu, ’ett ord – och tystnad i gengäld’. Att få säga något och bli lyssnad på.

Det är en lista som inte har åldrats. Byt fjället mot ett flyg eller en flytt, och den som kommer in genom dörren behöver fortfarande precis det här: värme, mat, ett ställe att sitta, och någon som tiger medan man berättar. Hávamáls första råd till den som tar emot en främling är att lyssna.

Människan är människans glädje

Det mesta den Höge säger handlar om andra människor, och den mest citerade raden står i strof 47:

Ungr var ek forðum, fór ek einn saman, þá varð ek villr vega; auðigr þóttumk, er ek annan fann, maðr er manns gaman.

Ung var jag förr, jag for ensam; då gick jag vilse på vägen. Rik tyckte jag mig, när jag fann en annan: människan är människans glädje.

En av de största farorna i Hávamál är inte döden utan ensamheten, och det säger strof 50 med en bild ur skogen:

Hrörnar þöll, sú er stendr þorpi á, hlýr-at henni börkr né barr; svá er maðr, sá er manngi ann. Hvat skal hann lengi lifa?

Förtorkas gör tallen som står vid byn; varken bark eller barr skyddar henne. Så är den människa som ingen älskar. Varför ska en sådan leva länge?

Botemedlet är samtalet. Maðr af manni verðr at máli kuðr (57), ’människa blir känd av människa genom talet’, som brand tänds av brand; den som inte talar med någon blir dælskr af dul, dum av sin avskildhet. Och det är ett underhållsarbete. Strof 119: far þú at finna oft, gå ofta och hälsa på din vän, för på en väg som ingen trampar växer buskar och högt gräs. Loddfáfnismál lägger till det som kanske är diktens ömmaste rad, strof 121: sorg etr hjarta, ef þú segja né náir einhverjum allan hug – sorg äter hjärtat, om du inte får säga någon hela ditt sinne.

En läsare i dag känner igen alltihop, och kanske mer än någon generation före oss. Vi har fler sätt att nå varandra än någon annan tid och fler som ändå inte har någon att säga allt till. Hávamál har inget svar på det, men den har diagnosen: vägen växer igen om ingen går på den, och den som inte får tala blir sjuk av det.

Gåva mot gåva – och blotet

Vänskapens underhåll har sin bokföring, och den står i strof 42:

Vin sínum skal maðr vinr vera ok gjalda gjöf við gjöf.

Mot sin vän ska man vara en vän och gälda gåva med gåva. De som ger och ger igen, säger strof 41, förblir längst vänner. Det är diktens ekonomi: ingen är skyldig någon något för alltid, och därför kan vänskapen leva. Och gåvan behöver inte vara stor. Strof 52: með halfum hleif ok með höllu keri fekk ek mér félaga – med ett halvt bröd och en lutad bägare fick jag mig en följeslagare.

Samma tanke återkommer i ett av diktens mest främmande ord, blot. I strof 144 ställer den Höge åtta frågor – veistu, hvé rísta skal, ’vet du hur man ska rista’ – och en av dem är veistu, hvé blóta skal, ’vet du hur man ska blota’. Ett svar står i strof 145, och det är samma ömsesidighet:

Betra er óbeðit en sé ofblótit, ey sér til gildis gjöf.

Bättre ej bedd än för mycket offrat; en gåva ser alltid efter sin gengåva. Blotet är alltså inte något främmande och högtidligt utan vänskapens bokföring riktad uppåt: man ger för att få, och man ska ge lagom. Dikten varnar för överdriften, men lika tydligt för snålheten: mildir, fræknir menn bazt lifa, ’frikostiga, tappra män lever bäst’ (48).

Den dyraste gåvan i dikten är den Höges egen. I strof 138 hänger han nio nätter i trädet, gefinn Óðni, sjalfr sjalfum mér, ’given åt Oden, själv åt mig själv’, och i strof 139 får han varken bröd eller dryckeshorn. Det han köper är runorna, och han tar dem æpandi, ’skrikande’. Det som gör offret stort är inte att det är högt utan att det kostar.

