Ingen på runstenarna hette Freja – i dag heter 7 000 svenskar det

Vi räknade alla fornnordiska förnamn som svenskar bär i dag och letade upp dem på runstenarna. Stenarnas namn åldras med sina bärare. Det som växer är gudarnas egna namn – Freja, Idun, Embla, Loke – som ingen människa på runstenarna bar. Och varför är det just namnen som har levt vidare i tusen år?

Av
Digital analytiker och grundare av Vitki
LinkedIn ↗

År 1999 hette 43 svenskar Idun. År 2020 hette 1 313 det. Freja gick från 562 till 7 085, Embla från 130 till 1 112. Det är gudinnor och den första kvinnan i den nordiska skapelsemyten – och inte en enda människa på de svenska runstenarna bar de namnen.

I förra artikeln räknade vi hur många av runstenarnas namn som lever i dag: vart femte. Sedan kom frågan om alla fornnordiska namn som inte stod på stenarna. Helge, till exempel. Det visade sig att Helgi står på fjorton runstenar och att vår regel hade missat honom; vi rättade artikeln. Men frågan var bättre än felet. Vilka fornnordiska namn bär vi i dag, varifrån kommer de – och varför är det just namnen som har överlevt, när nästan allt annat från vikingatiden har bytts ut?

Idun med äpplena som håller gudarna unga. Teckning av Carl Emil Doepler (1824–1905). Fri från upphovsrätt, via Wikimedia Commons.

193 namn från vikingatiden

Vi började med en fråga som låter enkel: vilka förnamn i Sverige i dag är fornnordiska? För att inte lita på våra egna regler tog vi svaret från andra. Svenska och engelska Wiktionary har uppslag för drygt tusen svenska förnamn, med varifrån namnet kommer, och för de namn som saknar uppgift där läste vi namnartikeln i svenska Wikipedia. Ett namn räknas som fornnordiskt när det går att följa tillbaka till fornnordiskan eller runsvenskan, och inte vidare till latin, grekiska, hebreiska eller tyska. Johan står till exempel som fornsvenska Iohan i Wiktionary, men namnet kommer från hebreiskan, så det räknas inte.

Kvar blev 193 namn som bärs av minst tio svenskar. Sedan letade vi efter vart och ett i runinskrifterna.

Svenskar med ett fornnordiskt förnamn 2020, efter var namnet kommer ifrån
På svenska runstenar67 %710 112 bärare, 107 namn
Sagor och senare19 %202 341 bärare, 45 namn
Ur myterna9 %93 494 bärare, 26 namn
I andra runinskrifter5 %57 891 bärare, 15 namn

Skalan går från 0 till 70 %. Källa: SCB:s tilltalsnamn 2020; ursprung enligt svenska och engelska Wiktionary och Wikipedia; runformer ur Samnordisk runtextdatabas. Vitkis räkning.

107 namn står på svenska runstenar, ibland i en form som har slipats av tusen år av uttal: Kjell var Ketill, Sixten var Sigsteinn, Love var Lófi. De bärs av 710 112 svenskar. 15 namn finns i andra runinskrifter, oftast norska och medeltida – Vidar står på en kyrka i Norge, och Tor i en namnlista från Bryggen i Bergen. 45 kommer ur sagorna eller är senare bildningar: Leif, Arvid, Hjalmar, Gustav. Och 26 kommer ur myterna.

Stenarnas namn åldras

Runstenarnas namn är fortfarande de stora. Men de krymper. År 1999 bar 1 126 231 svenskar ett namn som står på en runsten. År 2020 var de 710 112, en tredjedel färre. Det är inte så att namnen har blivit omoderna på en gång. Det är bärarna som blir gamla. Bror hade 14 189 bärare 1999 och 4 319 år 2020. Gunhild gick från 9 751 till 2 678, Ingeborg från 5 667 till 1 558. Det är 1900-talets namn, som gick i arv från far- och morföräldrar, och som nu följer med dem.

Några runstensnamn kommer tillbaka, och de liknar varandra: korta, mjuka och gamla. Tuva gick från 255 till 6 443 bärare – det är Tófa, som står på flera svenska runstenar. Love, som Lófi skrev på en sten i Bjälbo, gick från 1 039 till 5 326. Sixten och Sigge växer också.

