De nämnde aldrig hemmet – runskrifterna på de brittiska öarna, del 2

Þorvaldr reisti kross þe[nna]. – Torvald reste det här korset.

Mer säger inte texten. Korset står i kyrkan i Andreas på Isle of Man, och det restes någon gång på 900-talet av en man vars namn bär guden Tor. På ena sidan står en man med en fågel på axeln, och en varg slukar honom. Bredvid står ett stort kors och en gestalt som har tolkats som Kristus som besegrar Satan. Mannen läses som Oden, som slukas av Fenrisulven vid Ragnarök. Två världar på samma sten, och i texten bara ett namn.

I första delen läste vi alla runinskrifter på de brittiska öarna och frågade vilka som skrev dem. Nu frågar vi något annat. Vad sa de som hade lämnat Norden om det de hade lämnat? Märks saknaden, släkten där hemma, de gamla gudarna? Eller lämnade de allt det bakom sig?

Förstora ⤢

Hemmet som aldrig nämndes

Börja med det enklaste. Vi gick igenom alla 84 vikingatida runinskrifter på de brittiska öarna och letade efter Norge, Danmark, Sverige, Gotland, Island eller något av folken därifrån. Vi hittade inget.

De platser som nämns ligger i väster. Ristaren Gautr, som vi mötte i första delen, skriver Gautr gerði, sonr Bjarnar frá Kolli. – Gautr gjorde det, son till Björn från Kollr, alltså ön Coll i Hebriderna. Och på ett annat kors skriver han att han gjorde þenna ok alla í Môn, det här och alla på Man. Gautrs släkt kom från en ö i väster, och hans stolthet gäller det nya landet.

Är det märkligt? Vi jämförde med Norge, där de flesta på öarna kom ifrån – det syns på runorna, som är av norsk typ. Av de 43 vikingatida minnesstenarna i Norge nämner bara två en plats på andra sidan havet. Den ena står vid Alstad och minns Tórald, som dog miðli Ustaholms ok Garða – någonstans i Gårdarike. Den andra, vid Galteland, minns Bjór, som dog i följet þá's Knútr sótti England, när Knut angrep England.

Så ser det ut i hela Norden. Man nämner en plats långt borta när någon har dött där. För utvandrarna på Man dog de döda hemma. Hemmet var Man.

Förstora ⤢

Österut är det likadant. På ön Berezan i Svarta havet står Grani gærði hvalf þessi æftiR Karl, felaga sinn – Grani gjorde detta valv efter Karl, sin kamrat. Det är samma sätt att minnas som på stenarna hemma – en kamrat, félagi – men inget om varifrån de kom. I Hagia Sofia i Konstantinopel har någon ristat namnet Halvdan, en annan Árni. På marmorlejonet från Pireus, som i dag står i Venedig, finns en lång slingristning, så sliten att den knappt går att läsa. Mitt i den läser Thorgunn Snædal sviar – svear. Det är det enda stället utanför Norden där en vikingatida runtext kanske nämner folket där hemma, och läsningen är osäker.

Förstora ⤢

Fäderna

Men något berättar inskrifterna i väster om det förflutna. De säger ofta vems son någon var. Áleifr Ljótulfs sonr – Olev, Ljotulvs son – reste ett kors efter sin son Ulf i Ballaugh. Där står tre generationer på en sten. Druian, sonr Dufgals. Melbrigði, sonr Aðakáns Smiðs.

I väster gör 13 av 29 minnesinskrifter det, i Norge 12 av 43. Det såg först ut som en saknad efter släkten: i det nya landet höll man fast vid vem man härstammade från. Men när vi bara räknade de inskrifter där föräldern har ett nordiskt namn, föll skillnaden bort. Då är det 6 av 29, färre än i Norge. Hela överskottet kommer från gaeliska fäder – Dufgal, Krínán, Aðakán.

Det är alltså inte ett nordiskt minne av hemmet. Det är grannarnas sed. På gaeliska bar man sin fars namn i sitt eget, mac – son till. Nordborna i Norge skrev också så, Þórir Harðarsonr reisti stein þenna vid Klepp. Men det var gaelerna på Man som gjorde det oftast.

Gudarna följde med i namnen

Inte en enda minnesinskrift i väster nämner en hednisk gud i texten. Det enda stället på öarna där gudarna står i text är den lilla sländtrissan från Saltfleetby i England, som vi skrev om i första delen: Oden och Heimdall och Tjalve, som ska hjälpa Ulvljot. Men den är ingen minnessten.

