Västgötarna skrev som danskarna – vid gränsen tystnade stenarna

Hrefning och Gjalle och Brynjulv och Gjavulv satte denna sten efter Fot, sin fader, en mycket god tegn. … Hjalm och Hjalle högg runorna.

Så står det på en runsten vid Norra Härene kyrka i Västergötland, Vg 59. Nästan allt i den är danskt: man satte stenen, som i Danmark, i stället för att resa den eller låta resa den, som man gjorde i Mälardalen, och den döde var en tegn, en titel som hörde hemma i det danska riket. Runskriften var då redan åttahundra år gammal i Norden. Men seden att resa minnesstenar med runor i stora antal var ny, och den kom från Danmark. Hur kom den till Sverige? Och hur skarp var gränsen mellan rikena – syns den i runstenarna? Vi mätte hur dansk varje runsten i Danmark och Sverige är i ordval och stavning, och vi räknade stenarna och gravfälten på båda sidor om gränsen.

Förstora ⤢

Runorna var äldre än seden

Runskriften är mycket äldre än runstenarna. De äldsta säkra runinskrifterna, på en kam från Vimose mosse på Fyn och på en spjutspets från Øvre Stabu i Norge, är från omkring år 160. Varifrån skriften kom är omdiskuterat; de flesta tror att den skapades efter förebild av alfabeten i Romarriket. Ingen ristare från den tiden kan följas, och ingen kan säga vem som förde skriften till Sverige.

Men redan de äldsta runstenarna med den yngre runraden visar att Danmark och Götaland hängde ihop. Omkring år 800 skrev ristaren på Rökstenen i Östergötland att Varin fáði, Varin målade runorna, och på Fyn skrev en ristare vid samma tid att Ávarr fáði (DR 190 Helnæs och DR 192 Flemløse). Samma ord för att skriva runor finns på Oklunda i Östergötland och på Gursten i Småland. Enligt Lisbeth Imer stod de danska runstenarna under 700- och 800-talen främst på Fyn, Själland och i Skåne.

Förstora ⤢

Den stora vågen kom i Danmark efter kristnandet. Harald Blåtand reste Jellingstenen, enligt den vanliga dateringen omkring 965, och de flesta danska runstenarna restes inom två generationer därefter, omkring 970–1025. Det är den vågen som når Sverige.

Att mäta en dansk sten

För att följa vågen behövde vi ett mått på hur dansk en sten är. Vi lät en statistisk modell lära sig skilja danska från svenska runstenar på tretton drag i minnesformelns ordval och i stavningen: om man satte stenen, reste den eller lät resa den, om minnesmärket kallas kumbl, om den döde får titeln tegn eller dräng, om ordet sten skrivs stin eller stain, om ”efter” skrivs æft eller æftiR, om ristaren skrev sitt namn och om han använde stungna runor. Tro och resor fick inte vara med, så att måttet inte bara skiljer kristna från hedniska stenar. Modellen lärde sig bara av stenar från samma tid, 147 danska och 576 svenska från omkring 970–1050, så att den lär sig skillnaden mellan danskt och svenskt bruk och inte skillnaden mellan tidiga och sena stenar. Den skiljer en dansk från en svensk sten rätt i 82 av 100 par.

Varje sten får sedan en dansk prägel mellan 0 och 1. Över 0,5 är den formulerad och stavad mer som en dansk än som en svensk sten. Det betyder inte att ristaren var dansk – bara att han skrev på danskt vis.

Måttet klarar ett prov det aldrig har sett. Rundatas anmärkningar kallar 8 danska stenar svenskgjorda eller svenskpåverkade, till exempel Simrisstenen i Skåne, som enligt Rundata är ”gjord av svensk runristare”. Modellen har inte sett anmärkningarna, men den ger just de stenarna en låg dansk prägel, i genomsnitt 0,37 mot 0,61 för de andra danska stenarna. En så tydlig skillnad skulle uppstå av en slump i omkring 1 fall av 100. Åtta stenar är få, så provet visar att måttet fungerar, inte mer.

Diagrammen visar två av de drag som skiljer. Att sätta stenen är danskt och finns på de tidiga stenarna i Götaland, men försvinner sedan. Att låta resa den är det svenska tillskottet: sällsynt i Danmark, men på mer än hälften av de sena stenarna i Mälardalen.

