Stenar och stavar – sex betydelser av ett runord

Förstora ⤢

Den som läser om runor stöter snart på ordet stav. Runologen skriver att ”bistaven” är skadad, Eddan talar om ”stora stavar”, och på runstenarna själva står att någon ”reste stavar och stenar”. Det är inte samma sak. Här är ordets sex betydelser, med det som stenarna själva säger om dem.

1. Huvudstaven och bistavarna

En runa i den yngre runraden byggs nästan alltid kring ett lodrätt streck, huvudstaven. Ut från den, eller tvärs över den, går kortare streck: bistavarna. Runan i är bara en huvudstav. Lägger man till en bistav snett över mitten blir den a eller n, beroende på åt vilket håll bistaven lutar. En bistav uppåt höger från mitten gör en k-runa, två bistavar som sluttar ner från toppen gör ett t.

Förstora ⤢

Därför är bistavarna det runologen tittar efter först. I de två häften av Södermanlands runinskrifter (1924–36) som vi har som text skriver Erik Brate och Elias Wessén ”bst”, bistav, minst 218 gånger och ”hst”, huvudstav, 143 gånger. Bistaven nämns oftare eftersom det är den som avgör vilken runa det är. När bara huvudstaven finns kvar kan runan vara nästan vad som helst.

Två exempel visar hur det låter när en runa är skadad:

• Om en gravhäll i Strängnäs (Sö 280) skriver Brate och Wessén: ”nedre delen av en stav, som lutar svagt åt vänster; snarast u, möjligen r”. Bara huvudstaven syns, och då står valet mellan flera runor.
• Om ett fragment i Vada kyrka skriver Magnus Källström 2011: ”en svagt bågböjd bistav till k”, och att runan också kan ha varit f. Här är det tvärtom: bistaven syns, men huvudstaven är borta.

2. Stav betyder runa

På fornnordiska heter ett skrivtecken stafr, i plural stafir. I Eddadikten Hávamál, strof 142, får läsaren rådet:

Rúnar munt þú finna ok ráðna stafi, mjǫk stóra stafi, mjǫk stinna stafi … ”Runor ska du finna och tydbara stavar, mycket stora stavar, mycket starka stavar …”

Samma ordpar, runor och stavar, står på runstenarna. På Nöbbelestenen i Småland (Sm 16) ska den döde minnas ”medan stenen och runstavarna lever”, meðan stæinn lifiR ok stafiR runa. På Randbølstenen i Jylland (DR 40) står: ”Mycket länge ska dessa stavar leva för Torgunn.” Långt senare, på en medeltida norsk ristning (N 13), skriver Áslakr: Rúnar ek ríst ok ráðna stafi, ”Runor ristar jag och tydbara stavar” – nästan ordagrant som i Hávamál.

Ordet lever kvar i vårt bokstav. Om förleden från början syftade på boken eller på trädet boken, som man kunde rista i, är omstritt.

3. Stavarna som stod bredvid stenarna

Den mest gåtfulla betydelsen finns på fem runstenar, kanske sex. Där är staf inte ett tecken utan ett minnesmärke, rest tillsammans med stenen:

• Vreta i Uppland (U 332): ”Inga reste staven och stenarna efter Ragnfast, sin make.”
• Stora Rytterne i Västmanland (Vs 1): ”Gudlev satte staven och dessa stenar efter Slagve, sin son, som dog i öster.”
• Bällsta i Uppland (U 226): ”De reste stenarna och gjorde(?) också staven, den stora, som hedersminne.”
• Balingsta i Uppland (U 849): ”Igull och Hauk gjorde staven, och Nase och Anund reste stenen.”
• Kolsundet vid Husby i Södermanland (Sö 196): ”Ingefrid lät resa denna sten och stav efter Öjulv, sin fader.”
• Fyrby i Södermanland (Sö 56), ristad på ett jordfast block: de mest runkunniga bröderna i Midgård ”satte sten och många stavar” efter sin fader. Här är forskarna oeniga: stafa marga kan också betyda runorna i texten.

Inte en enda av stavarna finns kvar. Stenarna har överlevt i tusen år, stavarna har försvunnit helt. Det tyder på att de var av trä, men hur de såg ut, om de var ristade eller målade, vet vi inte.

