De gamla landen: Roden – kusten som räknade i skepp

Upplands kust ser för tusen år sedan inte ut som den kommer att göra. Havet går långt in i landet, vikarna skär djupt mellan bergen, och det som senare ska bli ådalar är ännu fjärdar där en båt kan glida in mellan alarna. Överallt finns uddar och smala näs, holmar och skär. Längst i norr har landet nyss stigit ur havet; där är bygden ung, gårdarna nya, och strandängarna växer ut för varje generation. Där Dalälven störtar ut i havet vid Älvkarleby fångar man lax – när breven börjar tala, på 1180-talet, skyddar påven domkyrkans fisken där och kungen ger bort en del av fisket till ett kloster.

Föreställ dig lukten av tång och tjära, ljudet av åror mot tollarna, måsarna över grunden. I söder, i Värmdös skärgård, går sjövägen mellan holmarna; ännu i medeltidens danska seglingsbeskrivning slutar lederna vid Runmarö och Vindö. Det här är Roden, kustlandet. Här är vattnet vägen.

Gården vid viken

Gårdarna ligger där en vik möter en dalgång, och deras namn talar om vattnet. Gårdar som heter något på -vik är drygt tre gånger så vanliga här som i resten av Uppland, och -näs mer än dubbelt så vanliga, medan inlandets -sta och -by är hälften så vanliga eller mindre. Längs stränderna har inventerarna hittat fyra gånger så många båtlänningar och hamnlämningar, räknat mot allt annat, som i resten av Uppland. De kommer från alla tider, men de visar var båtarna drogs upp. Föreställ dig en båt uppdragen nedanför varje gård, lika självklar som kon i fähuset.

De döda begravs på backarna ovanför stränderna. På gravfälten här är högarna fler än de låga stensättningarna oftare än i folklanden inåt land, och de resta stenarna är färre. Det är inte bara olika sätt att inventera: skillnaderna finns kvar också när vi bara jämför med grannar inom samma län.

Längst i norr, i Hökhuvud, är landet kuperat, med stora partier barrskog mellan gårdarna. Bygden där blev färdigodlad först under vikingatiden och den tidiga medeltiden, och gravfälten ligger intill de flesta byarna. Vägarna mellan byarna är så gamla att fornlämningarna följer dem. Vid en av dem, intill ett litet gravfält söder om Hanunda, står en sten som tre bröder lät resa efter sin far. Utöver runorna bär den en ryttare och en fågel:

Arnniutr ok Vigniutr ok Signiutr þæiR letu ræisa stæin þennsa æft[i]R ..., faður sinn. Þorfastr risti runaR.

Arnnjut och Vignjut och Signjut lät resa denna sten efter …, sin fader. Torfast ristade runorna.

Längre fram i medeltiden växer en liten handelsplats fram vid en havsvik i norr, Hamar, där fiskare och bönder byter varor med varandra. Det är lätt att föreställa sig samma byte längs hela kusten långt tidigare: det man inte fick av jorden fick man av havet.

Ett land av skeppslag

De tre folklanden inåt land – Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland – var indelade i hundaren. Roden var indelat i skeppslag, och det syns i lagen. När Upplandslagen skrevs ner kring år 1300 gick en tvist i folklanden från hundaresting till folklandsting och sist till kungen; i Roden gick den från ett skeppslags ting till två skeppslags ting, därifrån till sex skeppslags ting och sist till kung eller hertig. Också ledungen, skatten till kungens flotta, räknades i Roden efter skeppslagen och inte efter hundarena. Kusten räknade i skepp.

Hur gammal den ordningen är vet vi inte. Historikern Mats G. Larsson menar att skeppslagen i Roden ”i de flesta fall sannolikt [är] en yngre företeelse” – lagens Roden är medeltidens, och det land där stenarna restes kan ha varit ordnat på ett annat sätt. Inte heller hur stort Roden var, eller om det var ett land för sig eller en del av folklanden, är säkert. Göran Dahlbäck och Gunnar T. Westin skriver i Det medeltida Sverige att ”Frågan om Rodens territoriella omfattning och kamerala och judiciella indelning är omstridd”. I sexårsgärden 1314 står Roden som en rubrik under Tiundaland.

Förstora ⤢

Jarlabankes Täby

Längre söderut, där kusten bryts upp mot Mälarens mynning, ligger Täby. Här bor en storman, Jarlabanke, som låter resa stenar vid en bro han har byggt och skriva att han ensam äger hela byn:

Iarlabanki let ræisa stæina þessa at sik kvikvan, ok bro þessa gærði fyr and sina, ok æinn atti allan Tæby. Guð hialpi and hans.

Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig själv medan han levde, och gjorde denna bro för sin själ, och han ensam ägde hela Täby. Gud hjälpe hans själ.

Täby räknades till Danderyds skeppslag. Men på en sten vid Vallentuna kyrka, i Attundaland, skriver Jarlabanke att han ”gjorde denna tingsplats” och ”ensam ägde hela detta hundare”. Gränsen mellan kustlandet och folklandet gick alltså mitt i hans värld. En tingsplats var något man gjorde, och också vid Bällsta i Vallentuna skrev Ulvs söner på en sten att de ”gjorde här tingsplats”.

