Varför har Norge bara 66 runstenar – och Sverige 2 300?

Gunnvôr gerði brú, Þrýðríks dóttir, eptir Ástríði, dóttur sína. Sú var mær hônnurst á Haðalandi.

’Gunnvor, Trydriks dotter, gjorde bron efter Astrid, sin dotter. Hon var den händigaste mön på Hadeland.’

Så står det på Dynnastenen från Hadeland, ristad på 1000-talet. En mor byggde en bro efter sin dotter och ville att alla som gick över den skulle veta vad flickan hade kunnat. Den som läser henne i dag har något ovanligt framför sig, och inte bara för att stenen minns en dotter. En runsten från vikingatidens Norge är i sig sällsynt. I Samnordisk runtextdatabas, Rundata, finns 66 norska runstenar från vikingatiden. Från Sverige finns drygt 2 300, och bara Uppland har 1 178. Birgit Sawyer skrev redan 1989 att ”Från norskt område är endast ca 50 kända”.

Förstora ⤢

Den här artikeln frågar varför. Vi har gjort tre saker: läst vad forskningen redan har sagt, prövat en gammal förklaring på hela det svenska materialet och letat efter det som skiljer de norska stenarna från de svenska. Planen låstes innan vi räknade.

Ingen norrman lät resa sin sten

I Uppland står det oftast att någon lät resa stenen. litu risa stin at tuba, ’lät resa stenen efter Tobbe’, står det på U 1177 i Harbo, och under texten har ristaren skrivit sitt namn: Öpir. Ordet lät rymmer en arbetsdelning, en som beställde och en som högg. Vi har skrivit om hur det skiljer Uppland från Västergötland i Västgöten reste själv – upplänningen lät resa.

På de norska stenarna står det nästan aldrig. Av de 66 stenarna har en enda något som Rundata översätter med ’lät göra’, och just där, på ett fragment från Bore i Rogaland, är de avgörande runorna rekonstruerade. Rune Palm såg det redan 1992 i avhandlingen Runor och regionalitet: av 29 norska inskrifter hade ingen hjälpverbet. ”Som framgår av tabell 37a är denna företeelse inte alls belagd i Norge” (s. 217).

Av de svenska stenarna har 29 procent lät, och bland dem som Rundata daterar till 1050 eller tidigare, de som är samtida med de norska, 24 procent. En så stor skillnad skulle slumpen ge i färre än ett fall på hundra miljoner – ungefär tjugo gånger osannolikare än högsta vinsten på Lotto med en enda rad. Men diagrammet visar också att Norge inte är ensamt. Västergötland ligger lika lågt, 3 stenar av 131. Skillnaden går inte mellan rikena utan mellan väst och öst, från Norge och Västergötland till Uppland, där fyra stenar av tio har lät.

Palms förklaring, prövad

Palm hade en förklaring. ”Det är dock frestande att sätta hjälpverbskonstruktionen i samband med det faktum att det är i de uppländska runstensområdena som de professionella ristarna tycks ha en alldeles speciell status”, skrev han. ”Man kunde där på ett annat sätt anförtro utförandet av minnesmärket åt de yrkesverksamma.” (s. 221) I väster, menade han, hade beställaren själv ansvaret för stenen: ”I Danmark och Norge samt i de sydligare landskapen i Sverige lyser ristare med sin frånvaro i inskrifterna” (s. 227).

Det är en hypotes som går att pröva, och så vitt vi vet har ingen gjort det. Vi räknade de ristare som Rundata knyter till minst tio svenska runstenar. De är 22, med Öpir (112 stenar), Balle (76), Åsmund (74) och Fot (68) främst, och tillsammans gjorde de ungefär var fjärde svensk runsten. Bland stenar där någon lät resa stenen är 46 procent gjorda av en av dem, bland de andra 18 procent.

Uppland har både många lät och många yrkesristare, och de yngre stenarna har mer av båda. Därför jämförde vi bara stenar i samma landskap och samma stilgrupp, alltså ungefär samma trakt och samma tid, och vägde ihop jämförelserna (62 sådana grupper). Sambandet står kvar. När texten säger lät är oddsen att stenen gjordes av en yrkesristare 1,6 gånger så höga. Slumpen skulle ge ett så tydligt samband ungefär en gång på 2 600. Palms gissning håller.

