Hemma mellan rikena – Skånes runstenar

Jag växte upp i Skåne. Jag känner mig inte dansk, och jag har aldrig känt att jag hör hemma i Stockholm. Det är en vanlig skånsk känsla, så vanlig att den nästan är en kliché, och jag har länge undrat hur gammal den är. Hur kände sig en människa som levde här när runstenarna restes? Var hon en del av ett rike, eller såg hon bara sin bygd? Det går inte att fråga henne. Men det går att läsa vad hon lät hugga i sten, och räkna.

Femtionio stenar, en enda generation

Skåne har 59 vikingatida runstenar i Samnordisk runtextdatabas. 8 av dem är försvunna och kända bara ur äldre avbildningar, och tre finns kvar bara som fragment; de 48 som står kvar hela är ungefär det antal man möter i länsstyrelsens räkning, knappt femtio. Här räknar vi alla 59, för de försvunna stenarnas texter är lika mycket Skånes ord som de bevarades. Nästan alla står på slätten: i Vemmenhögs, Herrestads och Ljunits härader längs sydkusten står 24 av dem, i Torna härad kring Lund 7. Skogsbygderna i norr har nästan inga.

Förstora ⤢

Det första som slår en är hur kort tid de spänner över. 50 av de 59 dateras till tiden efter Jellingstenen, alltså årtiondena omkring år 1000, medan Danmarks övriga stenar är spridda över ett par hundra år (50 av 138 är från samma period). Skånes stenar restes i en enda generation – den generation som levde under Harald Blåtand, Sven Tveskägg och Knut den store, när Lund grundades som kunglig stad. En av stenarna i Lund säger det rakt ut: Toki let kirkiu gørwa, Toke lät göra kyrkan (DR 315).

De reste själva

Hur säger stenarna det de säger? Som danskarna, inte som svearna. På 41 av de 59 stenarna reste eller satte den som nämns först stenen själv – resþi sten þænsi, satti sten þænsi – och bara 6 säger lät. I Uppland är det tvärtom: där lät man resa på 49 procent av stenarna och reste själv på 8. Skåne delar sitt sätt att tala med Danmark och med Västergötland, som vi har skrivit om förut: Västgöten reste själv – upplänningen lät resa. Också formen är dansk: 49 av 59 stenar är utan ornamentik, raka textband, och bara 8 bär ett kors, mot nästan varannan sten i Uppland.

Och så har de ett särskilt uttryck för den de saknar. Harþa goþan dræng, ”en mycket god dräng” – en ung, duglig man – står på 8 av Skånes stenar. Frasen finns i Västergötland (24 stenar) och i Danmark (9), men i Småland, Östergötland, Södermanland och Uppland tillsammans på en enda. Dræng står på 9 skånska stenar och þegn på 5; Kata vid Rydsgård kallar sin man þægna fyrstr, den främste bland tegnar (DR 277). Det är inte bara män som reser: Kata, Tonna, Tofa, Ketiley och Åsa står som resare på sina stenar, efter män och söner.

Fälagen

Det som utmärker Skåne mest är ett ord som nästan ingen annanstans står på en runsten: felagi, fälage, den man delade något med – ett skepp, en last, en resa. 8 av Skånes 59 stenar är resta efter en fälage, 14 procent. I hela det övriga Danmark är det 5 stenar, i Västergötland 3, i Uppland 1 av 1 178. Esbjörn vid Fosie reste sin sten efter Dverg, felaga sin, dræng goþan. Hals och Fröbjörn vid Västra Karaby efter Hove, deras fälage. Tolv och Ulv vid Gårdstånga efter Asmund Läpp, deras fälage.

Förstora ⤢

Och fälagarna for. Grannstenen vid Gårdstånga säger om två av dem: þeR drængiaR waRu wiþa unesiR i wikingu – de drängarna var vida kända i viking (DR 330). Fader vid Västra Strö lät hugga runorna efter sin bror Assur, æs nor warþ døþr i wikingu, som dog i norr i viking, och en sten till efter Björn, æs skip atti mæþ hanum, som ägde skepp tillsammans med honom (DR 334, 335). Esbjörn vid Solberga var någons skipari, skeppsman (DR 275). Nafnes bror Toke dog västerut (DR 266), Eynds bror Aude på Gotland (DR 259), Manne och Svenne liggia i Lundunum, ligger i London (DR 337), och Ravn vid Simris var Gunnulvs sven a Sweþiuþu – i Sverige (DR 344).