Seden slog rot i Götaland

De tidigaste svenska stenarna av den nya sorten tillhör stilgruppen RAK, med en enkel runslinga utan djurhuvud, omkring 980–1015 i Anne-Sofie Gräslunds datering. De står framför allt i Götaland. I Småland hör 87 % av de daterade stenarna till RAK, i Västergötland 73 % och i Östergötland 66 %, men i Södermanland bara 14 % och i Uppland 7 %. Gräslund har visat att seden blomstrade i Västergötland från slutet av 900-talet till mitten av 1000-talet. I Uppland kom den stora mängden stenar senare.

Den danska prägeln är starkast på de tidigaste stenarna och bleknar sedan, stilgrupp för stilgrupp.

Förstora ⤢

Med landskapet konstant ungefär halveras oddsen för en dansk formulering för varje halvsekel. Ett så tydligt samband skulle uppstå av en slump i färre än ett fall på en miljon, och det håller i båda halvorna av materialet.

Men tiden förklarar inte allt. Västergötland är det danskaste landskapet på svensk mark: 50 % av stenarna där har dansk prägel, mot 24 % i Östergötland, 29 % i Småland och 8 % i Uppland. Också bland stenar från samma stilgrupp är oddsen 2,5 gånger så höga i Västergötland som i de andra landskapen, och det håller i båda halvorna. Forskarna har länge diskuterat om skillnaden mellan Götalands och Mälardalens runstenar är en fråga om tid eller om region. Hans Christiansson menade 1959 att den sydskandinaviska ornamentiken, i Jylland, Skåne och Västergötland, var en regional stil; Gräslund har läst den som ett tidigare skede. Mätt med ord och stavning har båda delvis rätt: den danska prägeln hör både till den tidiga tiden och till Västergötland.

Syns riksgränsen i runstenarna?

Riksgränsen mellan danerna och götarna gick ungefär där landskapsgränserna mellan Skåne, Halland och Blekinge å ena sidan och Småland och Västergötland å andra sidan gick i medeltiden. Vi räknade runstenarna på båda sidor i band om avståndet från den gränsen, och jämförde med gravfälten i Riksantikvarieämbetets register. Gravfälten visar var människor bodde och begravdes; Skåne, Halland och Blekinge hör till dagens Sverige, så samma register täcker båda sidor om den gamla gränsen.

Förstora ⤢

Gränsen syns. På danska sidan, inom 50 kilometer från gränsen, finns 446 gravfält men bara 3 runstenar – 0,7 per 100 gravfält. Längre in i Skåne, 50–100 kilometer från gränsen, är det 31,1 per 100. En så stor skillnad skulle uppstå av en slump i färre än ett fall på en miljon, och den håller i båda halvorna. Två av de tre stenarna i bältet, i Sölvesborg och Färlöv, hör till den äldsta tiden, omkring 800; den tredje, i Lösen i Blekinge, är från efter 1050 och enligt Rundata gjord av en svensk ristare. Under den stora vågen, omkring 970–1025, restes inte en enda runsten där. Människorna i bältet begravde sina döda, men de reste inga runstenar.

På svenska sidan är det annorlunda. Där står runstenarna ända fram till gränsen: 10,7 per 100 gravfält inom 50 kilometer, i södra Småland och Västergötland. Och vid gränsen mellan götar och svear, genom Kolmården och Tiveden, finns inget tyst bälte alls: 13,1 och 9,1 runstenar per 100 gravfält inom 50 kilometer på var sida.

Riksgränsen var alltså inte en linje i landskapet, utan ett brett bälte där den danska seden aldrig slog rot.

Syns gränsen också i språket? Vi letade efter en plats där stavningen ändras: hur ”sten” och ”efter” skrivs, och om man satte, reste eller lät resa stenen. Vid riksgränsen ändras ingen av dem säkert. Stavningen av ”sten” ändrades mest med tiden – de tidiga stenarna skriver stin både i Götaland och i Uppland – och kan därför inte visa en dialektgräns. Den största skillnaden i hur ”efter” skrivs går inte vid riksgränsen, utan inom Danmark; den återkommer vi till bland hypoteserna.

