Tyde den som kan II – vad stod i luckan?

Del II i serien Tyde den som kan. Den första delen frågade om de inskrifter som ingen har kunnat tolka alls är språk. Den här frågar vad som stod i luckorna i de inskrifter som går att läsa – och använder del I:s språkprov som kontroll.

Den som läser en runinskrift i en utgåva möter förr eller senare tre punkter. Där en runa har flagnat bort, där stenen har spruckit eller där en ritning från 1600-talet inte går att lita på, sätter utgivaren ett streck för varje runa som fattas. Och där de runor som finns kvar inte räcker för att säga vilket ord det var, står det i tolkningen bara ”…”. Punkterna är inte slarv. De är ett beslut. En runolog har stått framför stenen, sett vad som finns kvar och valt att inte gissa.

Vi har byggt en sannolikhetsmodell som gör precis det som runologen avstod från: den föreslår vad som kan ha stått där. Den är vår egen, den är ny, och ingen utanför Vitki har ännu granskat den. Därför står den aldrig ensam. Vi påstår inte att något av orden nedan är fakta. Vi visar vad modellen säger, hur förslagen prövas och var de möter utgåvorna.

Vår lösning: två modeller som kontrollerar varandra

En modell som fyller luckor har ett inbyggt problem: den hittar alltid något. Därför får varje förslag gå igenom tre prov innan vi lyfter fram det.

1. Sannolikheten är kalibrerad. Modellens procent är prövad på luckor där svaret redan är känt, så att 80 procent betyder att den har haft rätt ungefär åtta gånger av tio.
2. En andra modell frågar om texten alls är språk. Språkprovet mäter hur språklik en runföljd är, helt oberoende av den första modellen. Säger provet att inskriften inte är språk, faller förslaget. Provet kan bara bedöma inskrifter som är tillräckligt långa och otolkade.
3. Utgåvan har sista ordet. Har utgivaren beskrivit spår på stenen som talar emot förslaget, går stenen före modellen.

Det fungerar som en skribent och en korrekturläsare: den ena skriver fritt, den andra stryker det som inte håller, och redaktören – här utgåvan och stenen – avgör. Ingen av dem räcker ensam. Tillsammans ger de en kort lista över förslag som är värda att pröva på stenen.

Vad modellen föreslår

Inventeringen gick igenom 685 luckor på vikingatida runstenar. 112 av dem har utgivarna lämnat öppna. I 17 av de öppna, på 15 stenar, föreslår modellen ett ord ur sitt ordförråd med minst 50 procent kalibrerad sannolikhet, och i 7 med minst 80 procent. Kalibrerad betyder att siffran är prövad på luckor där svaret redan är känt: när modellen säger 80 procent har den där haft rätt ungefär åtta gånger av tio. Modellens egen, okalibrerade siffra är ofta högre, och den står som ”rå” i diagrammet nedan.

Ett första mönster syns direkt: modellen är som säkrast där den behövs minst. Bland de sju förslagen på minst 80 procent står ok tre gånger, hans, ræisa och risti – formelord som varje runolog kan gissa och som utgivarna ändå lämnat öppna, oftast för att runorna inte syns – och þikra på Sm 47, som vi återkommer till. Det är mindre spännande än nya namn. Men det är också vad en ärlig modell ska göra: vara säkrast där mönstret är starkast.

Vad utgåvorna säger

Vi läste vad utgåvorna skriver om varje lucka på runstenarna: Sveriges runinskrifter, Fornvännen, Nytt om runer och, för Öland, Magnus Källströms nyläsning i Futhark. En andra läsare gick sedan igenom varje påstående och försökte motbevisa det. Utgåvorna är sällan tysta. I de flesta fall har utgivaren sett luckan, beskrivit vad som syns och avstått från att fylla den.

På U 765 skriver utgåvan om runan i luckan: ”Av r. 12 återstår hst och möjligen spår av en bst t. v. om hst.” – en huvudstav och kanske spår av en bistav. Modellen fyller i n, så att det står ans, och läser det som hans; att h saknas godtar den, eftersom ristare ibland utelämnade det. Men utgåvans slutsats står kvar: ”Inskriften är tyvärr alltför skadad för att tillåta ett tolkningsförslag.” Listan säger 97 procent, men stenanalysen, som läser hela stenen på en gång, bara 36. Det är ett förslag som går att pröva på stenens fragment i Enköpings museum, inte ett svar.

Förstora ⤢

På Sö 245 vid Tungelsta föreslår modellen mag, ”måg”, med 73 procent. Rundata lämnar luckan öppen, men RAÄ:s nyare databas Runor har redan fört in samma ord: ma[g] sinn, med anteckningen ”Tolkad av redaktionen”. Modellen har aldrig sett den läsningen. Den kom fram till samma ord på egen hand, ur runorna och ur hur runstenarnas texter brukar vara formulerade.