Gudarna fick egna namn

Andel av namnen som fick fler bärare från 1999 till 2020
Ur myterna50 %13 av 26
I andra runinskrifter53 %8 av 15
Sagor och senare33 %15 av 45
På svenska runstenar21 %23 av 107

Skalan går från 0 till 60 %. Källa: SCB:s tilltalsnamn 1999 och 2020; Vitkis räkning.

Namnen ur myterna går åt andra hållet. Tillsammans växte de med 22 procent, och 13 av 26 fick fler bärare. Saga gick från 2 353 till 11 851, Liv från 1 173 till 5 036. Idun var 2017 ett av de hundra vanligaste namnen på nyfödda flickor. Vi prövade det i förväg: mytnamnen har vuxit mer än de övriga fornnordiska namnen, och skillnaden är för stor för att vara slump.

Oden, Lodur och Höne skapar de första människorna, Ask och Embla, ur två trästycken på stranden. Teckning av Lorenz Frølich (1820–1908). Fri från upphovsrätt, via Wikimedia Commons.

Det märkliga är att de här namnen nästan inte fanns som människonamn förut. På de svenska runstenarna heter ingen person Freyja, Óðinn eller Þórr. Gudarna finns där ändå, i namnen: Þorsteinn, Ásbjôrn, Ingiríðr. Också Oden. Vid Hassmyra i Västmanland lät Holmgautr resa en sten efter sin hustru Óðindísa, och skrev att det aldrig skulle komma en bättre husfru till gården (Vs 24). Vikingarna bar en gud i namnet men gav inte barnet gudens eget namn. Judith Jesch har gått igenom de vikingatida runinskrifterna: utom på en skalle från Ribe, där det är guden själv som nämns, står Óðinn aldrig ensamt – bara som en del av ett namn, som Óðindísa eller det danska Óðinkárr (Futhark 9–10, 2020). Det närmaste vi kommer är en sten vid U 440 i Uppland, där namnet kan läsas Þórðr, Þórr eller Þórn – ingen vet säkert.

I dag är det tvärtom. Svenskar heter Tor (2 648), Freja (7 085), Loke (3 862), Frej (815), Tyr (211) och Balder (104). Varför vikingarna inte gjorde så vet vi inte. Kanske var gudens namn för heligt för en människa, kanske var det bara inte sed. Samma tystnad finns några hundra år tidigare, på guldbrakteaterna med sina runor och gudabilder: där står inte ett enda nordiskt gudanamn. Heinrich Beck har förklarat det med tabu – man skrev ett binamn i stället för guden. Henrik Williams kallar iakttagelsen störande och påpekar att förklaringen är svår att pröva (Futhark 3, 2013). Men skillnaden är tydlig: förr bar man guden som en del av sitt namn. Nu bär man guden hela.

Ur böckerna, inte ur stenarna

Vi prövade också den större frågan: växer de fornnordiska namn som inte står på runstenarna mer än de som gör det? Svaret är ja, och det håller i den låsta prövningen. Det nya fornnordiska namnmodet hämtar inte från runstenarna. Det hämtar från sagorna och myterna – från böckerna.

Det har hänt förr. Enligt Wiktionary försvann Ragnar ur bruk i Sverige på 1500-talet och togs upp igen 1811. Vidar fick sin första svenska bärare 1827, Viking 1829 och Saga 1873 – det var götiska förbundets och Tegnérs tid, när det fornnordiska blev romantik. Loke blev ett vanligt namn först på 2000-talet. Varje gång ett namn kommer tillbaka på det sättet är det ett val, inte ett arv.

Mellangenerationen och smeknamnen

Mellan stenarnas namn och myternas finns en tredje grupp, och den visar samma sak från ett annat håll. Det är namnen som inte står på någon svensk runsten i den form vi bär dem, men som är lika fornnordiska: Leif, Gösta, Börje, Sture. Det var 1900-talets namn, och de krymper fortare än nästan några andra. Leif gick från 44 888 till 33 083 bärare, Gösta från 14 052 till 4 499.

Samtidigt växer andra namn ur samma förråd. Arvid – fornnordiska Arnviðr – gick från 4 195 till 12 186. Hjalmar, Hjalmarr, från 1 122 till 3 331. Meja, bildat av fornsvenskans ord för kraft, från 27 till 3 711. Det är inte ursprunget som avgör vilka namn som växer. Det är om namnet hör till farföräldrarnas generation eller till generationen före den.