I Jarlabankes bygd reser kvinnor stenar efter dem som aldrig kom hem. Guðlaug efter sin son Holme, som dog i Lombardiet. Åstrid efter sin man Östen:

Æstriðr let ræisa stæina þessa at Øystæin, bonda sinn, es sotti IorsaliR ok ændaðis upp i Grikkium.

Åstrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin man, som for till Jerusalem och dog uppe i Grekland.

Förstora ⤢

Stenar som berättar om död långt borta – i Lombardiet, i Grekland, i öster – är fler i Roden än i resten av Uppland. Men nästan alla står i Täby. Det är en bygds historia: en släkt och dess grannar som for ut i världen och reste stenar när de inte kom hem.

Färre kors

Gå bland Rodens stenar, och en sak märks efter ett tag. Korset, som i folklanden inåt land sitter på sex stenar av tio, sitter här bara på fyra. Böner för de döda är ännu ovanligare: i resten av Uppland ber ungefär var femte sten, här knappt en av tolv. Det beror inte på några enskilda ristare – också när Fot och Öpir, Rodens flitigaste, räknas bort är korsen färre.

Det naturliga är att tänka att det är havet, att folk vid stranden levde annorlunda än folk i inlandet, vad deras land än hette. Rodens stenar står också närmare vattnet: hälften av dem inom ett hundratal meter från strandlinjen år 1000. Men i resten av Uppland spelar det ingen roll om en sten står vid vattnet eller långt därifrån – korset är lika vanligt. Och när vi tar hänsyn till närheten till vattnet står skillnaden för Roden kvar, lika stor som förut. Det är landet, inte stranden.

Ett land som vände sig mot havet

Varför bar Rodens stenar färre kors? Vi vet inte. Men en ledtråd finns. Rodens stenar står sällan nära de gamla centralorterna, Husby och Tuna, där kungamakten hade sina gårdar – bara en av fem, mot hälften i folklanden. Kanske nådde korset Uppland längs de vägar som gick genom kungens gårdar, och kustlandet, som vände sig mot havet och styrdes på sitt eget sätt, tog det till sig långsammare. Det är en tanke, inte ett resultat.

Den som ror förbi Rodens stränder ser ändå något annat än skillnader i stenar: båtarna dragna upp på land, högarna på backen ovanför, röken från gårdarna längst in i vikarna. Ett land där vattnet var vägen och där man räknade i skepp.

Det här är andra delen i serien De gamla landen. Den första tog oss till Sotholm på ön Tören, där bygderna låg i skogens gläntor och stenarna bar kors men inte bad.

Så vet vi det

Landskapet och livet längs kusten bygger på Det medeltida Sverige, länsstyrelsens beskrivningar av bygderna och fornlämningsregistret; namnen och gravarna har vi räknat ur registret och kartorna, och båtlänningarna kan vara från alla tider. Skeppslagen och handelsplatsen är kända från medeltiden, inte från vikingatiden. Korsen har vi mätt: Rodens runstenar jämfördes med resten av Upplands, med tiden hållen konstant, och prövningen att närheten till havet inte förklarar skillnaden låstes innan vi räknade. Skillnaden står sig när stenarna delas i två grupper socken för socken och när de största ristarnas stenar tas bort, men inte när bara stenar på sin ursprungliga plats räknas, och en stor del av Rodens stenar står i Täby, vars plats i Roden är omstridd. Planerna och beräkningarna finns öppna på GitHub, länkade nedan.

Källor

• Dahlbäck, Göran, Jansson, Bengt & Westin, Gunnar T. 1972. Det medeltida Sverige 1. Uppland 1. Norra Roden. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
• Janzon, Kaj & Rahmqvist, Sigurd 2002. Det medeltida Sverige 2. Södermanland 1. Tören: Svartlösa, Sotholm. Riksantikvarieämbetet (den danska seglingsbeskrivningen).
• Larsson, Mats G. 1993. Kung Eriks nyordning. Uppland 1993, s. 105–134.
• Länsstyrelsen i Uppsala län 2018. Riksintressen för kulturmiljövården: Bygden norr om Hökhuvuds kyrka (C18), Östhammars stad (C19).
• Riksantikvarieämbetet, fornlämningsregistret (Kulturmiljöregistret), uttag 2026.
• Sveriges geologiska undersökning (SGU), strandförskjutningsmodell för år 1000.
• Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
• Institutet för språk och folkminnen, ortnamnsregistret (PlaceNameService), socknar och härader. CC BY. Gårdsnamnen ur OpenStreetMap (ODbL).
• De låsta analysplanerna, data och Vitkis beräkningar finns öppet på GitHub (analysplaner/2026-11-02-roden.md och 2026-11-02-landprofiler.md).
• Bild: Wikimedia Commons, med fotografen i bildtexten.