Vi studerar de danska runstenarna: de minns kamraten, inte släkten
Två nästan likadana runstenar, en i Hobro och en i Västergötland, minns samma man: Karl, sin félagi. Det är typiskt danskt. Vi har jämfört budskapen på 239 danska och 2 321 svenska runstenar från samma tid. De danska minns kamrater och herrar, nämner ämbeten och hedniska gudar, och säger oftare att minnesmärket är större än stenen.
ÞoriR resþi sten þæssi æftiR Karl hin Goþa, felaga sin, harþa goþan dræng.
’Tore reste denna sten efter Karl den gode, sin félagi, en mycket god dräng.’
Stenen står i Hobro på Jylland, inte långt från ringborgen Fyrkat. På andra sidan Kattegatt, i Ås socken i Västergötland, står en sten med nästan samma ord: ÞoriR ræisti stæin þannsi æftiR Karl, sinn felaga, harða goðan dræng. De två stenarna ”anses vara resta över samma person”, skrev Carl Löfving i Fornvännen 1984 (s. 102), efter Erik Moltke. En man hade alltså två minnesstenar på var sin sida om det som skulle bli riksgränsen, och båda säger samma sak om honom: att han var Tores félagi, hans kompanjon, delägare eller vapenbroder.
Det är ett typiskt danskt budskap. Den här artikeln handlar om vad de danska runstenarna säger som de svenska sällan säger. Vi har jämfört alla 239 danska vikingatida runstenar i Samnordisk runtextdatabas, Rundata, med de 2 321 svenska. Till Danmark räknar vi som Rundata hela det dåtida riket, alltså också Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. De danska stenarna är i genomsnitt äldre än de svenska, och därför har vi bara jämfört stenar från samma tid, i tre skikt: före 1000, 1000–1050 och efter 1050. Frågorna och gränserna låstes innan vi räknade.
Kamraten, inte släkten
På de svenska stenarna är det nästan alltid släkten som minns: söner efter fäder, hustrur efter män, bröder efter bröder. På de danska minns man oftare någon som inte var släkt. Bland de 134 danska stenar där det framgår hur resaren och den döde hörde ihop är den döde en kamrat eller en herre på 17, ungefär var åttonde. Bland de svenska är det 5 av 1 360, färre än en på tvåhundra.
Kamraten eller herren (bland stenar som anger relationen)
Ett ämbete: bryte, gode, kungens man, styrman
Titeln þegn eller drængr
Minnesmärket är mer än stenen
Hedniska markörer (Tor, förbannelser)
Kristen text
En kvinna reser stenen (bland stenar med känd resare)
Skalan går från 0 till 30 %. Källa: Samnordisk runtextdatabas (Rundata), vikingatida runstenar: 239 danska (med Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm) och 2 321 svenska; dragen efter Rundatas översättningar. Andelar utan tidsjustering; jämförelserna i texten håller tiden lika. Procent. Diagram: Vitki, efter Rundata (ODbL).
Skillnaden finns i alla tre tidsskikten, och den syns lika tydligt på Jylland som i rikets östra del. Om stenarna i själva verket var lika och bara slumpen skilde dem åt, skulle en så stor skillnad komma i färre än ett fall på tusen miljarder.
Flera av kamraterna dog i strid. Sjörupstenen i Skåne minns Asbjörn, Sakses félagi: SaR flo ægi at Upsalum, æn wa mæþ han wapn hafþi, ’han flydde inte vid Uppsala, utan stred så länge han hade vapen’. En av Århusstenarna minns Ful, som dog þa kunungaR barþusk, ’när kungar stred’. Och vid Hedeby reste Torulf, kung Svens hirdman, en sten efter Erik, sin félagi, som dog þa drængiaR satu um Heþaby, ’när krigare belägrade Hedeby’. Där fanns också den omvända riktningen, herren som minns sin man: Swen kunungR satti sten æftiR Skarþa, sin hemþæga, ’kung Sven satte stenen efter Skarde, sin hirdman’.
Det här har forskningen sett förut. Birgit Sawyer skrev 1989 att just kompanjonstenarna ”är vanliga på danskt område men sällsynta på andra håll” (Scandia 55, s. 192), och att det danska mönstret ”domineras av individuellt resta stenar, låg kvinnorepresentation och ett relativt stort inslag av andra än de närmaste familjemedlemmarna bland stenresarna” (samma sida). Hon jämförde Danmark med Uppland och Småland. Det vi har lagt till är jämförelsen med hela Sverige och med tiden hållen lika – och skillnaden är större än man kanske anar. Av de fem svenska kamratstenarna står tre i Västergötland, och där står också stenen efter Karl. Västergötland har, med Sawyers ord, mönster med mer ”danska” än ”uppländska” drag (s. 193), och vi har själva visat hur västgötarna skrev som danskarna i Västgötarna skrev som danskarna.
