Bönen tystnade – men korset stod kvar

Tova och Häming lät resa denna sten efter Gunnar, sin son. Han dog ute bland grekerna. Gud hjälpe hans själ och Guds moder.

Så står det på en runsten vid Åshusby i Uppland, ristad någon gång mellan 1020 och 1050 att döma av ornamentiken och tillskriven ristaren Åsmund. Den sista meningen är en bön, och den är inte ovanlig: ungefär var femte runsten med läsbar text ber Gud, Kristus eller Guds moder att hjälpa den döde. Men när vi följde bönen genom tiden såg vi något som förvånade oss. Bönen kommer och går – medan korset stannar.

Förstora ⤢

Bönen kommer – och går

Vi gick igenom de 1 292 runstenar i Sverige som har en läsbar text i Samnordisk runtextdatabas och letade efter böner: Gud hjälpe hans själ, Gud hjälpe hans ande, Guds moder och deras många stavningar. 804 av stenarna kan dateras ungefär genom sin ornamentik. Runstenskonsten bytte stil under 1000-talet, och forskarna har ordnat stilarna i en följd, från RAK omkring år 1000 till Pr5 i början av 1100-talet.

Bönen blir vanligare under 1000-talets första hälft och når sin topp med stilgruppen Pr2, omkring 1035, då 37 % av stenarna bär en bön. Sedan faller den brant: 10 % i Pr4 och 3 % i Pr5, bland de sista runstenarna. Vår modell, som tar hänsyn till vem som ristade stenen och var den står, lägger toppen omkring 1038 (mellan 1023 och 1048) och visar en nedgång från omkring 30 till 2 procent i början av 1100-talet.

Det var inte tron som försvann

Man kunde tro att bönen försvinner för att stenarna blir mindre kristna. Korset talar emot det. Det finns på 46 % av de tidigaste stenarna, på 70 % omkring 1035 och fortfarande på 62 % i Pr4 och Pr5, långt efter att bönen har börjat tystna. Med samma modell som för bönen minskar visserligen också korset efter toppen omkring 1028, från omkring 70 till 40 procent, men den minskningen håller inte i båda halvorna av materialet. Bönen faller till en femtondel; korset finns kvar på en stor del av stenarna. Det är bönen, uppmaningen till Gud att hjälpa den döde, som nästan försvinner.

Samtidigt händer något annat: ristarna börjar signera. På de tidigaste stenarna står ristarens namn på 3 %, på de sista på 38 %. Öpir ristade, står det på stenen vid Morby i Uppland, där en mor lät bygga en bro för sin dotters själ – utan en bön.

Förstora ⤢

Vår hypotes: bönen flyttade in i kyrkan

Att runstenar bär böner är välkänt, och forskningen har länge sett runstenarna som en del av kristnandet. Det vi tillför är mätningen: att bönens uppgång och fall går att följa med ristare och trakt konstanta, och att den skiljer sig från korset, som består. Det kräver en förklaring.

Vår hypotes är att bönen på stenen var lekfolkets egen förbön under missionstiden. Under 1000-talets första hälft fanns ännu få kyrkor och präster i Mälardalen. Den som ville att någon skulle be för den dödes själ kunde sätta bönen där den syntes – på stenen vid vägen, kanske i hopp om att förbipasserande skulle be. När kyrkan växte fram under 1000-talets andra hälft, med präster, vigd jord och mässor för de döda, blev förbönen kyrkans uppgift. Stenen behövde inte längre be. Den fortsatte att bära korset, som ett tecken för tron och släkten, och blev alltmer ett minnesmärke – signerat av sin ristare.

En första prövning: ett skifte samtidigt överallt

Om det var den lokala kyrkan som gjorde stenens bön överflödig, borde bönen tystna tidigare där kyrkorna kom tidigt. Det kunde vi pröva. Vi tog de medeltida kyrkor i Wikidata som är uppförda senast år 1200 och jämförde stenar nära och långt från dem, bara stenar som står kvar på sin ursprungliga plats (504 daterade stenar).