I Norge fanns inget sådant yrke att se. Rundata anger ingen ristare för någon av de norska runstenarna, och när en norsk sten själv nämner den som ristade är det ett nytt namn varje gång. På Gjerde i Hordaland gjorde sonen jobbet själv: Erlendr reist rúnar þessar eptir Ôlvi fôður, ’Erlend ristade dessa runor efter Ölver, sin far’.

Varför så få?

Att verkstäderna fanns i Mälardalen förklarar inte ensamt varför Norge har så få stenar, men det passar in i det forskningen redan har föreslagit. Palm igen: ”Runstenarna är ett fenomen knutet till en jordägande klass och de har sina främsta utbredningsområden i anslutning till de bästa jordarna”, och det norska materialets litenhet måste sättas ”i samband med de topografiska förhållandena och den jämförelsevis lilla jordbruksarealen” (s. 255). Där efterfrågan var stor kunde ett yrke uppstå: ”Behovet av minnesinskrifter i Mälarområdet har varit så stort att en grupp människor har kunnat specialisera sig på att framställa runstenar” (s. 256). Och han pekar på makten: ”Både Danmark och Norge kom tidigare än Sverige under kontroll av monarker” (s. 257).

Sawyer sa samma sak från andra hållet: ”På norskt område slog detta mode inte igenom så som på danskt och svenskt”, vilket tyder på att stenresandet fyllt funktioner ”vilka i runstensfattiga områden varit onödiga eller fyllts på andra sätt” (1989, s. 189).

De norska stenarna bär kungarnas och missionens tid på ytan. Kulistenen på Nordmøre säger Tolf vetr hafði kristindómr verit í Nóregi, ’tolv vintrar hade kristendomen varit i Norge’, och en av stockarna i grunden till bron vid stenen har årringsdaterats till 1034, skriver James Knirk (2017, s. 94). Galtelandstenen i Agder minns en son som dog i kungens här: Sá varð dauðr í liði, þá's Knútr sótti England, ’han dog i hären när Knut anföll England’, alltså 1015–16.

Vårt eget bidrag till frågan är ett samband, inte ett bevis. Där stenarna var många, i Mälardalen, gjordes de ofta av yrkesristare åt beställare som lät resa dem. I Norge fanns varken beställarformeln eller yrket. Om det berodde på att efterfrågan saknades, eller på att jorden, kungamakten och kyrkan fyllde samma behov på andra sätt, kan siffrorna inte avgöra.

Kvinnorna som mindes

Det vi inte letade efter, men hittade, gäller vem stenarna minns. Bland de 20 norska stenar där det går att se hur den döde var släkt med resaren minns 4 en kvinna. Dynna minns en dotter. På två stenar minns en man sin hustru: Klepp i Rogaland, reisti stein þenna ept Ásgerði, kván sína, och Mariakirken i Stavanger, eptir Jórunni, konu sína. På Eik i Sokndal byggde Saxe en bro fyrir sálu móður sinnar, ’för sin mors själ’. I Sverige gäller det 33 stenar av 1 067, 3 procent, och bland de tidiga svenska stenarna 2 procent.

Slumpen skulle ge en så stor skillnad i ungefär fyra fall av tusen, och mot de tidiga svenska stenarna i färre än två fall av tusen. Men det är fyra stenar. En sten mer eller mindre flyttar andelen fem procentenheter, och Öland ligger nästan lika högt, 5 av 30. Mönstret är tydligt nog att se, men inte nog att förklara.

Det står dessutom i en egendomlig kontrast till vilka som reste stenarna. Sawyer visade 1989 att ensamma kvinnliga resare är ”i Danmark och Norge något lägre” än genomsnittet (s. 190), och att män och kvinnor som reser sten tillsammans hör hemma i Uppland, Öland och Södermanland men förekommer ”i Norge aldrig” (s. 191 f.). De norska kvinnorna reste alltså sällan stenar, men de blev ihågkomna oftare. Vi har inte hittat det beskrivet förut. Sawyers bok från 2000, med fler tabeller, har vi dock inte kunnat läsa.

