Kullarna vid skogens rand – från Ättekulla till Sveriges största gravhögar
Jag växte upp i Ättekulla i Helsingborg, bland gator med fornnordiska namn. Vid skogens rand låg kullarna: bronsåldersgravar som användes i nästan tusen år. De flesta är borta i dag. Vi följer högarna därifrån över hela landet – 76 000 i registret – och in i vikingatiden, då de redan var forntid.
Den här artikeln börjar inte med en runsten, utan med platsen där jag växte upp: ett område i Helsingborg som heter Ättekulla. Gatorna där har fornnordiskt inspirerade namn – Bifrostgatan, Midgårdsgatan, Utgårdsgatan, Runristargatan, Sven Tveskäggs gata, Styrbjörn Starkes gata, Erik Rödes gata. Och vid skogens rand låg kullarna.
I Korpen som heter Minne har jag berättat om boken Gudar och hjältar i nordisk mytologi, som jag läste många gånger under mina unga år. Där fanns Tor hos Utgårdaloke. I Ättekulla var Utgård också en gata.
Vilka var kullarna, och vilka låg i dem? Gatunamnen pekar mot vikingatiden, mot kungar och sjöfarare som Sven Tveskägg och Erik Röde. Det ska visa sig att de pekar fel, med ett möjligt undantag: Bronsgatan. Namnet på själva platsen visste bättre. En ättehög är släktens hög, där ätten låg, och Riksantikvarieämbetets register har namnet Ättekulla eller något liknande på 97 platser i över femtio socknar.
Vilka låg i kullarna?
Arkeologen Otto Rydbeck skrev om just dessa högar i Fornvännen 1912: ”en samling grafhögar från bronsåldern, på en kort sträcka uppgående till ej mindre än fjorton stycken. Flertalet af dem äro belägna på egorna till en gård, hvilken sedan gammalt benämnes Ättekulla” (s. 82). Professor Sven Söderberg hade grävt ut åtta av dem på 1870- och 1880-talen.
Söderberg fann elva gravar från den äldre bronsåldern – skelettgravar i kistor av sten eller trä – och femtiotre från den yngre, då de brända benen grävdes ned i högarna som redan stod där. Rydbeck förklarade skillnaden: i början var det bara ”de förnämligare” som ”hade råd att bestå sina anhöriga ett så kostsamt eftermäle som en kista af sten eller trä med dyrbar utrustning i en svåruppförd grafhög” (s. 90). Senare ”jordades sannolikt rika och fattiga om hvarandra” (s. 91).
Kullarna i Ättekulla var alltså inte vikingarnas. De var mer än tusen år äldre och användes i nästan tusen år. Namnet hade rätt, och av gatorna träffade bara Bronsgatan rätt tid.
Den största högen undersöktes på nytt av Rolf Petré 1967–68. Den hade varit 25 meter bred och fyra meter hög, och i centralgraven låg en bronsdolk i sin slida, från bronsålderns tredje period. Sedan togs högen bort.
Det som försvann
Inom en och en halv kilometer från Ättekulla gård har registret 54 högar. 39 av dem är borttagna eller förstörda. Om en av platserna står det i dag bara: ”Området är nu utfyllt.”
Men minnet var långt. I Rannsakningarna 1667–68, rikets första stora inventering av fornminnen, berättade de äldsta i Raus att ett slag hade stått där, ”men mellan vem vet de icke”, och att sagohjältarna Sven Fælding och Starkodder låg begravda i högarna.
Raus är ett namn jag bär med mig. I mitt pass står det som min födelseort, och förr tror jag att det stod Raus församling. Jag har inte så mycket relation till platsen i dag, men den kommer alltid att följa med mig. Den är en del av min historia.
76 000 kullar
Ättekulla är inget undantag. Registret har 17 531 fristående gravhögar och omkring 58 000 till i gravfälten. Den typiska fristående högen är elva meter bred; 2 017 är minst 20 meter.
Det som slår en först är det röda bandet längs Skånes och Hallands kuster, med Ättekulla mitt i. Där ligger fyra av fem av landets stora högar. I Skåne är nästan varannan hög med känd storlek minst 20 meter bred, i Uppland var tjugonde. Det är bronsålderns stora högar, och de ligger inte närmare havet än de små: det är bygden, de öppna slätterna, som ligger vid kusten. Längre norrut är högarna oftare från järnåldern och ligger mest i gravfält, som inte syns på kartan. Uppland har 5 307 gravfält i registret, Skåne 359.
Högarna har haft ett hårt liv. 1 323 står som borttagna eller förstörda, och i 5 452 beskrivningar, nästan var tredje, nämns en grop där någon har grävt. Berättelserna har följt dem: 18 högar heter Kungshögen, och i Stora Fulhög i Borrby ska det finnas ”en guldvagga”.
Redan gamla för vikingarna
När vikingarna levde var kullarna i Ättekulla redan mellan 1 500 och 2 500 år gamla. Hur såg man på högarna då? Runstenarna ger glimtar. På Karlevistenen på Öland, Öl 1, från slutet av 900-talet, ligger en hövding dold ”i þæimsi haugi”, i denna hög. Vid Broby i Täby lät tre bröder resa stenar efter sin far ”ok bro þessa gærðu ok haug þenna”, och gjorde denna bro och denna hög (U 135). Vid Harby i Fresta lät Illugi ”ræisa stæina ok haug gæra”, resa stenarna och göra en hög, efter sin bror (U 269).
