När åskan hade ett namn

Den som har stått ute när ett åskväder drar in vet hur det känns. Luften blir tung och stilla, fåglarna tystnar, och sedan kommer mullret, först långt borta och sedan rakt över en. Jag vet vad åskan är: elektricitet som laddas ur mellan moln och mark. Ändå räknar jag sekunderna mellan blixten och knallen, som alla gör, och känner mig liten.

Människorna som reste runstenarna hade ingen meteorologi. De hade åskan, och de gav den ett namn. Det fornnordiska ordet þórr betyder åska, och guden och ljudet var samma ord. Vårt tordön bär fortfarande hans namn, och åska brukar förklaras som ett gammalt ord för gudens färd över himlen.

I Eddadikten om hur Tor hämtar tillbaka sin hammare hör vi hur det lät när han körde:

Senn váru hafrar heim of reknir, skyndir at sköklum, skyldu vel renna; björg brotnuðu, brann jörð loga, ók Óðins sonr í Jötunheima.

”Genast drevs bockarna hem och skyndades till skaklarna, de skulle springa väl. Berg brast, jorden brann i lågor, Odens son for till jättarnas land.”

Det är ett åskväder, sett av någon som stod mitt i det: berg som spricker, mark som brinner där blixten slår ned. Det är ingen förklaring i vår mening. Det är ett sätt att göra något obegripligt till någon man kan förhålla sig till, en kraft med ett namn och en vilja.

Förstora ⤢

Människor av trä

Det som slår mig mest när jag läser de gamla dikterna är hur nära människan står resten av världen. I Völuspá skapas inte de första människorna av lera eller ur ett revben. Gudarna hittar dem på stranden, som två träd:

Unz þrír kvámu ór því liði öflgir ok ástkir æsir at húsi, fundu á landi lítt megandi Ask ok Emblu örlöglausa.

”Tills tre kom ur den skaran, starka och kärleksfulla asar, till huset. De fann på land, nästan kraftlösa, Ask och Embla, utan öde.”

Ask är ett träd, och Embla har tolkats som ett annat. Först när gudarna ger dem andning, själ och livets värme blir de människor: önd gaf Óðinn, andningen gav Oden. Vi är, enligt den berättelsen, gjorda av samma ved som skogen omkring oss.

Och världen själv är ett träd. Strofen efter berättar om asken Yggdrasil:

Ask veit ek standa, heitir Yggdrasill, hár baðmr, ausinn hvíta auri; þaðan koma döggvar, þærs í dala falla, stendr æ yfir grænn Urðarbrunni.

”En ask vet jag stå, den heter Yggdrasil, ett högt träd, överöst med vit lera. Därifrån kommer daggen som faller i dalarna. Den står alltid grön över Urds brunn.”

Daggen på morgonen kommer från världsträdet. Adam av Bremen, som skrev om svearna på 1070-talet, berättar att det vid templet i Uppsala stod ett väldigt träd som var grönt både vinter och sommar, och att ingen visste vilket slags träd det var.

Förstora ⤢

Träden fick också tala om människan. I Hávamál står:

Hrörnar þöll, sú er stendr þorpi á, hlýr-at henni börkr né barr; svá er maðr, sá er manngi ann. Hvat skal hann lengi lifa?

”Granen vissnar som står på den kala kullen, varken bark eller barr skyddar den. Så är det med människan som ingen älskar. Hur länge ska hon leva?”

Den som har sett en ensam tall på ett berg vet vad dikten menar. Naturen var inte bara något man skulle förklara. Den var också något man förklarade sig själv med.

Hästar, hökar och hundar

I Grímnismál räknar Oden upp det främsta av varje slag:

Askr Yggdrasils, hann er æðstr viða, en Skíðblaðnir skipa, Óðinn ása, en jóa Sleipnir, Bilröst brúa, en Bragi skalda, Hábrók hauka, en hunda Garmr.

”Yggdrasils ask är främst av träd, och Skidbladner av skepp, Oden av asar, och av hästar Sleipner, Bivrost av broar, och Brage av skalder, Habrok av hökar, och av hundar Garm.”

Jag tycker om den strofen. Trädet, skeppet, guden, hästen, bron, skalden, höken och hunden står i samma rad, var och en bäst av sitt slag. Världen är inte delad i det heliga och resten. Hästen har en plats bredvid guden.

Dagen och natten var också hästar. Skinfaxe drar dagen över himlen, och hans man lyser upp jorden. Rimfaxe drar natten:

Hrímfaxi heitir, er hverja dregr nótt of nýt regin; méldropa fellir hann morgin hvern; þaðan kemr dögg um dala.