Bryten, goden och kungens man
De danska döda hade också oftare ett ämbete. Utöver titlarna þegn och drængr, som vi återkommer till, nämner 14 av de 239 danska stenarna ett ämbete eller en ställning: förvaltaren bryti, goden, kungens hirdman, styrmannen, ’den främste av landmännen i Danmark’. Bland de svenska är det 28 av 2 321, och i den siffran ingår dessutom några män som bara hette Jarl. Med tiden hållen lika skulle slumpen ge en så stor skillnad ungefär en gång på tusen.
På Randbølstenen reste en bryte en sten efter en annan brytes maka: Tofi Bryti resþi sten þænsi æft lika brytia. Henrik Williams beskriver bryti som ett ord som ”betecknar en ämbetsinnehavare med betydande ställning” (Futhark 4, 2013, s. 71). På Helnæs på Fyn kallar sig resaren nøRa goþi, ’nesbornas gode’, och på Glavendrup minns Ragnhild Alle, som var gode vid helgedomen och þegn i följet.
Också det har Sawyer sett. Hon räknar titlarna, också ”landman”, till kännetecknen för det danska mönstret och tillägger att ”det endast är i Danmark som kungliga personer reser sten” (s. 192–193). Stenarna i Jelling är de tydligaste exemplen. Haraldr kunungR baþ gørwa kumbl þøsi æft Gorm, faþur sin, ’Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader’.
Tor, förbannelsen och korset
Vi har skrivit om de hedniska stenarna i Tor svarade korset – och tystnade. Siffrorna står sig: 8 av de 239 danska stenarna har en hednisk eller rituell markör, mot 7 av de 2 321 svenska, och med tiden hållen lika är det omkring fem gånger vanligare i Danmark. På Glavendrup står Þor wigi þæssi runaR, ’Tor vige dessa runor’, och efter det en förbannelse över den som flyttar stenen. På Sønder Kirkeby på Falster ber Sassur Tor att vige runorna efter brodern, som dog på Gotland.
Det motsatta gäller korset. Kristen text står på 11 procent av de danska stenarna och 15 procent av de svenska. Om magiska besvärjelser och hedniska gudar skrev Sawyer 1989 att ”sådant förekommer i Danmark men är sällsynt på svenskt område, där i stället kristna kors och böner är vanliga” (s. 185), och Rune Palm 1992: ”Ett religiöst innehåll saknas nästan helt i det danska materialet” (s. 257). Undantaget är Bornholm, där kristna böner enligt Lisbeth Imer står ”på nästan hälften av inskrifterna” (efter Anne-Sofie Gräslunds recension i Futhark 7, s. 184).
Det är därför de danska stenarna har fått rykte om sig att vara hedniska. Men av 239 stenar har bara 8 en hednisk markör. Det typiska danska budskapet är varken hedniskt eller kristet. Det handlar om lojalitet och rang.
Mer än en sten
De danska inskrifterna säger också oftare att minnesmärket är större än stenen. Ordet kumbl, ’kummel, minnesmärke’, står ofta i plural, ’dessa kummel’, och andra stenar talar om en hög, flera stenar eller en skeppssättning. Det gäller 40 av de danska stenarna, var sjätte, och 127 av de svenska, var tjugonde. Med tiden hållen lika är skillnaden mer än dubbel, och slumpen skulle ge den ungefär två gånger på tiotusen.
På Tryggevælde på Själland satti sten þænsi ok gærþi høg þænsi æft, ok skeþ þæssi, Ragnhild ’satte denna sten och gjorde denna hög och detta skepp’ efter sin man Gunnulf. Det är samma Ragnhild som på Glavendrup, och hennes två stenar står, som Gräslund skriver, ”båda i kontakt med imponerande skeppssättningar” (s. 183).
Vad kumbl betyder är omdiskuterat. Ole Thamdrup påpekar att ordet ”occurs frequently in Danish and Swedish runic inscriptions” och återger den danske filologen Karl Martin Nielsens tanke att det i plural avser runstenen tillsammans med andra resta stenar (Kuml 1981, s. 11). Judith Jesch räknar kumbl, högar och skeppssättningar till kännetecknen för de danska þegn-monumenten (Futhark 4, 2013, s. 89–90). En jämförelse mellan länderna har vi inte hittat.
Titlarna hör hit. Þegn och drængr står på 15 procent av de danska stenarna och 4,5 procent av de svenska. Judith Jesch har visat att þegn-stenarna samlas i Danmark, Västergötland och Södermanland (s. 89).
Satte, inte reste – och sällan kvinnor
Också själva resandet beskrivs annorlunda. Danskarna satte sina stenar: verbet står på 18 procent av de danska stenarna och 3 procent av de svenska. Att någon lät resa stenen, som i Uppland, står på 10 procent av de danska mot 29 procent av de svenska.
