Erik skrev r – och bygden skrev efter

Hjalmdis och Torsten reste dessa stenar efter Nokke. Erik högg.

Så står det på en runsten vid Rotbrunna i Härnevi socken, mellan Enköping och Sala. Ristarens namn står sist, och han skriver det airikr. Det sista tecknet är vanligt r. Men i hans språk slutade namnet på ett särskilt r-ljud, som hade en egen runa: ᛦ. Erik använde den aldrig. Inte i sitt eget namn, och inte på någon av de femton stenar som säkert är tillskrivna honom och där ett sådant ord går att läsa. Och i hans bygd blev det vanligt att skriva så.

Förstora ⤢

Ett ljud på väg att försvinna

Den yngre runraden hade två r-runor. Den ena, ᚱ, stod för vårt vanliga r. Den andra, ᛦ, stod för ett r-liknande ljud som hade utvecklats ur ett äldre z. Forskarna återger den med ett R när de skriver runorna med latinska bokstäver; här visar vi runan själv. Ljudet fanns framför allt i ordslut: æftiᛦ (efter), þæiᛦ (de), stæinaᛦ (stenar) och i namn som Æirikᛦ. Under vikingatiden och den tidiga medeltiden föll de två r-ljuden samman i uttalet. Hur yr-runan användes och vad den betydde i de nordiska runinskrifterna har Patrik Larsson undersökt i sin avhandling (2002). Men om stavningen i en enskild bygd följde bygdens uttal, eller ristarens vana, är en annan fråga.

Vi gick igenom de 938 svenska runstenar där minst ett ord som slutar på ᛦ går att läsa, och räknade hur ofta det skrivs med vanligt r. Det gör det på 16 % av stenarna. Men inte jämnt fördelat.

En bygd som skriver r

Förstora ⤢

Stenar med r för ᛦ står oftare nära varandra än slumpen ger, och de samlas särskilt i västra Uppland, i socknarna kring Enköping: Vårfrukyrka, Simtuna, Löt, Villberga och Husby-Sjutolft. Inom 22 kilometer från Grop-Norrby i Vårfrukyrka har 32 av 52 stenar stavningen, alltså 62 %. I resten av landet är det 12 %. Stavningen är nästan 5 gånger så vanlig i bygden.

Ju längre från bygden, desto ovanligare: från 53 % närmast till 18 % två till fem mil bort och omkring en tiondel längre bort. Det ser ut som en dialektgräns. Men är det en?

Bygdens tal eller ristarens hand?

Det finns två förklaringar, och de gör olika förutsägelser.

Bygdens tal. Om ᛦ-ljudet hade försvunnit ur uttalet i västra Uppland, skrev ristarna som folk där talade. Då borde alla ristare som arbetade i bygden skriva r oftare där än på andra håll, och samma ristare borde skriva ᛦ oftare när han högg stenar för beställare i andra bygder.

Ristarens hand. Om stavningen var en ristares eller en verkstads vana, följer den ristaren och inte platsen. Då borde ristaren skriva r var han än ristade, och andra ristare i bygden borde inte göra det.

Förstora ⤢

Erik

Svaret börjar med en ristare. Femton stenar med läsbara ᛦ-ord är säkert tillskrivna Erik i Rundata, och på alla femton skriver han r. Tretton står i bygden. De två som står utanför – vid Uppsala och i Vittinge – har samma stavning. Erik skrev aftir, aldrig aftiᛦ, var han än högg.

Det talar för ristarens hand. Men det förklarar inte allt, för stavningen överlevde Erik. Han hör till de tidiga stilgrupperna, Fp och Pr2, den första hälften av 1000-talet. Av de stenar i bygden som ristades då har 19 av 20 r för ᛦ. Bland de senare stenarna i bygden, från omkring 1050 och framåt, har fortfarande 40 % stavningen – mot 12 % på senare stenar i resten av landet. En så stor skillnad skulle uppstå av en slump i ungefär ett fall på 800.

En första prövning: Balle i och utanför bygden

Balle är en av de mest kända ristarna i västra Uppland. Han verkade en generation efter Erik, med stenar främst i stilgrupperna Pr3 och Pr4, och han ristade både i bygden och utanför den. Han är därför ett bra prov. Om stavningen speglade bygdens uttal, borde Balle ha skrivit r oftare för beställarna i bygden.

Det gjorde han inte. I bygden skriver Balle r för ᛦ på 7 av 18 stenar (39 %), utanför på 5 av 11 (45 %). Skillnaden går åt fel håll för talhypotesen och är så liten att den lätt uppstår av en slump (p 1,0). Balle blandade r och ᛦ, och han gjorde det lika mycket var han än ristade. Hans stavning följde honom, inte bygden.

Vi formulerar därför hypotesen skarpare:

r för ᛦ i västra Uppland var en skrivtradition som började hos Erik och fördes vidare av ristarna i bygden – inte ett tecken på att bygden talade annorlunda än andra.