Förstora ⤢

Den röda stenen från Ringerike

Så till stilarna. Rundata använder Anne-Sofie Gräslunds stilgrupper, som är gjorda för Mälardalens djurornamentik, och de passar dåligt på Norge: 33 av de norska stenarna har bara en enkel runslinga utan djurhuvud, och 29 har ingen stil alls. De få ornerade stenarna hör i stället till en stil med namn efter en norsk bygd, Ringerike. Haakon Shetelig kallade den ”Ringerikstilen, best representert ved steinmonumenter” (1950, s. 60), och han nämner just Dynnastenen och dess bild. Bertil Almgren satte Vangstenen i Valdres ”i främsta ledet bland Ringerikestilens många högtstående alster” (1944, s. 88).

Förstora ⤢

Stilen har bokstavligen fått namn efter en sten. De norska ornerade stenarna från 1000-talet är enligt Almgren huggna i ”röd sandsten, hämtad från Ringerike” – utom Vangstenen själv, som är ”en tät, grå glimmerskiffer” (s. 84). Alstadstenen från Toten säger det med egna ord. Jorunn reste den efter sin man ok fœrði af Hringaríki útan ór Ulfeyju, ’och förde den ut ur Ringerike, från Ulvøya’, och geologen V. Goldschmidt visade senare att stenens bergart finns just på Ulvøya (Kleiber 1965, s. 63). En änka på 1000-talet fraktade alltså sin sten från Ringerike till Toten för att den skulle vara av rätt sort.

Förstora ⤢

Någon norsk runsten i den senare Urnesstilen, som är så vanlig på upplandsstenarna, har vi inte hittat.

Det som inte höll

Vi trodde också att de norska stenarna oftare skulle tala om jord. Tre gör det. På Nørstebø i Lesja reistu stein þenna, þá er þeir skiptu lôndum sínum, ’reste de denna sten när de delade sina jordar’. På Oddernes byggde Eyvind kyrkan á óðali sínu, ’på sin odalsjord’. Och på Sele i Rogaland står en överenskommelse, Máli er á steini þessum, ’överenskommelsen står på denna sten’, om något som ska höra till någon at eign ok at óðli, ’som egendom och som odal’. Men tre av 66 mot 30 av 2 321 i Sverige räcker inte. En sådan skillnad ger slumpen i ungefär sex fall av hundra, för ofta för att vi ska kalla det ett fynd.

Svagheterna

De norska stenarna är få, och många är fragment; när mönstret om kvinnorna vilar på fyra stenar kan några nyfynd ändra det. De norska stenarna saknar de svenska stilgrupperna, så vi har inte kunnat hålla tiden konstant som vi brukar; i stället jämförde vi med de svenska stenar som Rundata daterar till 1050 eller tidigare, och båda fynden höll där. Dragen är räknade ur Rundatas engelska översättningar, som är gjorda på samma sätt i alla länder; de norska träffarna har vi läst en och en, de svenska inte. Det var Palm som först såg att norrmännen inte lät resa sina stenar – vårt bidrag är att pröva hans förklaring och fyndet om kvinnorna. Och sambandet mellan lät och yrkesristarna visar att de följs åt, inte att det ena orsakade det andra.

Nästa gång du står vid en runsten i Uppland, läs verbet. Står det litu risa, ’lät resa’, har någon betalat en ristare. Står det bara att någon reste stenen, gjorde man som man nästan alltid gjorde i Norge – där en änka på Toten fraktade sin sten hela vägen från Ringerike.

Källor

• Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
• Palm, Rune 1992. Runor och regionalitet. Studier av variation i de nordiska minnesinskrifterna. Runrön 7. Uppsala. Fritt på DiVA.
• Sawyer, Birgit 1989. Det vikingatida runstensresandet i Skandinavien. Scandia 55:2, s. 185–202. Fritt hos Scandia.
• Almgren, Bertil 1944. Vangstenen. Viking 8.
• Shetelig, Haakon 1950. Religionshistoriske drag fra vikingetidens stilhistorie. Viking 14.
• Kleiber, Boris 1965. Alstadsteinen i lyset av nye utgravninger ved Kiev. Viking 29.
• Knirk, James E. 2017. Kuli-steinen og landsnamnet Noreg. Namn og nemne 34, s. 93 ff.
• Analysplanen (låst före körningen) och koden finns öppet på GitHub. Om formlerna inom Sverige: Västgöten reste själv – upplänningen lät resa. Om kvinnorna som resare: Hon ärvde efter sitt barn.
• Foton: Wikimedia Commons, med fotograf och licens i bildtexterna.