Kvinnorna reste färre stenar i Danmark. Bland stenar där vi kan avgöra resarens kön har 18 procent av de danska en kvinna bland resarna, mot 28 procent av de svenska. Med tiden hållen lika ger slumpen en sådan skillnad ungefär åtta gånger på tusen. Sawyer kom fram till nästan samma andelar 1989, omkring 14 procent i Danmark mot 27 i hela materialet (tabell 1, s. 190). Men de kvinnor som reste stenar i Danmark reste ofta stora minnesmärken: Ragnhild på Glavendrup och Tryggevælde, Asfrid, mor till kung Sigtrygg, vid Hedeby, och Tove, Haralds drottning, som lät göra ett kummel efter sin mor. Gräslund påpekar: ”Att kvinnor reste runstenar efter män var inte så ovanligt i Danmark” (s. 183).
Det som inte skilde
Två saker visade ingen skillnad. Döden i strid är lika sällsynt på båda hållen: 3 danska stenar och 31 svenska berättar uttryckligen att den döde stupade eller stred. Flera av kamraterna dog i strid, men stenar över stupade var inte i sig vanligare i Danmark. Och andelen stenar som i dag står vid en kyrka skiljer sig inte när tiden hålls lika. Däremot står var femte dansk sten på museum, mot var tjugonde svensk.
Ett budskap med ett slutdatum
Det danska mönstret hör till en viss tid. Kamraterna, ämbetena och de hedniska markörerna finns på stenar från före 1050. Efter 1050, när de flesta danska stenar står på Bornholm, finns ingen av dem: ingen kamrat, inget ämbete, ingen Tor. Då liknar de danska stenarna de svenska: 17 av de 44 sena stenarna har en kristen bön. Den värld som stenarna i Hobro och Ås minns – kungarnas och stormännens följen, där en mans félagi var den som reste stenen – var Haralds och Svens värld, och den gick över.
Svagheterna
- Dragen är räknade ur Rundatas engelska översättningar. Alla danska träffar har vi läst en och en. Två av kamratstenarna är tveksamt kodade: Skern 2, där den döde var trogen sin herre men resaren inte anges som hans kamrat, och Glavendrup, där Ragnhilds förhållande till Alle inte står i inskriften. Utan dem är det 15 av 134, och resultatet står sig. Bland de svenska ämbetena ingår några män som hette Jarl, vilket gör skillnaden mindre, inte större.
- Tiden är grov. De danska stenarna dateras efter Rundatas danska perioder och de svenska efter stilgrupperna. Tre tidsskikt fångar den stora skillnaden i ålder, men inte allt.
- Danmark är här hela det dåtida riket, med Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. Resultaten håller både för Jylland och för den östra delen.
- Det mesta är känt. Sawyer såg kamratstenarna, titlarna, de få kvinnorna och kungarna redan 1989. Det vi har lagt till är jämförelsen med hela Sverige, tiden hållen lika, uppdelningen inom Danmark och två nya mått: ämbetena och minnesmärken som är större än stenen. Sawyers bok från 2000 har vi inte kunnat läsa.
Nästa gång du läser en dansk runsten, se efter vem som reste den. Är det en félagi, en hirdman eller en kung, har du framför dig ett budskap som nästan aldrig ristades i Uppland.
Källor
- Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
- Sawyer, Birgit 1989. Det vikingatida runstensresandet i Skandinavien. Scandia 55:2, s. 185–202. Fritt hos Scandia.
- Palm, Rune 1992. Runor och regionalitet. Studier av variation i de nordiska minnesinskrifterna. Runrön 7. Uppsala. Fritt på DiVA.
- Löfving, Carl 1984. Förändringar i maktstrukturen kring östra Skagerrak vid kristendomens införande. Fornvännen 79, s. 93–103. CC BY 4.0. Fri fulltext.
- Jesch, Judith 2013. Runes and Words: Runic Lexicography in Context. Futhark 4, s. 77–100. CC BY-NC-ND 3.0.
- Williams, Henrik 2013. Runstenarnas sociala dimension. Futhark 4, s. 61–76. CC BY-NC-ND 3.0.
- Gräslund, Anne-Sofie 2016. Recension av Lisbeth M. Imer och Roberto Fortuna, Danmarks runesten: En fortælling (2016). Futhark 7, s. 181–185. Fri fulltext.
- Thamdrup, Ole 1981. … og gjorde disse mindesmærker … Kuml 1981, s. 7–12. doi:10.7146/kuml.v30i30.107749.
- Analysplanen och tillägget om budskapet (låsta före körningen) och koden finns öppet på GitHub. Om de hedniska stenarna: Tor svarade korset – och tystnade. Om gränsen: Västgötarna skrev som danskarna. Om Norge: Varför har Norge bara 66 runstenar – och Sverige 2 300?
- Foton: Wikimedia Commons, med fotograf och licens i bildtexterna.

