Varför ser runorna ut som de gör?

Runorna är raka streck, nästan utan vågräta linjer, och under vikingatiden fick 16 runor räcka till ett språk med betydligt fler ljud. Vi följer runorna från de första fynden omkring år 160 till prickarna på 1000-talet – och mäter, i hela det svenska runstensmaterialet, vad det kostade när runraden krympte.

Av
Digital analytiker och grundare av Vitki
LinkedIn ↗
siriþr : kiarþi : bur : þosi

Så står det i början av Ramsundsristningen i Södermanland, berghällen med Sigurd Fafnesbane. Rundata normaliserar det till Sigriðr gærði bro þasi, ’Sigrid gjorde denna bro’. Den som läser runorna bokstav för bokstav snubblar genast. Ordet kiarþi uttalades ungefär gärði: runan k står för ett g, i-runan för ett ä och þ för ett ð. I bur står u-runan för ett o.

Det beror inte på att ristaren var slarvig. Det beror på hur runorna var gjorda. Den här artikeln följer runorna från början: var de kom ifrån, varför de består av raka streck, och varför vikingarna skrev med bara 16 tecken. Och vi mäter något som vi inte har sett mätt förut, nämligen hur mycket varje runa fick bära.

De första runorna

De äldsta säkra runinskrifterna är från andra hälften av 100-talet e.Kr. En benkam från mossen i Vimose på Fyn bär ordet harja och dateras arkeologiskt till omkring 160. Lansspetsen från Øvre Stabu i Norge låg i en grav från 175–200 (Spurkland, Futhark 1, 2010, s. 77). Runorna är alltså nästan tvåtusen år gamla, och de dyker först upp i södra Skandinavien, på lösa föremål.

Vimosekammen. Foto: Nationalmuseet, Roberto Fortuna og Kira Ursem, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons. Kammen från Vimose, omkring år 160. Runorna lyder harja.

Var de kom ifrån är omdiskuterat, men en förklaring har starkast stöd. Terje Spurkland skriver: ”The view of the matter that seems to have the strongest support is 'the Latin theory'” (Futhark 1, 2010, s. 65) – alltså att runorna bygger på det latinska alfabetet. Flera runor liknar latinska bokstäver: f, r, s, b och m. Under 1900-talet föreslogs också grekiska och norditaliska förebilder, och Gad Rausing räknar upp alla tre teorierna (Fornvännen 1992, s. 200). Jonas Carlquist håller det för mycket troligt att ”kontakten med det skriftkompetenta Rom var avgörande” (Futhark 13, 2024, s. 40). Vem som gjorde runraden, och var, vet ingen.

Raka streck

Det första man ser är att runorna består av raka streck. Det finns nästan inga bågar och nästan inga vågräta linjer. Där latinet har ett vågrätt streck, som i F, H, L och T, har runan ett snett.

Den vanligaste förklaringen är träet. Staffan Fridell skriver: ”När man ristar runor i trä med kniv är det betydligt lättare att rista mot sig än från sig. Också horisontella skåror är besvärliga att göra.” (Futhark 6, 2015, s. 12). Ett vågrätt snitt följer träets fibrer och syns dåligt. Ett snett eller lodrätt snitt går tvärs över dem.

Men det är en förklaring utan direkta bevis. Trä från runornas första århundraden är nästan aldrig bevarat, och de äldsta fynden är av metall och ben. Spurkland påpekar att de som hävdar träteorin har fått lita till ett argumentum ex silencio, ett argument ur tystnad (s. 74). Fridell har senare nyanserat bilden: de sneda strecken passar träet, men att bågar blev vinklar förklaras snarare av metallen – ”Det är lättare att rista vinklar än bågar” (Futhark 14–15, 2025, s. 205). Runornas form kan alltså vara ett arv från både kniven i träet och stiftet i metallen.

I sten finns inga fibrer, men formen följde med. ”Vid ristning i sten har man, menar jag, efterliknat de runformer som utvecklats vid och påverkats av ristning i trä”, skriver Fridell (s. 8). Så här ser de raka strecken ut när de är huggna i kalksten, på en gravhäll från slutet av vikingatiden. Vitkis huggspårsanalys har letat upp spåren i skanningen och mätt dem: 1 172 tvärsnitt i 97 runor. Spåren är i genomsnitt 3,7 millimeter djupa och 13 millimeter breda. Varje stav och varje bistav är ett eget rakt snitt.

Bild: Vitki, utsnitt ur huggspårsanalysen av gravhällen Ög 240 i Hovs kyrka, Östergötland, vridet ett kvarts varv så att raden ligger vågrätt. Orange: ristade spår som analysen hittat; prickar: uppmätta tvärsnitt längs staven och tvärs över bistavarna. Skanningen är gjord av Laila Kitzler Åhfeldt 2008 (ATOS II) i Cecilia Ljungs avhandlingsprojekt om tidigkristna gravmonument: Kitzler Åhfeldt, L. 2025, 3D-data Tidigkristna gravmonument Östergötland och Småland, doi:10.5281/zenodo.17571537, CC BY 4.0.

