Vad berättar runskrifterna på de brittiska öarna?

Föreställ dig en man som går längs kusten på Isle of Man med sina mejslar. Han heter Gautr, och det mesta vi vet om honom har han själv skrivit. Han är son till Bjôrn från Kollr – ön Coll i Hebriderna – och han är stolt nog att säga det i sten. På ett kors i Andreas står en Gautr gerði, sonr Bjarnar frá Kolli: men Gautr gjorde det, Bjôrns son från Coll. På ett annat, i Kirk Michael, säger han mer: Gautr gerði þenna ok alla í Môn – Gautr gjorde det här och alla på Man.

Det är en skrytsam mening, och den passar honom. Men korset han gjorde den gången var inte hans eget. Det restes av Melbrigði, sonr Aðakáns Smiðs, Melbrigði, son till smeden Aðakán. Båda namnen är gaeliska. En gael betalade en nordbo för ett kors med nordiska runor, för sin själs skull.

Scenen med kusten är vår bild. Namnen, orten och skrytet står i stenarna. Det är där den här artikeln börjar. Runorna på de brittiska öarna har ofta lästs som spår av erövrare. Vi ville se vilka människor som faktiskt syns i dem.

Vad som finns

I Samnordisk runtextdatabas finns 149 runinskrifter från England, Irland, Skottland, Orkney, Shetland och Isle of Man. 84 är från vikingatiden; de flesta av de övriga är de medeltida väggristningarna i gravhögen Maeshowe på Orkney, som vi lämnar åt en annan gång. Av de 84 ligger 33 på Isle of Man, 16 i Irland, 13 i England, 11 på Orkney, 7 i Skottland och 4 på Shetland. 21 är så skadade att de inte går att läsa.

Vi läste resten och delade in dem efter vad de handlar om. Det visade sig inte finnas ett runskrivande på öarna, utan tre.

Förstora ⤢

Tre slags människor

Familjerna på öarna. På Isle of Man och de skotska öarna är nästan allt som går att läsa minnesmonument: 32 av 41 inskrifter. Det är kors, inte runstenar, och de står vid kyrkor. Den som reste dem var bofast, kristen och hade en gård att lämna efter sig. Sandulfr hinn Svarti reisti kross þenna eptir Arinbjôrgu, konu sína – Sandulf den svarte reste det här korset efter Arinbjôrg, sin hustru. Mer än så säger inte stenen, men binamnet säger något om håret eller humöret, och korset står vid kyrkan i Andreas så att hennes namn ska finnas kvar.

Folket i Dublin. I Irland finns ett enda kors. Nästan allt annat är små saker från staden Dublin, där utgrävningarna vid Fishamble Street och Christ Church Place har gett tusentals föremål från vikingatidens hamnstad. Här skriver man på det som ligger nära till hands: revben, skulderblad, en kam, ett handtag. Domnall Selshôfuð á sverð þetta – Domnall Sälhuvud äger det här svärdet. Det står på ändbeslaget till en svärdsrem, funnet vid Greenmount i grevskapet Louth, en bit norr om Dublin. En gael med ett nordiskt öknamn. Ónn á Ásu, Ónn äger Åsa – på ett revben, och om det är ett skämt eller ett anspråk vet ingen. Gnúpr gnúfði, Gnupr hängde med huvudet. Horn hjartar lá á ósi ár: hjorthornet låg vid åmynningen. Det är hantverkare och handelsmän som har en stund över, och det är den enda platsen på öarna där runorna låter som vardagsprat.

De tillfälliga i England. I England är det annorlunda igen. Där finns ristarnas och tillverkarnas namn, och där finns gudarna. På en sländtrissa från Saltfleetby står Óðinn ok Heimdallr ok Þjálfa, þeir hjálpa þér Úlfljót – Oden och Heimdall och Tjalve, de hjälper dig, Ulvljot. Spinning var kvinnors arbete, och Úlfljót kan vara ett kvinnonamn. Någon har spunnit med trissan och bett de gamla gudarna om hjälp. Gravstenen vid St Paul's i London är huggen i skandinavisk stil på Knuts tid, och de flesta engelska inskrifterna har inga minnen av släkt alls. England var platsen dit man kom med en här eller ett skepp och sedan reste igen.