Förstora ⤢

Vad blotar vi i dag? Det är en fråga dikten inte ställer, men som dess ord gör rimlig, och här tillåter vi oss en tolkning som inte är diktens egen. Vi offrar något varje dag. Det som kostar har bara blivit något annat än boskap och mjöd: för oss har det dyrbara blivit vår tid och vår uppmärksamhet, och vi ger bort dem hela dagarna, ofta utan att fråga vad vi får tillbaka. Då är den Höges fråga inte ett arkaiskt krav utan en vass fråga om det egna livet: vet du hur du ska ge bort dina dagar, och vad väntar gåvan sig av dig? Ey sér til gildis gjöf. Och varningen gäller också här: betra er óbeðit en sé ofblótit. Man kan offra för mycket av sin uppmärksamhet åt sådant som aldrig ger något tillbaka.

Natten då allt är som det var

Det finns en strof i Hávamál som kunde vara skriven i går natt. Strof 23:

Ósviðr maðr vakir um allar nætr ok hyggr at hvívetna; þá er móðr, er at morgni kemr, allt er víl sem var.

Den ovise ligger vaken alla nätter och grubblar över allting; så är han trött när morgonen kommer, och allt elände är som det var.

Tusen år före ordet ångest står här dess hela kliniska bild: vakan, grubblet som griper allt, tröttheten och det bittra i att ingenting blev bättre av det. Den Höge ger inget botemedel, men han sätter grubblet i den ovises kolumn, och det är i sig ett slags råd: det hjälper inte att veta mer om natten. Samma röst säger i strof 12 att ölet inte är så gott som det sägs vara, því at færa veit, er fleira drekkr síns til geðs gumi – för den som dricker mer vet mindre om sitt eget sinne.

Det hänger ihop med diktens mest oväntade råd, att inte veta för mycket:

Meðalsnotr skyli manna hverr, æva til snotr sé … örlög sín viti engi fyrir, þeim er sorgalausastr sefi.

Måttligt vis ska var människa vara, aldrig alltför vis … ingen ska i förväg veta sitt öde; då är sinnet friast från sorg (54, 56). Strof 55 säger att den alltför visas hjärta sällan blir glatt, och strof 131 har samma balans: varan bið ek þik vera ok eigi ofvaran, ’vaksam ber jag dig vara, men inte alltför vaksam’. Dikten som prisar kunskapen varnar för för mycket av den. För en läsare som kan veta nästan allt om nästan alla, hela tiden, och ligga vaken över det, är det kanske diktens mest tidsenliga rad.

Uppmärksamheten är ändå diktens första lärdom: sá ek ok þagðak, sá ek ok hugðak, hlýdda ek á manna mál (111), ’jag såg och teg, jag såg och tänkte, jag lyssnade till människornas tal’. Ordningen är att se, tiga, tänka och lyssna innan man talar. Samma strof är utgångspunkten för essän Korpen som heter Minne.

Ålderdomen, kroppen och det som duger

Dikten är också rak om det vi helst inte talar om. Strof 16 säger att den fege tror sig leva för evigt om han aktar sig för strid – en elli gefr hánum engi frið, þótt hánum geirar gefi, ’men ålderdomen ger honom ingen fred, om än spjuten gör det’. Det går inte att smita.

Men strof 69 och 71 vänder på det:

Er-at maðr alls vesall, þótt hann sé illa heill; sumr er af sonum sæll, sumr af frændum, sumr af fé ærnu, sumr af verkum vel.

Ingen är helt eländig, även om hälsan är dålig: en är lycklig av söner, en av fränder, en av rikligt gods, en av goda gärningar. Och strof 71: den halte rider häst, den handlöse vallar hjorden, den döve strider och duger; blind är bättre än bränd – nýtr manngi nás, ’ingen har nytta av ett lik’.

Det är en hård röst, men inte en kall. Den mäter inte människan efter hennes skada utan efter vad hon ändå kan, och den räknar upp fyra olika sätt att ha ett gott liv utan att rangordna dem. För en tid som gärna mäter människor efter en enda skala är det en ovanligt rymlig syn på vad som duger.

Domen över de döda – och stenarna vid vägen

Måttet på ett liv är till sist vad som blir kvar av det. Strof 76 och 77 är diktens mest berömda:

Deyr fé, deyja frændr, deyr sjalfr it sama, en orðstírr deyr aldregi, hveim er sér góðan getr.

Boskap dör, fränder dör, själv dör man likaså; men eftermälet dör aldrig för den som får sig ett gott. Och strof 77 säger vad det är som består: ek veit einn, at aldrei deyr: dómr um dauðan hvern – jag vet ett som aldrig dör: domen över varje död.