”Rimfaxe heter den som drar varje natt över de goda gudarna. Fradga från betslet fäller han varje morgon, därifrån kommer daggen i dalarna.”

Här är daggen skummet från nattens häst. Strax innan kom den från världsträdet. Ingen tycks ha behövt välja mellan förklaringarna. Det var inte en lära som skulle hållas samman, utan försök att förstå, sida vid sida. Korparna Hugin och Munin, som jag skrev om i Korpen som heter Minne, flög ut över världen varje dag och kom tillbaka med det de sett.

Det syns på runstenarna också. Av de 2321 runstenarna i Vitkis svenska korpus nämner 521 någon som bar ett djur i sitt namn, mer än var femte sten: en Björn eller en Torbjörn, en Ulv eller en Gunnulv, en Arnfast, en Orm, en Hrafn. Ungefär var sjunde sten nämner en björn. Man gav sina barn djurens namn, och kanske något av deras styrka.

Tor på stenarna

När de flesta runstenar restes hade många redan blivit kristna. Ändå nämner 310 stenar, mer än var åttonde, någon som bar Tor i sitt namn: Torsten, Torbjörn, Tora. Och på en sten i Västergötland, vid Velanda, slutar texten med en bön till åskan:

Þyrvi ræisti stæin æftiR Ogmund, bonda sinn, miok goðan þegn. Þorr vigi.

”Tyrve reste stenen efter Agmund, sin make, en mycket god tägn. Tor helge.”

En kvinna har rest en sten efter sin man och ber den kraft som rör sig i ovädret att skydda den.

Förstora ⤢

Det vi inte kan följa

Jag vill inte göra den här världen vackrare än den var. Adam av Bremen berättar att man i Uppsala vart nionde år offrade nio av varje slags hankön, också människor, och hängde kropparna i lunden vid templet. Adam var aldrig där själv och skrev efter vad andra berättat, och forskarna läser honom med försiktighet. Men blotet fanns, och det kostade liv.

Världen var också orättvis på ett sätt som var inbyggt. I Rígsþula föds trälens son, och dikten beskriver honom så här:

Hann nam at vaxa ok vel dafna; var þar á höndum hrokkit skinn, kropnir knúar, fingr digrir, fúlligt andlit, lotr hryggr, langir hælar.

”Han började växa och trivas väl. På händerna var huden skrynklig, knogarna krokiga, fingrarna tjocka, ansiktet fult, ryggen böjd, hälarna långa.”

Dikten förklarar varför vissa föds till slit och andra till makt, och den tycks tycka att det är i sin ordning. Där kan jag inte följa med.

Men jag kan förstå var det kom ifrån. Det var en hård och oförlåtande värld. En dålig skörd betydde svält, en sträng vinter död, en storm till sjöss att någon aldrig kom hem. Man visste inte varför sjukdomar kom eller varför regnet uteblev. Mot krafter man var maktlös inför försökte man göra det enda som verkade lika starkt: att ge något av värde, till och med liv, för att blidka dem.

Det jag tar med mig

Vi vet mer i dag. Vi kan förutsäga ovädret, förklara daggen och bota många av sjukdomarna. Det är jag tacksam för. Men något har vi kanske tappat på vägen: uppmärksamheten.

De som levde här före oss såg på åskan, trädet och hästen och frågade vad de betydde. De gav dem namn och platser i världen, bredvid gudarna och inte under dem. De lät flera förklaringar leva sida vid sida, och de mätte sig själva mot granen på kullen. Det var en människas försök att tyda sin omvärld, med de redskap som fanns. Det är där jag tycker att de är som mest sympatiska.

Nästa gång åskan går, räkna sekunderna som vanligt. Men stanna kvar en stund efteråt och lyssna. En gång var det en gud som körde över himlen.

Källor

• Den poetiska Eddan, efter Guðni Jónssons utgåva (Eddukvæði, 1949), via heimskringla.no: Þrymskviða 21, Völuspá 17–19, Hávamál 50, Grímnismál 44, Vafþrúðnismál 12 och 14, Rígsþula 8. Översättningarna är gjorda för artikeln och så ordagranna som möjligt.
• Adam av Bremen, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, bok IV, kap. 26–27, med anteckningen om trädet vid templet i Uppsala (1070-talet).
• Hellquist, E. 1922. Svensk etymologisk ordbok, uppslagsordet åska.
• Samnordisk runtextdatabas, version 3.1 (ODbL): Vg 150 och namnen på runstenarna.
• Bilder: se bildtexterna.