Prövningen har sina gränser. Balle har 29 säkert attribuerade stenar med läsbara ᛦ-ord, och det finns ett annat tecken som borde ha synts om ljuden hade fallit samman i talet: att ristarna ibland skrev ᛦ där det skulle vara r, en så kallad omvänd stavning. I bygden finns ingen sådan, men där finns bara 31 ord som slutar på vanligt r, och i resten av landet är omvänd stavning sällsynt (17 av 672 ord). Orden är för få för att det ska säga mycket.

Tre stenar som kan vara Eriks

Stavningen kan också hjälpa till att skilja ristare åt. Tre stenar i bygden från Eriks tid, stilgrupp Fp, har r för ᛦ men ingen säker ristare: U 732 vid Grillby, U 755 vid Kälsta och U 1151 vid Brunnby. Rundata ger dem osäkra förslag: Balle eller Erik, Erik eller Balle, och Erik eller Äskil.

Två spår som inte bygger på varandra pekar mot Erik. Stilen: alla tre hör till Fp, Eriks tid, medan Balles stenar i regel hör till en senare stilgrupp. Och stavningen: Erik skrev r på alla sina stenar, Balle på mindre än hälften. Vitkis attribueringsmodell föreslår också Erik för alla tre, men den väger in stavningen, också r för ᛦ, och är därför inget eget spår. Ingenting här avgör saken, men det är en prövbar hypotes för runologerna: att de tre stenarna är Eriks.

Förstora ⤢

En andra ficka – utan ristare

Kartan visar ytterligare ett ställe där stavningen samlas: nordöstra Västergötland, kring Mariestad och Leksberg vid Vänern. Där har 7 av 11 stenar r för ᛦ, mot 4 av 71 i resten av Västergötland. Alla är tidiga, i stilgrupperna RAK och Fp, och ingen har en känd ristare. Här vet vi alltså inte om det är en ristares hand eller bygdens tal. Det är nästa prov.

Så kan hypotesen prövas vidare

1. Eriks andra vanor. Har Erik fler egna stavningar, och lever de också vidare i bygden efter honom? Följer flera av hans vanor med till de senare ristarna, talar det för en skola snarare än ett uttal.
2. Ristarna i Västergötland. Huggteknik och ornamentik på de elva stenarna kring Mariestad kan visa om de är ristade av en och samma hand. Är de det, liknar fickan Eriks bygd. Är de det inte, talar det för bygdens tal.
3. Den omvända stavningen. Med fler inskrifter, också medeltida, går det att se var ristarna börjar skriva ᛦ där det ska vara r – det säkraste tecknet på att ljuden har fallit samman i talet.
4. Lärare och elever. Om stavningen fördes vidare från Erik, bör de ristare som skriver r i bygden vara de som har samarbetat med eller lärt av varandra.

Förbehåll

• Eriks stenar är, utom en, tillskrivna honom efter stil och språk. Om stavningen har vägts in i attribueringarna är hans konsekvens delvis inbyggd. Prövningen med signerade stenar visar att klustret finns ändå, men inte att det är just Eriks.
• Bara en av Eriks stenar är signerad, och på den går de vanliga ᛦ-orden inte att läsa. Hans namn, airikr, räknas inte i jämförelsen.
• Antalen är små: femton stenar av Erik, 29 av Balle och elva i Västergötland.
• Normaliseringen i Rundata är en tolkning. Var ett ord slutade på ᛦ eller r är ibland osäkert.
• Ett samband är inte en orsak. Hypotesen förklarar mönstret, men andra förklaringar är möjliga – till exempel att beställarna i bygden valde ristare som skrev som de själva talade.

Se själv

Förstora ⤢

Förstora ⤢

Om hur sedvänjor spreds mellan ristare: Ristaren tog sista ordet.

Kartorna, kurvorna och modellerna kommer från Vitki, ett öppet verktyg för runstensforskning som du kan ladda ner och köra på din egen dator från GitHub. Metoden beskrivs i METHODS.md.

Källor och data

• Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
• Larsson, P. 2002. Yrrunan. Användning och ljudvärde i nordiska runinskrifter. Runrön 17. Uppsala: Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.
• Gräslund, A.-S. 2006. Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds. I: M. Stoklund m.fl. (red.), Runes and their Secrets: Studies in Runology. Köpenhamn: Museum Tusculanum Press, s. 117–139.
• Kulldorff, M. 1997. A spatial scan statistic. Communications in Statistics – Theory and Methods 26, s. 1481–1496.
• Getis, A. & Ord, J. K. 1992. The analysis of spatial association by use of distance statistics. Geographical Analysis 24, s. 189–206.
• Benjamini, Y. & Hochberg, Y. 1995. Controlling the false discovery rate: a practical and powerful approach to multiple testing. Journal of the Royal Statistical Society, Series B 57, s. 289–300.
• Foton: Wikimedia Commons, med fotograf och licens i bildtexterna. Figurer: Vitkis korpusanalys i R.