Ristaren tog sista ordet

Vidhugse lät resa denna sten efter sin gode fader. Han bodde i Ågersta. Här ska stenen stå mellan gårdarna. Må den som är kunnig i runor tyda de runor som Balle ristade.

Så står det på en runsten vid Ågersta i Uppland, ristad någon gång mellan 1050 och 1080 att döma av ornamentiken. Faderns namn kan tolkas på två sätt, men om ristaren råder ingen tvekan: Balle sätter sitt namn sist, efter en uppmaning till den som kan läsa. Han var inte ensam. På de tidigaste runstenarna nämns ristaren nästan aldrig, men på de sista står ristarens namn på mer än var tredje sten, och nästan alltid allra sist. Det sista ordet, som en generation tidigare ofta var en bön till Gud, blev ristarens.

Förstora ⤢

Sista ordet byter ägare

Vi gick igenom de 1 292 runstenar i Sverige som har en läsbar text i Samnordisk runtextdatabas. På 182 av dem har ristaren skrivit sitt namn, med en ristarformel som Balli risti, Balle ristade. Nio av tio signaturer står bland textens fem sista ord. Bönen – Gud hjälpe hans själ – står också oftast sist. Och på de 36 stenar som har både en bön och en signatur kommer signaturen efter bönen, på varenda en. Ristaren tar sista ordet, efter Gud.

Därför kan man följa hur texterna slutar. 740 av de daterade stenarna har ett bevarat slut.

Omkring 1035, i stilgruppen Pr2, slutar 27 % av texterna med en bön och 12 % med ristarens namn. En generation senare, i Pr3, är de lika vanliga, 22 % vardera. I Pr4, omkring 1085, har förhållandet vänt: 7 % slutar med en bön och 22 % med ristarens namn. Bland de sista runstenarna, i Pr5, slutar 38 % med ristarens namn och 3 % med en bön.

Signaturen breder ut sig

Räknar vi alla daterade stenar, inte bara dem med bevarat slut, står ristarens namn på 3 % av de tidigaste (RAK) och på 38 % av de sista (Pr5).

Vår modell jämför stenar av samma ristare och i samma trakt. Med den stiger andelen från omkring 6 procent omkring år 1000 till 28 procent i början av 1100-talet – en ökning med 22 procentenheter, sannolikt någonstans mellan 10 och 36.

Den sista stapeln kräver en förklaring. 28 av de 32 stenarna i Pr5 är ristade av en och samma ristare, Öpir, som signerade ungefär var tredje sten han gjorde. Den stapeln är alltså till stor del hans. Men ökningen beror inte på honom: utan Öpirs stenar stiger andelen från 3 % i RAK till 23 % i Pr3 och 19 % i Pr4.

Förstora ⤢

Vår hypotes – och två prövningar

Att ristarna signerar allt oftare är känt, särskilt i Uppland, och Magnus Källström har undersökt signaturerna grundligt (2007). Det vi tillför är mätningen med ristare och trakt konstanta, och iakttagelsen att signaturen tar över textens sista plats samtidigt som bönen lämnar den. Det kräver en förklaring.

Den närmaste förklaringen är att runristningen blev ett yrke: ristare med många uppdrag satte sitt namn på verket, som en mästares märke – kanske som reklam. Den förklaringen har två följder som går att pröva.

Trängde signaturen undan bönen? Om ristarens namn ersatte bönen som textens avslutning, borde en sten med en bön sällan ha en signatur – de skulle tävla om samma plats. Vi jämförde stenar inom samma stilgrupp (804 daterade stenar). En sten med en bön var lika ofta signerad som en sten utan bön från samma tid. Oddskvoten är 1,1, alltså i praktiken ingen skillnad, och den ligger sannolikt mellan 0,6 och 1,9 (p 0,69: en skillnad av den storleken uppstår lätt av en slump). Bönen och signaturen valdes var för sig. Det sista ordet bytte ägare för att bönerna blev färre och signaturerna fler, inte för att det ena trängde undan det andra.

