Korpen som heter Minne

Den här artikeln skiljer sig från de övriga du kommer att läsa här på Vitki. Den handlar inte om en runsten eller ett statistiskt mönster, utan om mig själv: om varför jag har kommit att arbeta med det här projektet, om vad jag tror att vi kan lära oss av dem som var här före oss, och om varför vi behöver bevara det de hade att säga.

Jag har alltid varit intresserad av historia. I mitt föräldrahem låg Gudar och hjältar i nordisk mytologi av Brian Branston, med Giovanni Casellis illustrationer, i tidningsstället vid läsfåtöljen, och jag kom att läsa den många gånger under mina unga år. Ymer och världens skapelse, Tor hos Utgårdaloke, Ragnarök; de blev alla berättelser som jag kom att förhålla mig till och förundras över.

Korpen över trädkronorna

Mer än trettio år senare arbetar jag med IT och tillbringar större delen av min vakna tid framför en dator. Utan att jag riktigt märkt det har ett starkt behov vuxit fram att söka det enkla: att komma ut i naturen, tända en eld att värma mig vid, höra träden röra sig i vinden och bara få vara ifred från den ström av människor och krav som fyller en arbetsdag.

En av dessa dagar i skogen såg jag korpen flyga högt ovanför mig och trädkronorna. Det fanns något enkelt i synen, men också något mäktigt och evigt. Korpen hade säkert flugit över samma plats många gånger förut; det var dess hem. Men där och då kände jag en plötslig samhörighet med det gamla, i rakt nedstigande led. Någon före mig hade blickat upp mot samma himmel och sett en annan korp flyga där ovanför, och kanske förundrats över den på samma sätt som jag nu gjorde. Korpen väckte något hos dem, det är säkert, för den blev en viktig del av deras världsbild.

Förstora ⤢

Tanke och minne

I den nordiska mytologin har Oden två korpar, Hugin och Munin, vars namn betyder ungefär tanke och minne. Varje dag flyger de ut över världen, och när de kommer tillbaka berättar de för honom vad de har sett. I eddadikten Grímnismál säger Oden om dem:

Huginn ok Muninn fljúga hverjan dag Jörmungrund yfir; óumk ek of Hugin, at hann aftr né komi-t, þó sjámk meir of Munin.

Hugin och Munin flyger varje dag ut över den vida jorden. Jag fruktar för Hugin, att han inte ska komma tillbaka, men mer oroar jag mig för Munin.

Det är en strof jag ofta återvänder till. Den vise guden är rädd att förlora tanken, men ännu räddare att förlora minnet. Jag tror att det är viktigt att veta var vi kommer ifrån, och att bevara minnet av dem som kom före oss och de insikter de vann under sin korta tid på jorden. Vi går på samma mark och brukar samma jord som de, men vi vårdar den kanske inte lika väl. Att förstå hur de tänkte, och föra det vidare till kommande generationer, är ett viktigt arbete.

Det var därför Vitki kom till. Projektet började med en enda sten, den danska Maltstenen, som sju forskare har läst på sju olika sätt. Jag ville veta om vi kunde komma närmare det som faktiskt står där, genom att låta runorna och alla andra runinskrifter tala i stället för att välja den tolkning som låter bäst. Det har jag skrivit om i Maltstenen – räknad i stället för tolkad. Namnet Vitki är fornnordiska och betyder ungefär den vise, den kunnige. Ordet hör ihop med vita, att veta.

Tre strofer ur Hávamál

Att veta är också vad Hávamál handlar om. Dikten, den Höges tal, är en samling råd och visdomsord som läggs i Odens mun, den gud som gav ett av sina ögon för att få visdom. Det är i Hávamál jag har hittat de ord som bäst förklarar varför jag gör det här arbetet, och varför det gamla är värt att bevara. Dikten finns i Codex Regius, en isländsk handskrift som skrevs ned omkring 1270, men mycket av innehållet är äldre. Här är tre av mina favoriter, jämförda med den fornisländska texten och översatta så ordagrant som möjligt.

I den Höges hall

Den första är egentligen två strofer som hör ihop, kring en rad som återkommer i dikten: Háva höllu í, i den Höges hall. Den Höge, Hár, är ett av Odens namn. I strof 111 talar diktaren från vismannens stol vid Urds brunn:

sá ek ok þagðak, sá ek ok hugðak, hlýdda ek á manna mál; of rúnar heyrða ek dæma, né of ráðum þögðu Háva höllu at, Háva höllu í, heyrða ek segja svá:

Jag såg och teg, jag såg och tänkte, jag lyssnade till människornas tal. Om runor hörde jag dem tala, och om råd teg de inte. Vid den Höges hall, i den Höges hall, hörde jag säga så.

Dikten slutar i strof 164:

Nú eru Háva mál kveðin Háva höllu í, allþörf ýta sonum, óþörf jötna sonum;

Nu är den Höges tal kvädet i den Höges hall, till stor nytta för människornas söner, till ingen nytta för jättarnas söner.