Räknar man allt som pekar bortom bygden – Uppsala, Gotland, London, viking, västerut, Sverige – nämns det på 8 av Skånes 59 stenar, 14 procent. Det är mer än någon annanstans: Danmark 1 procent, Södermanland med sina Ingvarsstenar 6, Uppland 2. Skånes horisont var havet. Den som stod på slätten vid Vemmenhög och såg söderut såg inte en gräns utan en väg.

En herre, men ingen kung

Så var hörde man hemma? Ingen av de 59 stenarna nämner en kung. Ingen nämner Danmark. Det ordet står på Jellingstenen, där Harald säger att han vann sig hela Danmark och gjorde danerna kristna – men det är kungens ord, i Jylland. Och det är inte en skånsk egenhet. Av Nordens 2 633 vikingatida runstenar nämner 8 en kung, och fyra av dem är kungarnas egna: de två Jellingstenarna, kung Svens sten vid Hedeby efter hans hustegn Skarde (DR 3) och Asfrids efter kung Sigtrygg (DR 4). Av de övriga fyra är en Rökstenen, en Tuna i Småland där Assur var skipari Haralds kunungs, kung Haralds skeppsman (Sm 42), och två säger bara att mannen dog när kungar stred (Vg 40, DR 66). Ordet Danmark står på 5 stenar: Jellingstenarna, Skivum på Jylland där den döde var landmanna bæztr i Danmarku, den bäste av landmän i Danmark (DR 133), versen på Karlevistenen på Öland och Amnö i Uppland, där Brune dog i Danmark i dopkläder (U 699). Sverige, Sweþiuþ, står på 2 – båda danska, Tirsted på Lolland och Simris, och båda om någon som var borta där. Riket var ett ord för kungar och för dem som dog utomlands. På Skånes stenar hör människorna hemma hos någon annan: hos en herre.

Förstora ⤢

Vid Hällestads kyrka i Torna härad sitter tre stenar i kyrkväggen. Den första satte Eskil efter Toka Gorms sun, seR hullan drottin – Toke Gormsson, honom en huld herre. SaR flo ægi at Upsalum: han flydde inte vid Uppsala. Drängarna satte stenen efter sin bror på berget, støþan runum, stadgad med runor, och þeR Gorms Toka gingu næstiR – de gick närmast Gorms Toke (DR 295). På de två andra kallar sig resarna hemþægi Toka, Tokes hustegn, hans hirdman (DR 296, 297). Och tre mil därifrån, vid Sjörup, satte Saxe en sten efter sin fälage Esbjörn, saR flo ægi at Upsalum æn wa mæþ han wapn hafþi – han flydde inte vid Uppsala utan slogs så länge han hade vapen (DR 279).

Förstora ⤢

Forskningen brukar knyta de fyra stenarna till slaget på Fyrisvallarna utanför Uppsala omkring 985, där en dansk här stred mot sveakungen. Vad de säger om tillhörighet är tydligt nog utan slaget: skåningarna for till Uppsala för att slåss mot svearna, under en skånsk herre, Toke Gormsson, och det som räknades hemma var att man inte flydde. Sverige var det ställe där Ravn var Gunnulvs sven, någon annanstans.

Samma språk som fienden

En sak till om Uppsala. De som for dit för att slåss mot svearna talade svearnas språk. Hela Norden kallade sitt språk dǫnsk tunga, den danska tungan, och på runstenarna är grammatiken och orden desamma från Jylland till Uppland; det som skiljer dem åt är seder – satti, reste själv, fälagen – inte språket. Det som i dag gör att en skåning och en stockholmare förstår en dansk med nöd och näppe hände nästan helt efter runstenarnas tid: att kaka blev kage och gata blev gade, att ändelserna slätades ut och stötljudet kom, allt från 1100- och 1200-talen och framåt.