Runraden

Runorna ordnades i en bestämd följd, futharken, efter de sex första: f, u, þ, a, r, k. Den äldre futharken hade 24 runor i tre grupper. Den äldsta hela runraden finns på Kylverstenen från Gotland, som brukar dateras till omkring år 400. Om den skulle verka magiskt eller var ett minnesstöd är omstritt: Bernard Mees beskriver den traditionella magiska tolkningen (Futhark 7, 2016, s. 15), Carlquist håller ett minnesstöd för troligare (Futhark 13, 2024, s. 9).

Kylverstenen. Foto: Helena Bonnevier, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons. Kylverstenen från Gotland, med hela den äldre runraden.

Den äldre futharken användes i hela det germanska området. I England fick den nya runor för nya vokaler och blev den angelsaxiska futhorc. I Skandinavien gick det åt andra hållet.

Från 24 till 16 runor

Omkring år 700 bytte skandinaverna runrad. Hanna Åkerström sammanfattar: ”runt år 700 sker en övergång från den urnordiska 24-typiga runraden till vikingatidens 16-typiga” (Futhark 8, 2019, s. 8). Det säkraste fyndet från den nya raden är ett kranium från Ribe med en inskrift från omkring 725–750.

Det märkliga är att raden krympte medan språket fick fler ljud. Runor för g, d, p, e och o försvann. Varför är en öppen fråga. Kurt Braunmüller ser en medveten reform, Michael Schulte en gradvis utveckling, och Michael Barnes tror inte att frågan går att avgöra: ”I suspect lack of data from the period of transition between the older and younger fuþark would make it difficult to judge which theory, if either, had the greater explanatory power” (Futhark 4, 2013, s. 12).

Vad krympningen kostade

Hur mycket fick då varje runa bära? Det har vi mätt. Vi lade varje runa på de svenska vikingatida runstenarna bredvid Rundatas normalisering av samma ord, det vill säga utgivarnas tolkning av hur orden lät. Det blev 6 424 ord och drygt 20 973 runor. Samma sak gjorde vi med de urnordiska inskrifterna, skrivna med den äldre futharken.

Hur ofta en runa står för ett annat ljud än sitt eget

k-runan står för g

Yngre futharken15,9 %av 932 runor
Äldre futharken2,6 %av 39 runor

t-runan står för d

Yngre futharken7,9 %av 2 217 runor
Äldre futharken0 %av 32 runor

u-runan står för o

Yngre futharken21,4 %av 1 619 runor
Äldre futharken0 %av 72 runor

a-runan står för æ

Yngre futharken21,9 %av 2 880 runor
Äldre futharken0,7 %av 153 runor

Alla runor utom þ: ett annat ljud än runans eget

Yngre futharken12,6 %av 20 973 runor
Äldre futharken4 %av 695 runor

Skalan går från 0 till 30 %. Källa: Samnordisk runtextdatabas (Rundata). Yngre futharken: svenska vikingatida runstenar; äldre futharken: Rundatas urnordiska inskrifter. Varje runa jämförd med Rundatas normalisering, ord för ord. Procent. Diagram: Vitki, efter Rundata (ODbL).

Med den äldre futharken stod en runa nästan alltid för sitt eget ljud: 4,0 procent av runorna står för ett annat ljud än runans eget, ungefär en på tjugofem. Med den yngre är det 12,6 procent, ungefär en på åtta. k-runan står för ett g var sjätte gång, b-runan för ett p var fjärde, u-runan för ett o var femte och a-runan för ett æ nästan lika ofta. Med den äldre futharken hade g, d, p och o egna runor, och där står k-runan för g bara 3 gånger av hundra.

För läsaren betyder det att varje runtext är en liten gåta. kiarþi kan bara läsas som gærði om man redan vet vilket ord det borde vara. Det är som att skriva svenska utan g, d och p, och lita på att läsaren förstår.

Långkvist, kortkvist och stavlösa

Den yngre futharken fanns i flera former. Magnus Källström skriver: ”Det som vi i dag kallar långkvistrunor verkar under vikingatidens två första århundraden ha dominerat i Danmark, medan kortkvistrunorna är typiska för Sverige och Norge” (Futhark 4, 2013, s. 106). Kortkvistrunorna har kortare bistavar och är snabbare att rista. Rökstenen i Östergötland, från början av 800-talet, är ristad med dem, och på samma sten står ett avsnitt med den äldre futharkens runor. Det ses allmänt ”som en lönnskrift”, skriver Fridell och Henrik Williams (Futhark 11, 2021, s. 169) – ett äldre skriftsystem som bara ett fåtal kunde läsa.