Skåne

Skåne hörde till det danska riket, och dess runstenar ingår i den danska korpusen. Vid samma tid är de skånska stenarna danska i sin formulering: av stenarna från efter-Jellingtiden har 67 % dansk prägel i Skåne och 74 % i Jylland och på öarna, en skillnad som lätt kan vara en slump. De står i södra och mellersta Skåne, långt från gränsen.

Förstora ⤢

Skåne var ändå förbundet med svearna. Hällestadsstenen och Sjörupsstenen säger om de döda att de ”inte flydde vid Uppsala”, och Högbystenen i Östergötland, ristad av Torkel, säger att ”den modige drängen Åsmund föll vid Fyris”. Sedan 1800-talet har stenarna förbundits med slaget på Fyrisvallarna vid Uppsala, enligt traditionen omkring 985. Män från båda sidor stred i samma slag just när seden kom.

Det svenska inflytandet syns senare. De stenar i rikets östra del som Rundata kallar svenskgjorda står i Simris i östra Skåne och i Lösen i Blekinge, och de är från efter 1050. Simrisstenen (DR 344) säger att den döde var Gunnulvs man i Sverige. Och på Bornholm skriver de sena stenarna som de svenska: ingen av de 27 bornholmska stenarna har dansk prägel, och så är det i båda halvorna. Laila Kitzler Åhfeldt har med 3D-skanningar jämfört huggtekniken på Bornholms stenar med svenska stenar för att pröva frågan om ristare utifrån.

Vem förde seden över?

Ingen enskild person kan pekas ut. Danska ristare signerade sällan sina stenar – bara 13 av 239 danska runstenar nämner ristaren – och inget ristarnamn kan följas mellan länderna. Men några stenar visar i vilka kretsar seden rörde sig.

• Fot, en mycket god tegn. Titlarna tegn och dräng finns på 19 % av de danska stenarna och på 14 % av de tidiga stenarna i Götaland, men på bara 2 % av de sena i Mälardalen. Den vanligaste tolkningen är att de betecknade män i kretsen kring de danska kungarna, men det är omdiskuterat.
• Torkel i Östergötland, vars Högbysten minns en man som föll vid Fyris och en som dödades vid ”Holm”, kanske Bornholm.
• Jute på Björkö. En sten från 900-talet på Björkö, där handelsstaden Birka låg, säger att Dotter lät göra detta minnesmärke efter Jute (U 4). Minnesmärket kallas kumbl, som i Danmark, och den döde heter ”jyten”.

Förstora ⤢

Tre djärva hypoteser

Det som håller pekar mot tre hypoteser. De är djärvare än fynden, men var och en har en grund som går att redovisa – och var och en kan prövas.

1. Seden följde kungens män. Runstensseden spreds inte som ett mode från grannbygd till grannbygd, utan med ett nätverk av män i de danska kungarnas krets, de som kallades tegnar och drängar.
Grunden: Västergötland skriver danskast, också vid samma tid. Titlarna tegn och dräng finns på 19 % av de danska stenarna och 14 % av de tidiga i Götaland, men nästan aldrig i Mälardalen. Män från både Skåne och Götaland stred vid Fyris. Och på danska sidan står runstenarna i rikets inre bygder, inte i bältet närmast gränsen.
Prövning: Om hypotesen stämmer borde de tidiga västgötska stenarna stå vid stormannagårdar och kungsgårdar, och huggtekniken på dem borde likna den på danska stenar mer än grannstenarnas. Båda kan prövas.

2. Gränsen var en gräns för seden, inte för språket. Danerna närmast gränsen talade och skrev som sina grannar, men den danska runstensseden nådde dem aldrig.
Grunden: Det tysta bältet på danska sidan håller i båda halvorna, och folk begravdes där. Vid gränsen ändras ingen av de stavningar vi kunde mäta säkert.
Prövning: Fler språkliga drag, ur den danska databasen Danske Runeindskrifter och ur medeltidens inskrifter och ortnamn på båda sidor, kan visa om språket verkligen löpte över gränsen.