Följde signaturen efterfrågan? Om signaturen var en mästares reklam borde den vara vanligast där det restes många stenar, för där fanns flest beställare och flest ristare att konkurrera med. Vi räknade hur många runstenar som står inom en mil från varje sten och delade stenarna i tre lika stora grupper, från de glesaste trakterna (högst 22 stenar inom en mil) till de tätaste (fler än 55). I de senare stilgrupperna, Pr3 till Pr5, när signaturen var vanlig, är andelen signerade stenar nästan densamma i alla tre: 25, 24 och 24 %. I en modell med stilgrupp och landskap finns inget samband (p 0,29). Signaturen var inte vanligare där marknaden var störst.

Den följde ristarna. Det som skiljer är ristaren. Öpir satte sitt namn på 38 % av de stenar vi kan läsa, Balle på 37 % och Åsmund på 27 %. Fot, som var verksam vid samma tid och också har många stenar, signerade 10 %, och Gunnar, en av de tidiga ristarna, 3 %. Att ha många uppdrag ledde alltså inte av sig självt till en signatur. Det var något somliga ristare gjorde och andra inte.

Vi formulerar därför hypotesen skarpare:

Signaturen spreds som en sed mellan ristarna – från mästare till lärjunge och mellan ristare som arbetade sida vid sida – inte som svar på beställarnas efterfrågan.

Prövningarna har sina gränser: antalet stenar inom en mil är ett grovt mått på efterfrågan, och stilgrupperna delar in tiden i steg om ungefär tjugofem år.

Så kan hypotesen prövas vidare

1. Ristarnas nätverk. Om signaturen gick i arv mellan ristare borde ristare som samarbetade eller lärde av varandra signera ungefär lika ofta, oberoende av var de verkade.
2. Signaturens ord. Formlerna varierar – risti, hiogg, markaði – och ibland följer ett beröm, som i Balles uppmaning till den runkunnige. Spreds en sed bör formuleringarna följa ristarnas skolor snarare än landskapen.
3. Ristarens egen bana. Var signerandet något en ristare lärde sig eller växte in i, kan andelen signerade stenar öka under en och samma ristares verksamhet. Det kräver att varje ristares stenar dateras finare än stilgrupperna medger.
4. De påkostade stenarna. Var signaturen ett försäljningsargument trots allt, borde den vara vanligare på de största och mest påkostade stenarna. Stenarnas mått finns för en del av materialet.

Förbehåll

• Dateringen bygger på ornamentiken och är ungefärlig, och stilgrupperna är utarbetade för stenarna i Uppland och Södermanland.
• Signaturerna hittas genom att söka efter ristarformler i Rundatas normaliserade text, och en skadad text kan dölja en signatur. Därför följer vi textens slut bara på stenar där slutet är bevarat.
• Många ristare är kända just genom sina signaturer, och osignerade stenar har tillskrivits dem efter stilen. Andelen signerade stenar per ristare vilar därför på forskarnas attributioner.
• Den sista stilgruppen, Pr5, består till stor del av Öpirs stenar.
• Ett samband i tid är inte en orsak. Hypotesen förklarar mönstret, men andra förklaringar är möjliga – till exempel att fler kunde läsa, så att ett namn på stenen fick fler läsare.

Se själv

Förstora ⤢

Förstora ⤢

Förstora ⤢

Om hur bönen lämnade stenarna: Bönen tystnade – men korset stod kvar.

Kartorna, kurvorna och modellerna kommer från Vitki, ett öppet verktyg för runstensforskning som du kan ladda ner och köra på din egen dator från GitHub. Metoden beskrivs i METHODS.md.

Källor och data

• Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
• Gräslund, A.-S. 2006. Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds. I: M. Stoklund m.fl. (red.), Runes and their Secrets: Studies in Runology. Köpenhamn: Museum Tusculanum Press, s. 117–139.
• Källström, M. 2007. Mästare och minnesmärken. Studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden. Stockholm Studies in Scandinavian Philology, New Series 43. Stockholm: Stockholms universitet.
• Holm, S. 1979. A simple sequentially rejective multiple test procedure. Scandinavian Journal of Statistics 6, s. 65–70.
• Wood, S. N. 2017. Generalized Additive Models: An Introduction with R. 2:a uppl. Boca Raton: CRC Press.
• Foton: Wikimedia Commons, med fotograf och licens i bildtexterna.