Mild i ord och god på mat

Den som vill veta vad en tid höll för gott har två slags källor att gå till. Det ena är vad människorna skrev om sina egna döda, det andra är vad de lärde sina barn. Från vikingatiden finns båda: 2 633 runstenar med ett par ord om den som gått bort, och Hávamál, en dikt med etthundrasextiofyra strofer råd till den som ska leva. Vi läste allt och räknade.

Frågan var enkel. Om man lägger ihop allt beröm, alla råd och alla varningar – vad för slags människa träder fram? Vi väntade oss krigaren, för det är den bild som vikingatiden för med sig. Han finns där. Men han står långt bak i rummet.

Vad stenarna säger

De flesta runstenar prisar ingen. Av 2 633 vikingatida runstenar säger bara 293, en av nio, något om hur den döde var. Resten anger vem som reste stenen och åt vem: son sin, fôður sinn, bróður sinn. Släktskapet är stenens egentliga budskap, och att någon brydde sig om att hugga det i sten.

Men när stenarna säger något, säger de ganska samstämmigt vad. Det vanligaste ordet är góðr, god – 213 stenar. Sedan kommer två ord för vad en man ska vara: drengr, 74 stenar, och þegn, 47. Forskningen har tvistat i hundra år om vad orden betyder på stenarna, om det är en rang i kungens följe eller ett ideal; vi återkommer till det. Mod, uttryckligen – djarfr, frœkn, þróttar þegn, ”flydde inte” – står på 9 stenar.

Det som förvånade oss är de små kategorierna, för de är så bestämda. Sju stenar prisar någon för att ha varit mildr matar, ”god på mat”, generös med maten. Sex prisar någon för orden: mildan orða, mild i tal; málsrisinn, ”rask i tal”, vältalig; málspakr, vis i tal. Tre för en färdighet: en man som kunni vel knerri stýra, kunde styra ett skepp väl, en som var slœgjastr manna, den skickligaste av män, och en flicka i Hadeland som var mær hônnurst, den händigaste. Sjutton för hedern, ofta i negation: óníðingr, ingen niding, óneiss, utan skam.

Och gärningarna pekar åt samma håll. 117 stenar berättar att någon byggde en bro eller röjde en väg – mer än dubbelt så många som berättar att någon stupade eller dräptes (51). Resor österut och västerut nämns på 60 stenar. Bönen för själen, Guð hjalpi ônd hans, står på 315.

Ett porträtt i sex drag

Så här ser han ut, den människa som stenarna och dikten håller för god. Vi låter en sten och en strof stå bredvid varandra i varje drag.

Generös. På Hagstugan i Södermanland (Sö 130) reste fyra söner en sten åt sin far, mildan orða ok matar góðan – mild i ord och god på mat. I Sövestad i Skåne (DR 291) var Bram beztr búmanna ok mildastr matar, den bäste av bönder och den generösaste med mat. Hávamál säger samma sak i strof 39, med nästan samma ord:

Fannk-a ek mildan mann eða svá matar góðan, at væri-t þiggja þegit.

Jag fann aldrig en så givmild man, eller så god på mat, att det inte var välkommet att ta emot. Den parallellen är gammal; David Evans noterade den i sin utgåva 1986, efter Sven B. F. Jansson. Det vi lägger till är att formeln inte är ett undantag: sju stenar har den, från Småland till Uppland och Skåne, och Hávamáls ekonomi – gjalda gjöf við gjöf, gälda gåva med gåva – är dess förklaring. Att bjuda var att binda människor till sig. Með halfum hleif ok með höllu keri fekk ek mér félaga (52): med ett halvt bröd och en lutad bägare fick jag mig en följeslagare.

Förstora ⤢

Mild i ord. Kari i Gillberga (U 1146) hette hinn málspaki, den talvise. Holmbjörn i Gådi (U 739) reste själv sin sten och lät skriva att han var mildr matar ok málsrisinn, generös med mat och rask i tal. Sveinn i Ivla (Sm 44) var mild mot de sina och god på mat, í orðlofi allra miklu – mycket prisad av alla. Hávamál ägnar var femte rådstrof åt ordet: att tala lagom, att tiga, att lyssna. Gästen behöver orðs ok endrþögu (4), ett ord och tystnad i gengäld.

Den som sköter sitt. Þorsteinn i Turinge (Sö 338) var en av beztra manna, á landi ok í liði úti, de bästa män i land och i följe ute, och bröderna heldu sína húskarla vel: de höll sina huskarlar väl. Det är den enda sten som berömmer någon för hur han höll sitt husfolk, och den gör det på samma sten som berättar att han stupade i Gårdarike. Odindisa i Hassmyra (Vs 24) får stenens enda husfruberöm: kemr hýfreyja til Hôsumýra eigi betri, en býi ráðr – det kommer ingen bättre husfru till Hassmyra, som råder över gården. Hávamál: bú er betra, þótt lítit sé (36), eget hem är bättre, om än litet.