Där den andra modellen säger nej

Det andra mönstret är det viktigaste. Fem av de 15 stenarna har inskrifter som utgåvorna inte läser som språk alls:

• U 466 vid Tibble: ”Inskriften ger ingen språklig mening.”
• U 493 vid Brunnby, känd bara från Peringskiölds teckningar och träsnitt från 1684: ”Inskriften ger ingen språklig mening.”
• U 522, en rund sandstensplatta från Hammarby: en inskrift ”som icke ger någon språklig mening” och som slutar med runraden.
• U 1180 vid Åby: ”ytterligare ett exempel på inskrifter, som icke ha någon språklig innebörd.”
• Sm 47 vid Håringe: runorna ”ge ingen sammanhängande inskrift med någon mening i”. Stenen kan dessutom vara medeltida eller yngre.

Förstora ⤢

Ändå fyller modellen i ord där: risti med 85 procent, þikra med 93 – en runföljd som bara finns otolkad på en annan sten, Ög 60 – vaR med 75, ok med 73 och ett namn med 56. Den är byggd för att hitta språk, och den hittar språk också där det inte finns något. Den vet inte att en ristare ibland högg runor utan att skriva ord – som prydnad, som runrad, kanske som magi.

Här kommer den andra modellen in. Språkprovet, som vi beskrev i Tyde den som kan, mäter hur språklik en runföljd är: hur väl den kan förutsägas av en modell tränad på tolkade inskrifter, jämfört med riktiga texter klippta i samma längder och med samma runor i slumpvis ordning. Provets regler låstes den 16 oktober, med en rättelse av underlaget den 17 oktober, innan den här artikeln var tänkt. Det har bedömt alla fem: U 1180, U 493 och Sm 47 som ”inte språk”, U 466 och U 522 som ”runrad”, vilket betyder att minst sex runor står i futharkens ordning. Det är just de fem som utgåvorna kallar meningslösa. Tre andra stenar i listan, U 784, U 246 och Öl ATA4377/56A, bedömer provet som språklika, och där säger utgåvorna inget om att texten skulle sakna mening. De tre har, liksom Sm 47, bara tio läsbara runor, det minsta provet godtar, så de bedömningarna är svagare.

Provet är inte ofelbart. Bland alla otolkade runstenar kallar det 27 ”inte språk”, och bara 9 av dem har Rundatas egna anteckningar kallat nonsensinskrifter. Det har heller bara kunnat bedöma 8 av de 15 stenarna här; de andra är för korta eller redan delvis tolkade. Men där det säger ifrån, gör det det på rätt ställen.

En sjätte sten kan höra hit. U Fv1976;108 står vid Tibble, några meter från U 466, och utgivaren Helmer Gustavson skrev 1976 att inskriften ”möjligen har … aldrig givit någon språklig mening, utan varit en imitation av inskriften på en runsten”. Modellen föreslår sinn där, med 52 procent. Stenen har för få läsbara runor för språkprovet.

Två modeller som håller varandra i schack: den ena fyller i, den andra säger var det inte finns något att fylla. Det är, tror vi, det mest användbara vi har lärt oss av det här arbetet.

Där stenen säger emot

På U 525 vid Österlisa, tre fragment av samma sten, föreslår modellen ett ortnamn, hiortstaðum, med 73–76 procent i de tre luckorna. Det vore ett fint fynd: en gård vars namn började på Hjort-. Men det huggna börjar med au, inte hio, så ordet passar bara därför att modellen tillåter vissa avvikelser i stavningen. Och utgåvan har beskrivit vad som syns: ”Runan 35 har möjligen varit k” och ”Runan 38 förefaller att ha varit ett i”. Modellen behöver andra runor på båda ställena. Den utgår från de runor som saknas, inte från spåren som utgivaren såg. Här säger stenen emot, och då väger stenen tyngre.

På U 246 vid Mällösa, ett fragment inmurat i en källarvägg, föreslår modellen sinn med 56 procent. Utgåvan ser efter den tredje runan ”ett kort lodrätt streck, som kan vara ett sk, eller möjligen rest av en hst” – ordet kan alltså fortsätta efter luckan. En äldre läsare tog dessutom ordet före eftiR som slutet av ”sten”. Förslaget är inte omöjligt, men utgåvan ger det inget stöd.

På Öl ATA4377/56A i Hulterstads kyrka föreslår modellen ok med 83 procent. Ingen utgåva tolkar stället, men en senare arkivläsning har ett annat tecken där modellen sätter r, och läser runan före som en del av en binderuna. Också där går läsningen av stenen före.

På Öl 57 vid Källa föreslår modellen ræisa i slutet av inskriften, med 86 procent. Magnus Källström har pusslat ihop stenens fragment och läser den som ”… lēt rētta stæin þe[nna] …” – resformeln står redan tidigare i inskriften, så ett andra ”resa” på slutet vore oväntat. Om de runor som var kända före hans nyläsning, just slutet, skrev han att ”det är naturligtvis omöjligt att tolka”. En äldre anteckning antyder visserligen att fragmenten kan komma från två stenar. Men modellen läser Rundatas äldre text och saknar i vilket fall det sammanhang som nyläsningen ger.