Ett par hundra år senare skrev islänningen Snorre Sturlasson ned hur man mindes de gamla gravskicken. Först kom brandåldern, brunaöld, då man brände de döda och reste bautastenar efter dem. Men sedan Frö hade lagts i hög i Uppsala ”gerðu margir höfðingjar eigi síður hauga en bautasteina til minningar um frændur sína” – byggde många hövdingar högar lika väl som bautastenar till minne av sina fränder. I Ynglingasagan låter han Oden själv stifta regeln: hög åt de förnäma, ”eptir göfga menn skyldi haug gera til minningar”, och stenar åt de andra.
Snorre var en kristen lärd som såg tillbaka, inte ett ögonvittne. Men i hans bild hör högen och stenen ihop, som två sätt att minnas de döda.
Det som inte höll
Sune Lindqvist skrev 1917 att storhögarna ligger vid husbyarna, kungens gårdar: ”kung Nordians hög” vid Ås-Husby, ”Björn Järnsidas hög” vid Husby på Munsön (Fornvännen 12, s. 142). För hela landet håller det inte: mönstret syns bara i den ena halvan av materialet och vänder när gränsen för en stor hög sätts vid 15 meter. Inte heller låg de stora högarna närmare de gamla kultplatserna.
Från högen till kyrkogården
Begravde man fortsatt så? Man slutade aldrig riktigt bygga högar, men seden ändrades gång på gång.
Redan i Ättekulla syns skiftena. När ”högarne blifvit öfverfyllda och seden att uppföra sådana föråldrats”, skriver Rydbeck, började man sätta ned gravurnorna ”under flat mark, utan täckande hög” – men fortfarande nära högarna (s. 82–83). Under järnåldern kom högarna tillbaka, nu oftast små och samlade i gravfält, och under vikingatiden lades de döda fortfarande i högar.
Sedan kom kyrkan. Stenarna vid Broby och Harby bär kors, och ändå gjordes en hög vid dem – Broby-stenen omkring 1020–1050, Harby-stenen omkring 1070–1100. Men de döda började begravas obrända, på kyrkogården. Rydbeck såg sambandet redan 1912: ”Bronsåldersfolkets grafhög motsvaras längre fram af de kristnas kyrkogård” (s. 102). Skiftet gick inte på en dag. När vi tidigare prövade om de senare runstenarna lämnade gravfälten för kyrkorna pekade siffrorna åt det hållet utan att räcka hela vägen; bara de allra sista stenarna, från omkring 1100–1130, står tydligt oftare vid kyrkan.
Varför ändrades det? Det har vi inte prövat. Men Snorre ger en ledtråd: var och en skulle komma till Valhall med det som brändes med honom, ”með þvílíkum auðœfum skyldi hverr koma til Valhallar, sem hann hafði á bál”. Graven hörde ihop med föreställningen om vart de döda tog vägen. När föreställningen byttes, byttes graven.
Tillbaka vid skogens rand
Så vilka var kullarna vid skogens rand? De var bronsålderns släktgravar, först för de förnämsta och sedan för många, i nästan tusen år. För vikingarna var de redan forntid, och ibland gjorde de efterlevande en ny hög vid sin runsten. Sedan flyttade de döda in på kyrkogården, och högarna blev platser för sägner, för skattgrävare och till sist för en växande stad.
Gatunamnen i Ättekulla pekade mot vikingatiden, och de pekade fel. Men kanske inte helt. Vikingarna levde, precis som jag, bland högar som redan var gamla, och de hade sina egna berättelser om vilka som låg där.
I Grímnismál säger Oden att han fruktar för korpen Hugin, tanken, men ännu mer för Munin, minnet. Av kullarna runt Ättekulla gård är de flesta borta. Men namnen blev kvar: Ättekulla på gatuskyltarna, Raus i mitt pass. Där klarade sig minnet bättre än kullarna.
Så säkra är vi
Registret anger sällan när en hög byggdes, så stora och små högar kan vara från olika tider. Högens storlek är läst ur beskrivningen, som för 11 072 fristående högar anger en diameter; registret skriver oftast ”20 m i diam”, och den formen lade vi till innan proven räknades. Planerna och koden ligger öppet på GitHub.
Rättad 18 november 2026: ett avsnitt om att runstenarna sökte sig till de stora högarna är struket. Räknat hög för hög såg sambandet starkt ut, men högar ligger ofta i grupper som delar samma runsten. När grupperna räknades som en enhet, enligt en plan som låstes innan vi räknade, höll mönstret inte.
Källor
- Riksantikvarieämbetet, Kulturmiljöregistret: lämningstypen Hög och högarna i gravfälten, uttag 2 november 2026. Beskrivningarna och sägnerna citeras kort.
- Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Uppsala universitet. Open Database License.
- Gatunamnen: © OpenStreetMaps bidragsgivare, Open Database License.
- Rydbeck, Otto 1912. Undersökning af bronsåldershögar i Köpinge, nära Ramlösa hälsobrunn i Skåne. Fornvännen 7, s. 81–132. CC BY 4.0.
- Lindqvist, Sune 1917. Ottarshögen i Vendel. Fornvännen 12, s. 127–143. CC BY 4.0.
- Snorre Sturlasson, Heimskringla: förordet efter Frísbók (isländska Wikisource) och Ynglingasagan kap. 8 efter N. Linder och H. A. Haggsons utgåva 1869–72 (heimskringla.no). Korta citat.
- Vitkis tidigare mätning: Tog kyrkan över efter gravfältet?, analysplan 2026-10-29 på GitHub.
- Analysplanerna och koden: Kullarna , trappan och grupperna på GitHub.