Ög 136. Foto: L'imaginaire, CC0, via Wikimedia Commons.

Längst gick de stavlösa runorna i Hälsingland, där runorna har förlorat sina huvudstavar och bara bistavarna är kvar. Fridell ser dem inte som en snabbskrift utan som ”en kryptisk skrift och ett skriftexperiment” (Futhark 6, 2015, s. 13). Det är omdiskuterat. Under senvikingatiden tog långkvistrunorna över också i Sverige, och det är dem vi ser på de flesta runstenarna.

Hs 14. Foto: Bengt A. Lundberg, CC BY 2.5 se, via Wikimedia Commons. Malstastenen i Hälsingland, ristad med stavlösa runor.

Prickarna

Lösningen på den krympta runraden kom inifrån. Ristarna började sätta en prick, ett sting, i en runa för att visa att den stod för ett annat ljud: en stungen i blev e, en stungen k blev g och en stungen u blev y. De stungna runorna verkar enligt Källström ha etablerats i slutet av 900-talet: de är de stungna runorna, ”som först verkar ha etablerats i slutet av 900-talet” (s. 114), och under vikingatiden var det främst e, g och y som användes (s. 116). Prickarna tog alltså tillbaka en del av det som försvann omkring 700.

Under medeltiden byggdes systemet ut till en runrad för latinets alla ljud, men i olika takt. I Västergötland tycks det medeltida systemet ha varit etablerat under senare delen av 1100-talet, ”medan det i Uppland sannolikt dröjde till efter tiden 1200” (Källström, Futhark 6, 2015, s. 135). På Gotland och i Dalarna levde runorna kvar mycket länge, i Dalarna in på 1800-talet.

Svagheterna

  • Normaliseringen är en tolkning. Rundatas normalisering är utgivarnas bedömning av hur orden lät, inte ett oberoende mått på ljuden. Vi har jämfört runorna med den.
  • Bara en del av orden går att para. Vi jämförde bara avsnitt där runtexten och normaliseringen har lika många ord, och utan osäkra runor och personnamn: 6 424 ord. Den äldre futharken bygger på 217 ord ur 284 inskrifter, och siffrorna där är därför osäkrare.
  • Þ-runan är utelämnad i sammanfattningen. Normaliseringen skiljer mellan þ och ð på ett sätt som är en konvention, inte ristarens val.
  • Vi har försökt mäta när prickarna slog igenom stilgrupp för stilgrupp, men Rundatas normalisering skriver de flesta e-ljud som æ, och underlaget blev för tunt för att användas.
  • Det mesta i berättelsen är känt. Ursprunget, formerna och övergången är forskningens resultat, med källor i texten. Vårt bidrag är måttet på hur mycket runorna fick bära.

Det här är första delen i vår serie om runorna, där varje runa får en egen artikel i futharkens ordning, och nästa gång börjar vi med fé, den första.

Källor

  • Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
  • Spurkland, Terje 2010. The Older Fuþark and Roman Script Literacy. Futhark 1, s. 65–84.
  • Rausing, Gad 1992. On the origin of the runes. Fornvännen 87, s. 200–205. CC BY 4.0.
  • Carlquist, Jonas 2024. Runskrift på fibulor: Ett tidigt germanskt skriftbruk. Futhark 13, s. 5–54. CC BY 4.0.
  • Fridell, Staffan 2015. Tendenser i skrifttecknens utveckling: Alfabet och runor. Futhark 6, s. 7–19.
  • Fridell, Staffan 2025. De äldre runornas bildning. Futhark 14–15, s. 201–206. CC BY 4.0.
  • Mees, Bernard 2016. The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation. Futhark 7, s. 7–28. CC BY 4.0.
  • Åkerström, Hanna 2019. Det tidigvikingatida runmaterialet: En inventering. Futhark 8, s. 7–88. CC BY 4.0.
  • Barnes, Michael P. 2013. What Is Runology, and Where Does It Stand Today? Futhark 4, s. 7–30.
  • Källström, Magnus 2013. Vikingatida och medeltida skrifttraditioner. Futhark 4, s. 102–128.
  • Källström, Magnus 2015. Gravhällsfragmentet från Tornby. Futhark 6, s. 107–142.
  • Fridell, Staffan och Henrik Williams 2021. De äldre runorna på Rökstenen. Futhark 11, s. 167–171. CC BY 4.0.
  • Futhark 1–6 har licensen CC BY-NC-ND; vi citerar kort med källa. Alla volymer finns fritt på futhark-journal.com.
  • Analysplanen (låst före räkningen) och koden finns öppet på GitHub.
  • Foton: Wikimedia Commons, med fotograf och licens i bildtexterna. Huggspårsbilden: Vitki, efter den öppna skanning som anges i bildtexten.
Dela artikeln
E-post

Fler artiklar

Alla artiklar →