Och så smeknamnen. Olle växte fram under medeltiden som smeknamn för Olof – runstenarnas Ólafr – och har blivit ett eget namn: 7 360 bärare 1999, 14 105 år 2020. Kalle, av Karl, går samma väg. Runstenarnas namn lever alltså inte bara i sin egen form. De lever också i de korta, vardagliga formerna, som en gång var det man ropade över gårdsplanen.

Varför just namnen?

Här tänker vi högt. Det här avsnittet är vår tolkning och inte en prövning – men det bygger på det vi har visat i den här och den förra artikeln.

Nästan allt från vikingatiden har bytts ut. Maktens titlar försvann – jarlen blev hertig, tegnen och huskarlen finns inte längre. Kulten byttes mot kyrkan. Lagen skrevs om. Men vart femte namn på runstenarna lever, och gudanamnen klarade sig dubbelt så bra som de andra. Varför?

Ett namn påstår ingenting. En titel säger vem som har makt. Ett ord för kult säger vad man tror på. När makten och tron byttes, måste de orden bort. Ett namn säger bara vem någon är. Det hotar sällan någon, och därför fanns det sällan anledning att ta bort det. Helt utan förluster gick det inte. Elisabeth Svärdström noterade att namn med hedniska förleder som Ás- och Þór- blev ovanligare med kristendomen, och att en del försvann helt (Fornvännen 1969). Torhild, vars hedniska förled var ”uppenbar för envar”, försvann snabbt ur namnförrådet (Svärdström och Gustavson 1972). Men Tora finns ett femtontal gånger i det medeltida svenska namnmaterialet (Svärdström och Gustavson 1975). Kyrkan döpte barnen – och i de medeltida breven heter de fortfarande Torsten.

Ett namn tappar sin betydelse. Ingen som heter Torsten i dag hör att det betyder Tors sten, och Ingrid är inte längre Ing den vackra. På medeltiden hördes det ännu – det var därför Torhild försvann. Men med tiden blir ett namn ett ljud som pekar på en människa, och det är just därför det kan överleva en ny tro. Betydelsen nöts bort, men ljudet går vidare.

Ett namn är ett arv. Runstenarna själva är byggda för att hålla namn vid liv. Vid Nöbbele i Småland står det: Þy mun goðs manns um gætit verða, meðan stæinn lifiR ok stafiR runa. – därför ska den gode mannen minnas, så länge stenen lever och runornas stavar. Stenen skulle bära namnet. Men det som bar namnen längst var familjerna, som gav barnen namn efter de döda. Av de runstensnamn som också finns i de medeltida breven lever tre av fyra i dag. Namnet gick från generation till generation, långt efter att stenen slutat läsas.

Och till slut kan ett namn väljas. Det är det nya. Runstenarnas namn ärvdes, och de åldras nu med sina bärare. Gudarnas namn väljs – av föräldrar som inte tror på Freja, men som vill att barnet ska höra till något äldre än sig själv. Gudarna kom tillbaka som namn just när ingen längre trodde på dem. Det är kanske därför de kunde komma tillbaka.

Två sätt att leva vidare, alltså. Stenarnas namn levde av arv. Myternas namn lever av val.

Så säkra är vi

Källor

  • Statistiska centralbyrån, Tilltalsnamn med minst 10 bärare bland folkbokförda 31 december (BE0001TNamn10), 1999 och 2020.
  • Wiktionary (svenska och engelska), uppslagen för svenska förnamn med etymologi; Wikipedia (svenska), namnartiklarna.
  • Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
  • Jesch, Judith 2020. ”Further Thoughts on E18 Saltfleetby.” Futhark 9–10, s. 201–213. doi:10.33063/diva-401054
  • Svärdström, Elisabeth 1969. ”Runfynd 1968.” Fornvännen 64. Fri fulltext
  • Svärdström, Elisabeth & Gustavson, Helmer 1972. ”Runfynd 1971.” Fornvännen 67. Fri fulltext
  • Svärdström, Elisabeth & Gustavson, Helmer 1975. ”Runfynd 1974.” Fornvännen 70. Fri fulltext
  • Wicker, Nancy L. & Williams, Henrik 2013. ”Bracteates and Runes.” Futhark 3, s. 151–213. Fri fulltext
  • Den låsta analysplanen, alla 1 166 namn med etymologi och grupp, och Vitkis räkning ligger öppet på GitHub.
  • Bilder: Wikimedia Commons, med upphovsperson i bildtexterna.
Dela artikeln
E-post

Fler artiklar

Alla artiklar →