Det är exakt den tanke som reste varje runsten, och dikten vet det. Strof 72 säger att bautastenar sällan står vid vägen om inte frände reser dem efter frände – seden som de tusentals stenarna i Vitkis korpus består av, resta vid vägar och broar av fränder efter fränder. Läsaren som står framför en runsten i dag står alltså framför Hávamáls strof 77 i sten: någons dom över någon död, huggen för att överleva dem båda. Det har den gjort. Vi läser den.

Men det är en röst som inte gör sig själv felfri. I strof 105 säger den Höge om Gunnlöd, som gav honom mjödet:

Gunnlöð mér of gaf gullnum stóli á drykk ins dýra mjaðar; ill iðgjöld lét ek hana eftir hafa síns ins heila hugar, síns ins svára sefa.

Gunnlöd gav mig, på gyllene stol, en dryck av den dyra mjöden; ond lön lät jag henne få för sitt hela hjärta, sitt tunga sinne.

Förstora ⤢

Den som har lärt ut att gälda gåva med gåva erkänner här att han själv gäldade en gåva illa. Det är samma jag som hängde nio nätter i trädet, och han räknar sina egna fel lika öppet som sina offer. En visdom som kan säga ill iðgjöld lét ek är svårare att avfärda än en som aldrig misstar sig – och lättare att ta till sig tusen år senare, för den talar inte uppifrån.

Att ta den till sig – eller låta den stå stilla

Efter allt detta återstår en fråga: ska vi ta Hávamál till oss i dag, eller låta den vara en bild av våra förfäder, fryst i tiden? Dikten är ärlig om att mycket i den hör till sin tid. Rådet att inte gå ett steg från sina vapen på fältet (38) hör hemma i en värld utan polis, och rådet att aldrig lita på en kvinnas ord (84) är en misstro vi inte vill ta med oss – även om samma röst i strof 91 öppet säger att det är männens hjärta som är opålitligt mot kvinnorna. Den som tar hela dikten bokstavligt får både vishet och förhinder.

Men det som hör till sin tid är svaren, inte frågorna: hur tar jag emot den som kommer in genom dörren, hur undviker jag ensamheten, vad ger jag för det jag får, hur mycket ska jag veta, vad gör jag med en natt som inte vill ta slut, vad duger jag till när kroppen sviker, och hur blir jag ihågkommen? Och dikten ber själv om att användas, inte bevaras. Loddfáfnismáls refräng lovar nytta åt den som tar emot: njóta mundu, ef þú nemr, ’du får nytta, om du tar det till dig’. Den sista strofen kallar orden allþörf ýta sonum, ’till stor nytta för människors söner’, och avslutas med välsignelser åt den som kvad, den som kan, den som lärt och dem som lyssnat: njóti sá, er nam (164), ’må den njuta som har lärt’. En bild fryst i tiden ger ingen någon nytta.

Visdom är alltså tidsbunden i sina svar men inte i sina frågor, och den överlever bara så länge någon prövar den mot sitt eget liv. Strof 119 kan vem som helst pröva i kväll, genom att höra av sig till en vän man inte hört av på ett år. Strof 4 kan prövas nästa gång någon kommer in genom dörren: ett ord, och tystnad i gengäld. Det är vår läsning av vad det betyder att ta Hávamál till sig.

Källor och data

• Hávamál: Guðni Jónssons normaliserade utgåva av Codex Regius-texten (Eddukvæði, Sæmundar-Edda), via heimskringla.no.
• Hugsvinnsmál: Finnur Jónsson (utg.), Den norsk-islandske skjaldedigtning, 1912–15, via heimskringla.no. Sólarljóð och de hedniska dialogdikterna: Guðni Jónssons utgåvor, via heimskringla.no.
• Utgåva och kommentar: David A. H. Evans, Hávamál (Viking Society, 1986). Datering: Mikael Males, Maal og Minne 2024:1, s. 81–117.
• Gåvans etik: Marcel Mauss, ”Essai sur le don”, L’Année sociologique 1923–24.
• Analyskod och resultat: utdata/Edda i Vitkis kodförråd.
• Bilder: Wikimedia Commons, public domain, med upphov i bildtexterna.