Västgöten reste själv – upplänningen lät resa

Den som läser många runstenar märker det till slut: stenarna säger nästan samma sak, men inte med samma ord. Någon reste stenen efter sin far. Någon annan lät resa – och det lilla ordet lät rymmer en hel arbetsdelning: en som beställde och betalade, en annan som högg. Vi har nu räknat ordvalen över hela det svenska materialet, och de visar sig varken vara slump eller smak. Ordvalet följer landskapen, och det följer tiden.

Underlaget är de 1 848 vikingatida runstenarna i Samnordisk runtextdatabas som har minst tre läsbara ord, och de 75 vanligaste orden på dem – namnen borträknade, för namn följer familjer och inte trakter. Varje ord räknas en gång per sten: antingen står det där eller inte. Av de orden har elva en regional signal som överlever alla kontroller vi kan utsätta den för, och trettio ändras tydligt över tid.

Två sätt att resa en sten

Uppland och Västergötland gjorde samma sak med olika grammatik. På Västergötlands stenar dominerar det enkla verbet: N ræisti stæin – 'N reste stenen' – står på 52 procent av stenarna, mot 10 procent i resten av landet. I Uppland är samma ordform nästan utdöd, 3 procent mot 22 utanför. Upplänningarna sade i stället let ræisa – 'lät resa' – och mycket riktigt står ræisa på 43 procent av Upplands stenar mot 17 procent i övriga landet.

Skillnaden är inte bara stilistik. Den som lät resa betalade någon annan för arbetet – konstruktionen bär en antydan om beställare och utförare, om en arbetsdelning som tycks ha varit självklar i Mälardalen och ovanlig i väster. Ingen har drivit den tanken längre än Jarlabanke i Täby, som inte ens väntade på att dö: "Jarlabanke lät resa dessa stenar åt sig själv, medan han ännu levde ... och ensam ägde han hela Täby." Vi mäter orden, inte samhället bakom dem, men orden pekar.

Förstora ⤢

Att något är vanligare i ett landskap kan bero på annat än landskapet. Upplandsstenarna är i genomsnitt yngre än Götalands, och korta texter rymmer färre ord än långa. Därför räknas varje ord i en modell som håller tiden (stilgruppens datering) och textens längd konstanta, och som dessutom behandlar ristaren som en egen källa till likhet – annars skulle en enda flitig ristares vana kunna se ut som ett helt landskaps. Till sist delas varje landskaps socknar i två halvor, och signalen måste peka åt samma håll i båda.

Ordet som ritar en gräns kring Södermanland

Minnesformelns lilla preposition – æftiR eller at – är den skarpaste gränsen i hela materialet. På Södermanlands runstenar står at på 55 procent av stenarna; i resten av landet på 19. Spegelbilden: æftiR står på 32 procent av sörmlandsstenarna mot 68 procent utanför. Samma formel, samma betydelse – men sörmlänningarna valde det korta ordet, och grannlandskapen det långa. Ordet at klarar alla kontrollerna med bred marginal: sannolikheten att se en så stor skillnad av en slump, om ordvalet egentligen vore lika i hela landet, är mindre än en på tusen biljoner.

Förstora ⤢

Västgötarnas dräng och Upplands själar

Två ord till som vägrar flytta hemifrån. På Västergötlands stenar hyllas de döda som goðan dræng – 'en god ung man': dræng står på 12 procent av stenarna där mot 1 procent i resten av landet, och goðan på 30 mot 6. Det rimmar med vad vi sett förr: Västgötarnas formelspråk pekar söderut, mot det danska området, där drängarna också bor i stenarna.

Förstora ⤢

Förstora ⤢

I Uppland är det i stället själen som sticker ut. Bönens and – 'ande, själ' – står på 13 procent av Upplands stenar mot 5 procent i övriga landet. Upplands många sena, kristna stenar ber oftare för själen – och eftersom modellen håller tiden konstant är det inte bara en effekt av att Uppland ristade längst. Jarlabanke igen: bron gjorde han fyr and sina, för sin själ.

Orden som gick ur tiden

Trettio av de 75 orden ökar eller minskar tydligt över 1000-talet. Tillsammans ser man formelboken byta skepnad. Verbet gærði – 'gjorde' – står på 10 procent av de äldsta stenarna och faller till noll på de yngsta. Letu – 'läto', flera beställare som lät resa – går åt andra hållet, från 5 procent till 44 som mest, och risti – 'ristade', ristarens eget verb i signaturen – växer från ingenting till 19 procent när ristarna mot slutet allt oftare skriver sitt namn. Utpekandets þenna – 'denna sten' – halveras, från 29 procent till 10.

Dateringen förtjänar sin egen brasklapp: årtalen kommer ur ornamentikens stilgrupper, inte ur årtal på stenarna, så kurvorna beskriver stilgruppernas tid. Men riktningarna håller när vi justerar för landskap och textlängd, och de berättar en begriplig historia – beställarformeln tar över, ristarna signerar, och det gamla gærði dör med sin generation.

Vilka landskap skriver mest lika?

Lägger man landskapens hela ordprofiler bredvid varandra – med korrespondensanalys, samma metod som arkeologer använder för att ordna gravfynd – hamnar Södermanland och Uppland närmast varandra, med Östergötland strax intill. Västergötland står för sig självt, draget åt sitt ræisti, sin dræng och sin goðan. Det är samma bild som språkdragen gav i våra tidigare analyser, men nu framräknad ur något så enkelt som vilka ord som alls står på stenarna.

Vad betyder det att orden höll sig hemma? Försiktigt uttryckt: att minnesformlerna inte var en rikslikare utan lokala traditioner, stabila nog att överleva justering för tid, textlängd och enskilda ristare. Vad vi inte kan säga är varför – om det är dialekt i talet, formelvanor i verkstäderna eller beställarnas smak. Orden skiljer inte på de tre. Men gränserna de ritar är verkliga, och de går att pröva vidare: varje tabell i analysen går att ladda ner, och den som vill kan börja med att läsa en sörmländsk sten och en västgötsk bredvid varandra. Lyssna efter at – och efter drängen.

Data: Samnordisk runtextdatabas (Uppsala universitet). Analysen är fri programvara i Vitki; alla siffror i artikeln är framräknade ur modulen Ordförrådet och låsta mot dess resultat i artikelbygget.