Den som bryter denna sten – runornas magi i tusen år
Förbannelser, Tor och blyamuletter mot feber: vi har gått igenom alla 6 753 runinskrifter i Rundata efter spår av magi. Den följer föremålen genom tiden, från guldet runt halsen till stenen och tillbaka till kroppen. Under vikingatiden skyddade man stenen i söder och själen i norr.
Jag, runornas mästare, döljer här kraftfulla runor. Oavbrutet plågad av trolldom, dömd till en lömsk död är den som bryter detta.
Så står det på Björketorpsstenen i Blekinge, en av de äldsta runstenarna i Norden. Ristaren skriver inte om någon död. Han skyddar stenen med en förbannelse mot den som rör den. Samma förbannelse finns på Stentoftenstenen några mil därifrån.
Runor och magi har länge hört ihop i föreställningen om vikingatiden. Men hur ofta handlar inskrifterna egentligen om magi, och var och när? Vi har sökt igenom alla 6,753 inskrifter i Samnordisk runtextdatabas efter förbannelser, åkallan av Tor, trollformler, besvärjelser mot sjukdom och väsen och de urnordiska formelorden. Varje träff har granskats mot texten, så att personnamn som Vígi och Þórir och vanliga dödsorsaker som ”dog av sjukdom” inte räknas.
108 inskrifter återstår, 1,6 procent. Men magin är inte jämnt fördelad över föremålen, och därför redovisar vi dem var för sig. Bara 16 av inskrifterna står på runstenar, 0,6 procent av alla 2 768 runstenar i databasen, också de förstörda och försvunna. 90 står på lösa föremål som amuletter, guldbrakteater, metallbleck och runpinnar, 3,5 procent av dessa, och 2 på andra stenar. De flesta runinskrifter är minnestexter, ägarmärken, namn och vardagliga meddelanden, inte magi.
Före vikingatiden: guld runt halsen
Den äldsta magin bars på kroppen. Av de 29 urnordiska inskrifterna med formelorden alu, laþu, laukaʀ och auja står 21 på guldbrakteater, små hängsmycken som bars runt halsen. Orden brukar tolkas som ’öl’ eller ’skydd’ (alu), ’inbjudan’ (laþu), ’lök’ (laukaʀ) och ’lycka’ (auja), och de är så vanliga att de bör ha varit formler snarare än vanligt språk.
Men redan då fanns förbannelsen på stenen. Björketorp och Stentoften i Blekinge, från 500- eller 600-talet, är de två urnordiska stenar som förbannar den som bryter dem.
Vikingatiden: att skydda stenen
Under vikingatiden flyttade magin ut på runstenarna. Förbannelserna vänder sig till de levande och hotar den som skadar eller flyttar minnesmärket:
Till en usling bli den som skadar denna sten eller släpar bort den härifrån. (Tryggevælde, DR 230)
Till en usling bli den som bryter den! (Glemminge, DR 338)
Ordet som här översätts usling är rati eller ræte, en usling eller trollkarl. På andra stenar ber man Tor att vige minnesmärket eller runorna, Þórr vígi. På Glavendrupstenen på Fyn gör Ragnhild båda: ”Tor vige dessa runor. Till en usling bli den som skadar denna sten eller drar den till minne av en annan.”
Vi hittar sex sådana förbannelser och fem Tor-formler på tio vikingatida runstenar. Sju står i Danmark och två i Västergötland, Saleby och Velanda. I svearnas Svitjod finns bara en, Korpbron i Södermanland, där Tor kanske åkallas. Inte på någon av de tio ber man för den döde.
I söder stenen, i norr själen
Kartan visar ett mönster. Där stenarna skyddas, i Danmark, Blekinge och Västergötland, ber de sällan för den döde. Där de ber, i Mälardalen, skyddas de nästan aldrig.
Förbannelse eller Tor vige
Bön för själen
Skalan går från 0 till 30 %. Källa: Vitkis analys av Samnordisk runtextdatabas; daterade runstenar med text från före 1050, rikena omkring 1025.
Före 1050 skyddas 7 av 176 danska runstenar med en förbannelse eller en Tor-formel, mot 1 av 343 i Svitjod. Oddsen är omkring 14 gånger så höga i Danmark, och en så stor skillnad skulle uppstå av en slump i färre än tre fall av tusen. Samtidigt ber 5 danska stenar för själen, mot 92 i Svitjod.
Det finns ett samband till. I Danmark och Götaland kallar en del stenar sig själva kumbl, minnesmärke. De stenarna bär oftare en förbannelse eller en Tor-formel.
Skalan går från 0 till 10 %. Källa: Vitkis analys av Samnordisk runtextdatabas; alla perioder.
Vår hypotes är att man skyddade de döda på två sätt. I söder var själva minnesmärket, ofta en sten med hög och skeppssättning som Ragnhilds i Tryggevælde, något som måste värnas mot den som ville skada det eller ta det i anspråk för en annan. I norr var det den dödes själ som behövde skydd, och där skrev man en bön. Det passar med det vi har sett tidigare: de danska och götiska stenarna talar om rang och minnesmärke, svearnas om själen och resorna.