Ordet har ytterligare en betydelse på Forsaringen i Hälsingland (Hs 7), en järnring med runor från 800-talet. Där ska böterna betalas ”till staven”. Enligt Rundatas översättning gäller det återställandet av en helgedom. Staven är då något i rätten eller kulten, inte ett minnesmärke.

Vad forskningen säger

Vi har hittat lite skrivet om stavarna. Kristel Zilmer delar i sin avhandling från 2005 upp ställena i två grupper: där staf betyder runorna (Sm 16, DR 40 och möjligen Sö 56) och där en stav reses som minnesmärke (de fem ovan). Tomáš Vlasatý i Projekt Forlǫg har jämfört stavarna med en samtida ögonvittnesskildring. Omkring år 922 såg den arabiske diplomaten Ibn Fadlan en hövdings begravning hos ett folk han kallade rus, vid Volga. När skeppet hade bränts, skriver han, byggde de ”något som liknade en rund kulle över skeppet … och satte i mitten av den en stor bit björk, på vilken de skrev mannens namn och namnet på rus kung”. Vlasatý menar att trästolpar kan ha varit ett billigare alternativ till stenar, som höll i högst omkring hundra år. Det är hans förslag. Men skildringen visar att en trästolpe med skrift kunde vara ett minnesmärke vid den här tiden. Någon utgrävning där en sådan stav har hittats vid en runsten har vi inte funnit.

Vad stenarna med stavar har gemensamt

Vi jämförde de fem stenarna med en säker stav med alla andra vikingatida runstenar i Samnordisk runtextdatabas, också fragment och försvunna stenar, i statistikprogrammet R:

Två saker sticker ut:

• Stavarna står i monument med flera stenar. Tre av de fem talar om ”staven och stenarna”. Bland alla andra runstenar talar bara en av trettio om flera stenar. Med fem stenar kunde slumpen ge en träff, knappast tre. Sannolikheten att få ett så stort utslag av en slump är 0,002, även när vi räknar med att vi gjorde sju test.
• Två av monumenten hör ihop med ett ting. På Bällsta står på systerstenen U 225 att sönerna ”gjorde här en tingsplats”, och på Kolsundet (Sö 196) nämns ett ting, i en osäker läsning. Bland alla andra runstenar nämner bara 9 av 2 625 ett ting. Det mönstret såg vi när vi läste texterna, och testet gjordes efteråt. Det är därför ett fynd att pröva vidare, inte ett bevis.

De andra skillnaderna pekar åt samma håll men kan vara slump, eftersom stenarna är så få. Stavarna hör till den tidiga delen av runstenstiden: tre av de fyra som har en stilgrupp är huggna i RAK, Fp eller Pr1, ungefär 980–1050, och mittåret är 1030 mot 1060 för de andra stenarna i Mälardalen (sannolikheten för slump är 0,070, och 0,28 efter justeringen för sju test). Alla fem står i Mälardalen, där tre av fem runstenar finns. Två av fem är signerade av en ristare, mot ungefär var tionde annars.

Sammantaget nämns stavarna i stora, offentliga monument med flera stenar, ibland vid en tingsplats och oftast tidigt. Det är vad siffrorna visar. Vad stavarna var vet vi fortfarande inte.

4. Stavlösa runor

På några stenar har ristaren nästan helt tagit bort huvudstavarna. Kvar blir bistavarna och korta stumpar av staven, en sorts snabbskrift. De kallas stavlösa runor eller, efter det landskap där de främst finns, hälsingerunor. Det mest kända exemplet är Malstastenen i Hälsingland (Hs 14).

De förekommer också i Södermanland. Om Aspastenen (Sö 137) skriver Riksantikvarieämbetets databas Runor: ”sista raden med stavlösa runor förutom sista ordet”. Bilden överst i artikeln visar skillnaden. I de övre raderna står huvudstavarna som höga streck över hela bandet, i den nedersta raden är många runor bara korta snedstreck.