Andra föremål

Listan tar också med inskrifter som inte är runstenar, och dem räknar vi för sig: två berghällar, en gravhäll, två runben, två metallbleck – det ena en amulett – och en skifferbit. Dem har vi inte granskat lika noggrant som runstenarna, och för kopparblecket Öl Fv1976;96A har vi inte läst utgåvan alls. Men där finns två av de tydligaste överensstämmelserna, båda med förbehåll.

Förstora ⤢

På berghällen vid Fällbro, U Fv1946;258, skrev Sven B. F. Jansson 1946: ”I runföljden 68—73 finnas måhända spår av ristarens namn.” Han tillskrev hällen ristaren Visäte på andra grunder. I just de runorna föreslår modellen viseti, med 61 procent. Överensstämmelsen är dock inte helt oberoende: Rundatas andra läsning av hällen har redan namnet Viseti, och modellen väger in ristarnamn från stenar i närheten.

På berghällen Sö 23 på Mörkö, som skadades av eld redan före 1600-talet och där just det här partiet bara finns i Bureus ritning, tyder utgåvan med reservation slutet som ”Gud hjälpe ande och själ!”. Modellen fyller i and, ande, med 78 procent – samma ord, men den placerar det annorlunda än utgåvan och utelämnar hjälpe.

Amuletten från Alsnö hus, U NOR1994;26A, visar en annan gräns. Där föreslår modellen fængit med 62 procent. Men tecknen som modellen fyller är inte förlorade runor. De är ristade tecken som ingen har kunnat identifiera, och Rundata kallar inskriften ”Nonsensinskrift, magisk?”. Modellen behandlar ett oidentifierat tecken som en tom plats. Det ska vi ändra.

Vad vi har på fötterna

Här är det vi kan stå för:

• Modellen är prövad där svaret är känt. På luckor som utgivarna själva har fyllt hade den rätt i 16 av 21 i ett blindtest som låstes i förväg, och alla 13 förslag där den sade sig vara minst 95 procent säker höll. Blindtestet gjordes med en tidigare version av modellen.
• Där forskare har vågat ett förslag hamnar den ofta på samma ord – mag på Sö 245, och med förbehåll viseti vid Fällbro och ande på Sö 23 – utan att ha sett deras läsningar.
• Den vet inte när en text saknar mening, men språkprovet säger ifrån. Av de stenar provet kunde bedöma kallade det just de fem som utgåvorna kallar meningslösa för inte språk eller runrad.

Och det här kan vi inte stå för:

• De öppna luckorna är svårare än de luckor den prövats på. Utgivarna lämnade dem öppna av goda skäl, ofta för att stenen är skadad just där. Siffrorna kan vara för höga i dem.
• Modellen ser inte stenen. Där utgåvan beskriver spår som talar emot, som på U 525, går spåren före. Ingen av de femton stenarna finns bland de öppna 3D-skanningar vi har tillgång till.
• Den saknar sammanhang som en runolog har, som Källströms nyläsning av Öl 57.

När allt vägs samman står 5 stenar kvar där inget i de utgåvor vi kunnat läsa talar emot förslaget: U 765, U 784, Öl ATA4701/43, Sö 245 och Ög 115. Orden är fyrir, hans, mag och ok. För U 784 kommer läsningen av själva luckan från en senare avhandling som vi inte har kunnat läsa. Det är ingen lista över nya fynd. Det är en lista över var en runolog med stenen framför sig skulle kunna avgöra saken – med ett förslag att pröva och en siffra som säger hur säkert det är.

Pröva själv

Under Forskningsluckor i Vitki finns listan med alla förslag, den kalibrerade och den råa siffran, Rundatas beteckning på föremålet och ett svenskt översättningsutkast av modellens läsning. Utkastet är ord för ord ur en ordlista som modellen lärt sig av Rundatas egna översättningar, och ord den inte kan översätta står kvar på fornspråk. Öppna en sten, läs vad utgåvan skriver om luckan och se om du håller med modellen. Ofta gör man inte det, och det är just därför det är värt att pröva.

Källor

• Samnordisk runtextdatabas, version 3.1 (ODbL), och Riksantikvarieämbetets runregister Runor (2020).
• Sveriges runinskrifter: Ölands (bd 1), Östergötlands (bd 2), Södermanlands (bd 3), Smålands (bd 4) och Upplands runinskrifter (bd 6–9). Stockholm 1900–1961.
• Gustavson, H. 1976. Runfynd 1975. Fornvännen 71, s. 96 ff. (Tibble s. 108–109).
• Jansson, S. B. F. 1946. Några okända uppländska runinskrifter. Fornvännen 41, s. 257–280 (Fällbro s. 259–260).
• Källström, M. 2020. En återuppstånden runsten från Källa ödekyrka på Öland (Öl 57). Futhark 9–10, s. 179–191.
• Nytt om runer 9 (1994), s. 26.
• Foton: se bildtexterna.