Ändå finns gudarna där. Torvald, Torsten, Torleiv, Torulv, Torfinn, Torgerd, Turid och Astrid – och Torbjörn tre gånger. Av de 39 nordiska namn som går att läsa i minnesinskrifterna i väster bär 12 en gud. Det är 31 procent. I Norge är det 20 procent, i Sverige 17.

Vår hypotes var att utvandrarna skulle ha fler gudanamn än man hade hemma. Det håller inte: skillnaden mot Norge är för liten för att säkert skilja från slumpen, med så få namn. Men det viktiga är åt andra hållet. Utvandrarna hade inte färre. De reste kristna kors vid kyrkorna, men de gav barnen namn efter Tor lika ofta som man gjorde i Norge – och troligen oftare än i Sverige, även om den jämförelsen bara bygger på sökmönster.

Det knyter an till det vi fann i artikeln om vikinganamnen: namnen med en gud i är de som har levt längst, ända till i dag. Kyrkan tog Tor ur kulten men inte ur namnen – inte hemma och inte i det nya landet.

Oden bredvid Kristus

I texterna är utvandrarna inte heller särskilt fromma. Bara 2 av 29 minnesinskrifter i väster har en bön eller ett gudsord – den ena är Melbrigðis kors för hans själ, den andra ett kors i Onchan som slutar med Jésu Krist. Hemma står en bön på ungefär var åttonde minnessten i Norge (12 procent) och var sjätte i Sverige (18 procent). Det kristna på Man sitter inte i orden utan i formen: de kallar sina monument kross, inte steinn, och de reser dem vid kyrkan.

Det hedniska sitter i bilderna. På Torvalds kors står Oden och vargen bredvid Kristus. På andra kors står hjälten Sigurd som dödar draken Fafner och steker hans hjärta. Bilderna finns inte i rundatabasen, så dem har vi inte kunnat räkna. Men de visar att berättelserna följde med, också när orden inte gjorde det.

Förstora ⤢

Längst bort är det tydligast. På Grönland har någon omkring år 1000 ristat på en träpinne vid Narsaq: Á sæ, sæ, sæ es Ása sat – på havet, havet, havet satt asarna i bakhåll. Läsningen är osäker, och vad versen betyder vet ingen. Men på den yttersta gården i den nordiska världen skrev någon om asarna.

Två språk i samma familj

På Man levde nordbor och gaeler i samma familjer. Vi tittade på alla ställen där både en förälder och ett barn är namngivna och båda namnen går att bestämma – 12 par. I 10 av dem har barnet ett namn på förälderns språk. Bara två gånger byter namnet språk, en gång åt vardera hållet. Þorleifr Hnakke – Torleiv Nacke – reste ett kors efter sin son Fiak, som har ett gaeliskt namn. Och Ófeigr, med ett nordiskt namn, var son till Krínán, en gael.

Familjerna blandades alltså genom äktenskap – flera av hustrurna på korsen har gaeliska namn, som Aþmiul och Myrgjôl – men varje förälder gav oftast sitt eget språk vidare. Det nordiska försvann inte på en generation.

Saknaden

Och saknaden? Den syns inte. Utvandrarna prisar sällan sina döda: en enda minnesinskrift i väster har ett omdöme, ordspråket på korset i Kirk Michael om att det är bättre att lämna en god fosterson än en dålig son. Men så är det i Norge också. Där får två av 43 döda ett omdöme: Bjalfe var harða góðan mann, en mycket god man, och Astrid vid Dynna mær hônnurst á Haðalandi, den skickligaste flickan i Hadeland.

Det enda ord för sorg som vi har hittat i hela materialet står hemma i Norge. På en sten i Njærheim har ristaren skrivit sitt namn: Ulfríkr sorgþungr gerði – Ulvrik den sorgtyngde gjorde den. Om det är ett binamn eller sorgen den gången vet vi inte. På Man skriver man i stället om svek och tro: Hrossketill vélti í tryggu eiðsvara sinn, Hrossketill svek den han hade svurit trohet. Det är det nya landets ord – om de band man hade knutit där.

Så säkra är vi

Källor

• Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
• Barnes, Michael P. & Page, R. I. 2006. The Scandinavian Runic Inscriptions of Britain. Uppsala.
• Kermode, Philip M. C. 1907. Manx Crosses. London. Teckningarna av Torvalds kors och Sigurdskorsen.
• Wikipedia (engelska), artikeln Manx runestones, med Andy Orchard om bilden på Torvalds kors.
• Snædal, Thorgunn: läsningen av Pireuslejonet, efter Rundata.
• Den låsta analysplanen, handkodningen med anmärkning för varje inskrift och Vitkis räkning ligger öppet på GitHub.
• Bilder: Wikimedia Commons, med upphovsperson och licens i bildtexterna.