5. Runstaven och primstaven

En runstav är en kalender, oftast ristad på en träkäpp, där runor och tecken markerar årets dagar och högtider. Den användes från medeltiden och på sina håll in på 1700-talet. Ett annat ord för den är primstav, efter primtalet, det tal som anger var i den nittonåriga månkretsen ett år hamnar och som behövs för att räkna ut påsken.

Ordet finns på sju medeltida inskrifter på Gotland från 1324 till 1553, de flesta på gravhällar: G 12, G 55, G 78, G 124, G 182, G 306, G 308. De anger året genom söndagsbokstaven och ”primstaven” i påsktabellen. På hällen i Hemse kyrka (G 55) från 1459 står till exempel att hagal var söndagsbokstav det året, och att primstaven var den ”i tolfte raden i tabellen”.

6. Galdrastavar och stavrim

Galdrastavar (galdrastafir) är isländska trolltecken från handskrifter från 1500-talet och framåt, till exempel Vegvísir. De kallas ibland runor, men de är egna tecken och många hundra år yngre än runstenarna.

Stavrim är bokstavsrimmet i den fornnordiska versen: ord som börjar med samma ljud binder ihop raden. Nöbbelestenens formel ovan är ett exempel: meðan stæinn lifiR ok stafiR runa. Stenen och stavarna rimmar på varandra.

Så gjorde vi

• Runstenarnas egna ord: alla normaliseringar i Samnordisk runtextdatabas (version 3.1, 2018) som innehåller staf-, med Rundatas översättningar. Ord som stafn, ”stäv”, är borträknade.
• Stavlösa runor: anteckningarna i Riksantikvarieämbetets databas Runor (2020).
• Huvudstav och bistav: förkortningarna ”hst” och ”bst” räknade i de två häften av Södermanlands runinskrifter som vi har som text. Texten är maskinläst, så några förekomster kan ha fallit bort.
• Statistiken om stavarna: de fem stenarna med en säker stav jämfördes med alla andra vikingatida runstenar, också fragment och försvunna stenar, med Fishers exakta test. Inskrifter på gravhällar, berghällar och lösa föremål som mynt och runpinnar är inte med. Fishers test passar när en grupp är så liten. Vi gjorde sju test, och p-värdena är justerade för det (Holms metod). ”Flera stenar” betyder att texten har stæina, stæinaR eller stæinum; ”ting” att den har þing, där Bällsta räknas som ett monument (U 225 och U 226). Ting-testet gjordes efter att vi sett mönstret. Skripten är scripts/stavar_data.py och scripts/stavar_stats.R.
• Bilden av Aspastenen: strykljus från nordväst, beräknat i Vitki ur den öppna 3D-skanningen.

Bilderna kommer från Vitki, ett öppet verktyg för runstensforskning som du kan ladda ner och köra på din egen dator från GitHub.

Källor

• Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
• Runor, Riksantikvarieämbetet, utgåva 2020 av Samnordisk runtextdatabas.
• Brate, E. & Wessén, E. 1924–36. Södermanlands runinskrifter (Sveriges runinskrifter 3). Stockholm: KVHAA. Digitaliserad av Riksantikvarieämbetet.
• Källström, M. 2011. U Fv1971;212B Vada kyrka. Ett digitalt supplement till Upplands runinskrifter, version 0.1. Riksantikvarieämbetet.
• Hávamál, strof 142, i Guðni Jónssons utgåva av Eddan (heimskringla.no). Översättningen är vår.
• Ibn Fadlan, Risala, i James E. Montgomerys översättning: Ibn Faḍlān and the Rūsiyyah. Journal of Arabic and Islamic Studies 3, 2000, s. 1–25. Vår svenska översättning efter den engelska.
• Vlasatý, T. 2022. „Þorbjǫrn the Skald Carved the Runes“. Projekt Forlǫg.
• Zilmer, K. 2005. ”He Drowned in Holmr's Sea – His Cargo-Ship Drifted to the Sea-Bottom, Only Three Came Out Alive”: Records and Representations of Baltic Traffic in the Viking Age and the Early Middle Ages in Early Nordic Sources. Tartu: Tartu University Press, s. 156.
• Kitzler Åhfeldt, L. 2024. 3D-data Runstenar i Södermanland [Dataset]. Riksantikvarieämbetet. doi:10.5281/zenodo.11951255. CC BY 4.0.