En enda förändring var på väg, och den syns i runorna. Diftongen i stæinn höll på att bli e: stain blev stin. I Danmark skrivs ordet utan diftong på 74 procent av beläggen, i Skåne på 73. Men det gör Västergötland också, på 84 procent, och Östergötland på 72. Det är Södermanland (24 procent) och Uppland (41) som håller fast vid stain. Gränsen i språket gick alltså inte vid Öresund utan tvärs genom Sverige, mellan götar och svear – samma gräns som stavningen ritade i Västgötarna skrev som danskarna. En skåning och en västgöte lät likadant omkring år 1000. Den som avvek var upplänningen, och det var ändå ett uttal, inte ett annat språk. Toke Gormssons män och svearna vid Uppsala förstod varandra utan tolk. De var fiender, inte främlingar.

Men herren är inte riket. Det som stenarna håller fast vid är mindre och närmare: fälagen, brodern, fadern, gården. Tume ägde Gudissnapa (DR 280). Folkve ägde Högby (DR 264). Bram vid Sövestad var bæztr bomanna ok mildastr mataR, den bäste av bönder och den mest frikostige med mat (DR 291); Olav och Ottar vid Lund var landmænnr goþa, goda landmän (DR 314); Stenkel vid Dalby goþan bonda (DR 298). Hunnestads stenar står efter Gunne Hands söner (DR 282). Det är så en skåning omkring år 1000 säger var han hör hemma: hos sin herre, bland sina fälagar, på sin gård, i sin by. Riket säger han ingenting om.

Gud kom till sist – och stenarna tystnade

Tre av stenarna ber: för Aude som dog på Gotland, för Manne och Svenne i London, för Forkunn vid Simris. Tre av 59, mot var sjunde sten i Uppland. Korsen är åtta. Skånes stenar är nästan helt kvar i den gamla världen, och den nya kommer med dem som dog långt borta – på Gotland, i London – och med Toke som lät göra kyrkan i Lund.

Sedan tar det slut. Bara en av Skånes stenar dateras till tiden efter 1050, Simris 1, medan 69 procent av Upplands stilbestämda stenar hör till stilgrupperna från just den tiden, Pr3 till Pr5. När Mälardalen reser som mest har Skåne slutat. Den vanliga förklaringen är kyrkan: i Lund växte domkyrkan och gravarna flyttade in under golven, och den som ville bli ihågkommen behövde inte längre en sten vid vägen. Skåne blev kristet, minnet flyttade in i kyrkan, och stenarna var det sista som den gamla bygden sade med egen röst.

Vad de svarar

Jag frågade stenarna om de kände sig danska. De svarade inte på frågan, och det är svaret. Ingen av dem säger dansk, ingen säger svensk, ingen säger rike. De säger fälage, bror, far, herre, gård, dräng, och de säger Uppsala, Gotland och London. Att höra hemma var att höra till människor – den man följde, den man delade skepp med, den man ärvde jord av – och att ha havet som horisont. Riket var kungens sak, nedskriven på hans sten i Jylland. Bygden var deras.

Jag känner igen mig i det, mer än jag väntade mig. Det är inte så att jag är dansk, och det var inte de heller, i någon mening de själva skulle ha förstått. De var hemma vid Hällestad och Gårdstånga, med vägen mot havet öppen. Frågan om jag hör hemma i Stockholm skulle de ha haft svårt att alls förstå; de hörde hemma hos varandra.

Vill du pröva det själv, gå till Hällestads kyrka. Stenarna sitter i väggen, och den första säger vad tusen år inte har ändrat: att det som räknades var att man inte flydde, och vem man gick närmast.

Källor

• Samnordisk runtextdatabas, version 3.1 (ODbL).
• Jacobsen, L. & Moltke, E. 1941–42. Danmarks runeindskrifter. København.
• Jesch, J. 2001. Ships and Men in the Late Viking Age: The Vocabulary of Runic Inscriptions and Skaldic Verse. Woodbridge.
• Sawyer, B. 2000. The Viking-Age Rune-Stones: Custom and Commemoration in Early Medieval Scandinavia. Oxford.
• Foton: se bildtexterna.