Resultatet var tydligt, men inte det vi väntade oss. Bönen är något vanligare nära de tidiga kyrkorna, men den tystnar lika snabbt överallt: efter omkring 1075 bär 4 % av stenarna inom tre kilometer från en tidig kyrka en bön (25 stenar), och 3 % av dem längre bort (118 stenar). Vi ser inget tecken på att bönen försvann tidigare nära kyrkorna (p 0,28 för skillnaden i hur snabbt den försvinner).

Det talar emot den enklaste formen av hypotesen – att varje gård slutade be på sin sten när den fick sin kyrka – och för ett gemensamt skifte som slog igenom ungefär samtidigt i hela Mälardalen. Ett sådant skifte kunde komma uppifrån: under 1000-talets andra hälft började kyrkan organiseras i stift, och Sigtuna nämns som biskopssäte omkring 1060. Vi formulerar därför hypotesen skarpare:

Bönen tystnade när förbönen för de döda blev en sak för den organiserade kyrkan, inte för den enskilda släkten.

Prövningen har en gräns: stilgrupperna delar in tiden i steg om ungefär tjugofem år, så en skillnad på något decennium skulle inte synas.

Så kan hypotesen prövas vidare

1. Finare datering. Om ristarnas verksamhet dateras finare, genom ristarnas samarbeten och kedjor av lärare och elever, går det att se om bönen tystnar samtidigt överallt eller om skiftet sprider sig från stiftens centra.
2. Bönens ord. Om kyrkan tog över förbönen bör bönernas ordval närma sig kyrkans språk innan de försvinner. Guds moder nämns i 27 % av bönerna i Pr2 och 25 % i Pr3, mot 12 % i RAK och 5 % i Pr4 – ett spår att följa, även om antalet böner per stilgrupp är litet.
3. Andra landskap och länder. Där kyrkan organiserades tidigare eller senare bör bönen ha tystnat tidigare respektive senare. En jämförelse med Danmark kräver bättre uppgifter om korsen på de danska stenarna än vi har i dag.
4. Gåvor för själen. Om förbönen flyttade in i kyrkan kan gåvor för den dödes själ – till kyrkan eller i form av broar – ha tagit bönens plats. Brobyggen ökar inte tydligt i vårt material, och gåvor till kyrkan syns inte på stenarna; här behövs andra källor.

Förbehåll

• Dateringen bygger på ornamentiken och är ungefärlig, och stilgrupperna är utarbetade för stenarna i Uppland och Södermanland.
• Böner hittas genom att söka i Rundatas normaliserade text. En skadad text kan dölja en bön; därför prövade vi stenar med bevarat slut för sig.
• Ett samband i tid är inte en orsak. Hypotesen förklarar mönstret, men andra förklaringar är möjliga – till exempel att en ny generation ristare hade andra ideal. Att mönstret håller med ristaren konstant talar dock emot att det bara är ett generationsskifte.
• Under arbetet hittade vi också ett fel i hur appen räknar bort stenar som har flyttats till kyrkor. Det påverkar inte huvudfyndet, som inte bygger på var stenarna står, men prövningen mot de tidiga kyrkorna är gjord med det rättade urvalet. Felet har rättats i appen och beskrivs i metodbeskrivningen.

Se själv

Förstora ⤢

Förstora ⤢

Förstora ⤢

Kartorna, kurvorna och modellerna kommer från Vitki, ett öppet verktyg för runstensforskning som du kan ladda ner och köra på din egen dator från GitHub. Metoden beskrivs i METHODS.md.

Källor och data

• Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
• Gräslund, A.-S. 2006. Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds. I: M. Stoklund m.fl. (red.), Runes and their Secrets: Studies in Runology. Köpenhamn: Museum Tusculanum Press, s. 117–139.
• Sawyer, B. 2000. The Viking-Age Rune-Stones: Custom and Commemoration in Early Medieval Scandinavia. Oxford: Oxford University Press.
• Holm, S. 1979. A simple sequentially rejective multiple test procedure. Scandinavian Journal of Statistics 6, s. 65–70.
• Wood, S. N. 2017. Generalized Additive Models: An Introduction with R. 2:a uppl. Boca Raton: CRC Press.
• Medeltida kyrkor: Wikidata (CC0). Foton: Wikimedia Commons, med fotograf och licens i bildtexterna.