Det jag tar med mig är ordningen i strof 111: först se och tiga, sedan tänka, sedan lyssna. Det är en hållning som passar lika bra i dag, när det mesta omkring oss kräver vår uppmärksamhet och vill ha ett svar genast. Och den sista strofen påminner om vem orden är till för: människorna. De gäller nu som då.

Runor ska du finna

Den andra är strof 142, ur den del av Hávamál som kallas Rúnatal, berättelsen om hur Oden vann runorna. Några strofer tidigare hänger han nio nätter i det blåsiga trädet, sårad av ett spjut och given åt sig själv, innan han tar upp runorna. Sedan kommer löftet:

Rúnar munt þú finna ok ráðna stafi, mjök stóra stafi, mjök stinna stafi, er fáði fimbulþulr ok gerðu ginnregin ok reist Hroftr rögna.

Runor ska du finna och tydda stavar, mycket stora stavar, mycket starka stavar, som den väldige vismannen färgade, som de heliga makterna gjorde och som Hropt bland gudarna ristade.

Den väldige vismannen, fimbulþulr, är Oden, och Hropt är ett annat av hans namn. Strofen beskriver hur runorna blev till i tre steg: de färgades, de gjordes och de ristades.

Ordet för att färga, fáði, har jag fått anledning att stanna vid. Det står också på två av de äldsta runinskrifterna i Sverige, från 800-talet: Varinn faði, Varin färgade, på Rökstenen, och Gunnarr faði runaR þessaR, Gunnar färgade dessa runor, på Oklundaristningen. Runorna var målade, och att färga dem var en del av att skapa dem. Dikten säger att gudarna gjorde det först; stenarna visar människor som gjorde likadant. På senare runstenar försvinner ordet nästan helt.

Vet du hur man ska tyda?

Den tredje är strof 144, och det är kanske den jag tänker mest på i arbetet med Vitki:

Veistu, hvé rísta skal? Veistu, hvé ráða skal? Veistu, hvé fáa skal? Veistu, hvé freista skal? Veistu, hvé biðja skal? Veistu, hvé blóta skal? Veistu, hvé senda skal? Veistu, hvé sóa skal?

Vet du hur man ska rista? Vet du hur man ska tyda? Vet du hur man ska färga? Vet du hur man ska pröva? Vet du hur man ska be? Vet du hur man ska blota? Vet du hur man ska sända? Vet du hur man ska offra?

Ofta citeras bara fyra av frågorna, rista, blota, sända och offra. Men de fyra i mitten är minst lika viktiga: att tyda (ráða), att färga (fáa), att pröva (freista) och att be (biðja). Ordet för att tyda, ráða, är detsamma som i ráðna stafi, de tydda stavarna i strof 142, och lever kvar i vårt råda. Veistu betyder vet du och kommer av samma ord som namnet Vitki: vita, att veta. Frågorna handlar om kunskap som inte bara är fakta utan hantverk, om att göra något rätt och med respekt för vad det betyder.

Det är också de frågor Vitki ställer, fast med andra verktyg. Hur ristades runorna? Det kan vi mäta i 3D-skanningar av spåren i stenen. Hur ska de tydas? Det kan vi pröva mot tusentals andra inskrifter och ge varje läsning en sannolikhet. Hur färgades de? Där vet vi nästan ingenting, eftersom färgen sällan har bevarats. Och vad betydde det att blota, sända och offra? Dit når inga mätningar. Strofen ställer frågorna, men den ger inga svar. Det är det jag tycker om med den.

Det som lever kvar

Den kanske mest kända strofen i Hávamál är nummer 76:

Deyr fé, deyja frændr, deyr sjalfr it sama, en orðstírr deyr aldregi, hveim er sér góðan getr.

Boskap dör, fränder dör, själv dör man på samma sätt, men eftermälet dör aldrig för den som vinner ett gott.

Det är vad runstenarna är. Någon reste en sten efter sin far, sin son eller sin hustru, för att namnet skulle leva kvar. Tusen år senare läser vi dem fortfarande. De är Munin i sten, det minne som Oden var rädd att förlora.

Jag tror att det finns mycket visdom att förstå och bevara hos dem som kom före oss: att se och tiga innan man talar, att minnas sina döda, att göra sitt hantverk väl. Men jag tror också att det finns ett stort och spännande mysterium kvar att utforska. Vi vet inte vad Maltstenens titultitul betyder. Vi vet inte vem som ristade de flesta stenarna, eller hur deras färger såg ut. Varje ny mätning ger ett svar och en ny fråga.

Om mitt arbete med Vitki kan bidra, om så bara lite, till att det gamla blir förstått och fört vidare, är mitt mål med projektet uppnått. Jag hoppas att ni vill följa med på den resan.

Källor

• Hávamál och Grímnismál i Codex Regius (GKS 2365 4to). Fornisländsk text efter Guðni Jónssons utgåva, heimskringla.no.
• Brian Branston, Gudar och hjältar i nordisk mytologi, med illustrationer av Giovanni Caselli.
• Rökstenen (Ög 136) och Oklundaristningen (Ög N288) efter Samnordisk runtextdatabas, Uppsala universitet.
• Bild: Ludwig Pietsch, Oden (ur Murray, Manual of Mythology, 1874), public domain via Wikimedia Commons.