Så säkra är vi: inte särskilt. Mönstret bygger på tio stenar. Vi brukar kräva att ett fynd syns i båda halvorna när stenarna delas socken för socken, och det klarar mönstret inte. I den ena halvan står sex danska skyddsformler mot ingen i Svitjod, i den andra en mot en. Sambandet med kumbl syns i båda halvorna, men är säkert bara i den ena. Ragnhilds två stenar och de två vid Skern väger tungt. Hypotesen är därför en antydan att pröva, inte ett fynd.
Tor i bild
Svitjod saknar alltså förbannelserna, men inte Tor. Rundata nämner Torsbilder på fyra stenar: en Torshammare på Sö 86 vid Åby och på Sö 111 vid Stenkvista i Södermanland, Tors fiskafänge på Altunastenen (U 1161) i Uppland och en hammare efter sista skiljetecknet på DR 120 vid Spentrup i Jylland. På Stenkvistastenen står hammaren där korset brukar stå.
I söder skrev man Tor, i Mälardalen ritade man honom. Det kan vara en skillnad i sed mer än i tro.
Magin på kroppen, också under vikingatiden
Runstenarna är inte hela bilden. Vi hittar 8 vikingatida inskrifter som skulle skydda en människa, nästan alla på små föremål. På ett blyamulett från Södra Kvinneby på Öland står: ”Må Tor skydda honom med hammaren.” Ett amulett från Sigtuna driver bort sårfeberns ande, ”tursarnas herre”. En bit av en skalle från Ribe ber Ulv, Oden och Höga-Tyr om hjälp mot värk och dvärgslag. Tor dyker också upp i en besvärjelse mot sårfeber som har bevarats i en handskrift i Canterbury.
Medeltiden: magin flyttar tillbaka till kroppen
Efter vikingatiden försvinner förbannelserna från stenarna, och magin samlas på små föremål: blyamuletter, kors, runkavlar och pinnar. Vi räknar 46 medeltida inskrifter med kristna trollformler och 6 med läkeformler. Vanligast är agla, en förkortning av en hebreisk bön (’Du är mäktig i evighet, Herre’). Där finns också det magiska ordkvadratet sator arepo tenet opera rotas, de gåtfulla orden Gordan, Gordin, Ingordan och raderna ”Se Herrens kors, fly ni fientliga makter”. En runkavle från Bryggen i Bergen ristar ”hjälprunor mot alverna, två gånger mot trollen, tre gånger mot tursarna”.
De flesta finns i Norge och Danmark, men det beror på att där finns flest medeltida inskrifter. Räknat i förhållande till alla medeltida inskrifter är trollformlerna lika vanliga i Norge, Danmark och Sverige, en till tre procent.
Tre tidsåldrar
Magin följde alltså föremålen. Före vikingatiden bars den runt halsen, under vikingatiden stod den på stenen och under medeltiden låg den åter på kroppen. Den bågen speglar delvis vad som har bevarats: från vikingatiden har mest stenar överlevt, från medeltiden mest pinnar och amuletter. Men förbannelserna mot den som bryter stenen hör bara hemma på stenen, och de är nästan helt försvunna när kyrkan tar över.
Så kan det prövas vidare
- Gravmiljön. Om förbannelserna skyddade själva minnesmärket bör stenar med förbannelse oftare stå vid högar och skeppssättningar än andra stenar från samma tid. Det går att pröva mot fornlämningsregistren.
- Nya läsningar. Nationalmuseet ska 3D-skanna de danska runstenarna 2027–2031. Skadade slutrader kan visa sig dölja fler förbannelser, och då växer underlaget.
- Tor i bild och skrift. Om Tor skrevs i söder och ritades i norr bör fler Torsbilder finnas i Svitjod än i Danmark när stenarnas bilder gås igenom systematiskt.
Förbehåll
- Sökningarna hittar formler som är skrivna på de vanliga sätten. En ovanligt formulerad förbannelse eller en oläst slutrad räknas inte.
- ”Magi” är vår moderna kategori. En förbannelse kan ha varit ett juridiskt skydd lika mycket som ett magiskt.
- Guldbrakteaterna saknar fyndplats i Rundata och finns inte på kartan.
- Antalen är små, och de statistiska proven ska läsas som antydningar.
Kartorna, kurvorna och modellerna kommer från Vitki, ett öppet verktyg för runstensforskning som du kan ladda ner och köra på din egen dator från GitHub. Metoden beskrivs i METHODS.md.
Källor och data
- Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
- Danske Runeindskrifter, Nationalmuseet och Københavns Universitet, runer.ku.dk.
- Hauck, K. m.fl. 1985–1989. Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit. Ikonographischer Katalog. München: Wilhelm Fink.
- MacLeod, M. & Mees, B. 2006. Runic Amulets and Magic Objects. Woodbridge: Boydell.
- McKinnell, J., Simek, R. & Düwel, K. 2004. Runes, Magic and Religion: A Sourcebook. Wien: Fassbaender.
- Sawyer, B. 2000. The Viking-Age Rune-Stones: Custom and Commemoration in Early Medieval Scandinavia. Oxford: Oxford University Press.
- Foton: Wikimedia Commons, med fotograf och licens i bildtexterna. Karta och diagram: Vitkis analys i R.