Utan skam. Özurr i Århus (DR 68) dó manna mest óníðingr, dog som den minst nidingaktiga av män. Toke Gormsson i Hällestad (DR 295) fló eigi at Uppsôlum, flydde inte vid Uppsala. Det är här modet står, och det är värt att se hur det står: inte som anfall utan som att inte svika. Hávamál 16 säger varför den fege ändå inte vinner något: ósnjallr maðr hyggsk munu ey lifa, ef hann við víg varask; en elli gefr hánum engi frið – den fege tror att han ska leva för evigt om han undviker strid, men ålderdomen ger honom ingen frid. Och i strof 48 står mod och generositet i samma rad: mildir, fræknir menn bazt lifa, frikostiga, tappra män lever bäst.

Skicklig. Gunnleifr (U 654) dräptes i österled med Ingvar, men det ristaren ville ha sagt om honom var att han kunni vel knerri stýra, kunde styra en knarr väl. Astrid i Dynna (N 68) var mær hônnurst á Haðalandi, den händigaste mön i Hadeland; hennes mor byggde en bro åt henne. Hávamál saknar ordet för hantverk men inte tanken: var inte skomakare eller skaftmakare åt andra, säger strof 126, om du inte kan det – ett dåligt skaft blir din olycka.

Ihågkommen. Þóra i Saleby (Vg 67) var bezt með ôldum, den bästa i sin generation. Etill i Fågelö (Sö 64) var manna beztr. Joarr vid Korpbron (Sö 140): engi fœðir son snjallara, ingen föder en duktigare son. Det är stenens hela ärende – att låta ett omdöme stå kvar – och Hávamál säger i sin mest kända strof (76) vad som står på spel:

Deyr fé, deyja frændr, deyr sjalfr it sama, en orðstírr deyr aldregi, hveim er sér góðan getr.

Fä dör, fränder dör, själv dör man likaså; men ryktet dör aldrig för den som vinner sig ett gott. Áskell på Lolland (DR 212) formulerade det i sten: æ mun standa, með steinn lifir, alltid skall det stå, så länge stenen lever. Och strof 72 vet vem som reser stenarna: sjaldan bautarsteinar standa brautu nær, nema reisi niðr at nið – sällan står bautastenar vid vägen, om inte ättling reser dem åt ättling.

Vad dikten lär ut

Förstora ⤢

Vi läste alla strofer och antecknade vad var och en handlar om. I de 110 rådstroferna – gästvisdomen och Loddfáfnismál – är vänskapen det största ämnet, var femte strof. Sedan ordet, förståndet, gästfriheten och måttan. Mod och strid: 7 strofer av 110.

Det finns också något i dikten som inte har något ord på stenarna: omsorgen om den svage. Get þú váluðum vel (135), behandla den fattige väl. At hárum þul hlæ þú aldregi (134), skratta aldrig åt en gråhårig talare. Och strof 133: er-at maðr svá góðr at galli né fylgi, né svá illr, at einugi dugi – ingen är så god att han saknar fel, eller så dålig att han inte duger till något.

Var krigaren står

Krigaren finns, men han bor i ett annat hus. Vi räknade värdeorden i fyra grupper av eddadikter. Ord för vänskap står 6,3 gånger per tusen ord i Hávamál och mindre än en gång i hjältedikterna; ord för strid 3,7 gånger per tusen i hjältedikterna. Hämnd – hefna, bróðurbani – finns i hjältedikterna och gudadikterna och till och med i de kristna. I Hávamál står ordet inte en enda gång.

På stenarna är det drengr som drar åt striden. Drengr-stenarna nämner strid eller färder utomlands fyra gånger så ofta som stenar i allmänhet: 11 av 74 mot 99 av 2 633, en skillnad slumpen skulle ge färre än en gång på tiotusen. Þegn har inget sådant samband. Men också bland drengerna nämner fem av sex varken strid eller resa. Ordet ligger mellan ”krigare” och ”en man man kan lita på”, och stenarna lutar åt det senare.

Var det så här de var?

Det vet vi inte. En runsten är ett eftermäle, och eftermälen är artiga; Hávamál är ett ideal, och ideal beskriver vad folk brister i. Det som går att säga är vad de valde att hugga i sten, och vad de valde att lära ut. Där står inte erövring och inte hämnd. Där står: var generös, tala väl, sköt ditt, svik inte, kunna något – och se till att någon minns det.

Det är en lista som inte har åldrats, och det är kanske det mest oväntade. Byt stenen mot vad som helst som ska överleva en människa, så står kraven kvar.

Källor

• Samnordisk runtextdatabas 3.1 (Rundata). Uppsala universitet.
• Evans, David A. H. (utg.) 1986. Hávamál. Viking Society for Northern Research, London. Kommentaren till strof 39, s. 91.
• Jansson, Sven B. F. 1985. Runinskrifter i Sverige. 3 uppl. Värnamo. (Den utgåva Evans hänvisar till.)
• Goetting, Lauren 2006. ”Þegn and drengr in the Viking Age”. Scandinavian Studies 78 (4).
• Sukhino-Khomenko, Denis 2024. Thegns Around the North Sea. Göteborgs universitet.
• Vitkis artikel Vad den Höge säger tusen år senare, med texterna och metoden.