3. Skåne skrev som svenskarna. Den språkgräns som syns i runstenarna gick inte vid riksgränsen, utan genom Danmark, mellan Jylland och Skåne.
Grunden: Ordet ”efter” skrivs kort, æft, på 62 % av stenarna i Jylland men bara 13 % i Skåne, med tiden konstant. Skåne skriver i stället æftiR, som de svenska stenarna. En så stor skillnad skulle uppstå av en slump i omkring 1 fall av 100. Skillnaden går åt samma håll i båda halvorna, men är säker bara i den ena, eftersom stenarna är få.
Prövning: Med de danska och skånska inskrifterna i Danske Runeindskrifter, också de som inte står på runstenar, kan det prövas på fler stenar.

Förbehåll

• Dateringarna bygger på olika system: de svenska stenarna på Gräslunds stilgrupper, de danska på Rundatas perioder efter Jacobsen och Moltke. Årtalen är ungefärliga, och Jellingstenens datering har nyligen ifrågasatts.
• Gränsen är dragen efter medeltidens landskapsgränser. Gränsen omkring 1025 var troligen en zon, och dess exakta läge är okänt.
• De flesta gravfält är inte närmare daterade än till järnåldern. I Skånes slättbygder har många gravfält odlats bort, så kvoten mellan runstenar och gravfält längre in i Skåne är högre än den skulle ha varit. Det ändrar inte att bältet har många gravfält och nästan inga runstenar.
• Mönstren läser Rundatas engelska översättning och translitterationen, som är gjorda på samma sätt för alla länderna. Kors kan inte jämföras, eftersom Rundata nästan bara beskriver korsen på svenska stenar.
• Dansk prägel är ett mått på formulering och stavning, inte på ristarens ursprung.
• De norska stenarna är för få för att placera Norge. De saknar både de danska dragen och de svenska, vilket kan tyda på en egen norsk tradition.
• Ett samband är inte en orsak. Hypoteserna förklarar mönstren, men andra förklaringar är möjliga.

Se själv

Jämförelsen finns i Vitki under kartan, i fliken Jämför länder, med rikenas gränser omkring 890, 1025 och 1200. Om hur bönen kom till runstenarna och lämnade dem: Bönen tystnade – men korset stod kvar.

Förstora ⤢

Kartorna, kurvorna och modellerna kommer från Vitki, ett öppet verktyg för runstensforskning som du kan ladda ner och köra på din egen dator från GitHub. Metoden beskrivs i METHODS.md.

Källor och data

• Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
• Kulturmiljöregistret, Riksantikvarieämbetet (via K-samsök): gravfälten. Öppna data.
• Fund og Fortidsminder, Slots- og Kulturstyrelsen (fyndplatser för danska stenar som saknar koordinater i Rundata). OpenStreetMap-bidragsgivare (ODbL) och Natural Earth (gränser och kust).
• Christiansson, H. 1959. Sydskandinavisk stil. Studier i ornamentiken på de senvikingatida runstenarna. Uppsala.
• Gräslund, A.-S. 2006. Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds. I: M. Stoklund m.fl. (red.), Runes and their Secrets: Studies in Runology. København: Museum Tusculanum, s. 117–139.
• Gräslund, A.-S. 2015. The Late Viking Age Runestones of Västergötland: On Ornamentation and Chronology. Lund Archaeological Review 20 (2014), s. 39–53.
• Imer, L. M. 2014. The Danish runestones – when and where? Danish Journal of Archaeology 3, s. 164–174.
• Jacobsen, L. & Moltke, E. 1941–42. Danmarks runeindskrifter. København.
• Kitzler Åhfeldt, L. 2019. Provenancing rune carvers on Bornholm through 3D-scanning and multivariate statistics of the carving technique. European Journal of Archaeology.
• Sawyer, B. 2000. The Viking-Age Rune-Stones: Custom and Commemoration in Early Medieval Scandinavia. Oxford: Oxford University Press.
• Wideen, H. 1955. Västsvenska vikingatidsstudier. Arkeologiska källor till Vänerområdets kulturhistoria under yngre järnålder och äldsta medeltid. Göteborg.
• Foton: Wikimedia Commons, med fotograf och licens i bildtexterna. Figurer: Vitkis analys i R.