Hustrurna

På Isle of Man finns 13 kors där det står vem den döde var för den som reste korset. 9 av dem är resta efter en kvinna: sex hustrur, en mor, en fostermor och en dotter. I Skandinavien är kvinnorna få. I Sverige är det 3 procent, ungefär en sten av trettio. I Danmark 5 procent, i Norge 18.

Det är små tal på Man, och därför är det värt att säga vad de betyder. Om korsen på Man följde samma mönster som de norska runstenarna – det land Manx-nybyggarna i huvudsak kom ifrån – skulle en så stor andel kvinnor uppstå av en slump ungefär tre gånger på tusen. Skillnaden mot Sverige och Danmark är ännu större. Det är heller inte tiden som förklarar det: de danska stenarna är lika gamla som Manx-korsen, från 900-talet, och har lika få kvinnor som de svenska.

Druian, Dufgals son, reste ett kors efter sin hustru Aþmiul. Alla tre namnen är gaeliska. Heðinn reste ett efter sin dotter Hlífhildr och lät Árni rista runorna. På ett kors i Onchan står, sist av allt: Þúríð reist rúnar – Þuríð ristade runorna. Hon är en av mycket få kvinnor i hela vikingatiden som har satt sitt namn på en runinskrift som den som ristade.

Varför? Det kan vi inte veta, men det finns en ledtråd i vad vi hittade i artikeln om kvinnorna på runstenarna. I Skandinavien handlar stenarna ofta om arv: den som reste stenen visade att han eller hon tog över. Korset på Man är något annat – ett kristet minnesmärke vid kyrkan, rest för själens skull. Det är en hypotes som vi inte har prövat: att kvinnorna syns där monumentet handlar om minnet och inte om arvet.

Gaeler och nordbor i samma familj

Av de 75 personnamn som går att läsa i inskrifterna är 16 gaeliska. Det är namn som Melbrigði (Máel Brigte), Dufgal (Dubgall), Malmury (Máel Muire) och Krínán (Crínán). Nästan alla står på Man. I fem av Manx-korsen står gaeliska och nordiska namn i samma familj.

Förstora ⤢

Korset i Kirk Michael är det tydligaste exemplet. Mallymkun reisti kross þenna eptir Malmury fóstra sín, dóttur Dufgals, kona er Aðísl átti – Mallymkun reste det här korset efter Malmury, sin fostermor (ordet fóstra kan också läsas på annat sätt), Dufgals dotter, hustru till Aðísl. Mallymkun och Malmury och Dufgal är gaeliska; Aðísl är nordisk. Och under det, ett ordspråk på norrönt: Betra er leifa fóstra góðan en son illan. Bättre att lämna en god fosterson efter sig än en dålig son. Det är skrivet av en gael om en gaelisk kvinna som var gift med en nordbo. Det är också huggit med andra runor än de flesta Manx-korsen – långkvistrunor.

Det är inte ett erövrat folk vi ser här. Det är två folk som gifter sig med varandra, uppfostrar varandras barn och skriver på varandras språk. Det har forskningen sett länge; Michael Barnes och Ray Page har kartlagt namnen. Vad vi lägger till är att samma kors också är de där kvinnorna syns.

Och svenskarna?

Svenskarna var på de brittiska öarna. Det vet vi, för de berättade det själva – hemma. 28 svenska runstenar nämner England. Ulf i Borresta hefir á Englandi þrjú gjald tekit: han har tagit tre gälder i England, först Toste, sedan Torkel, sedan Knut. I Transjö i Småland reste Gautr en sten efter sin son Ketill, manna mestr óníðingr, er á Englandi aldri týndi, den minst nidingsaktige av män, som miste livet i England.

Förstora ⤢

Men på öarna själva syns de nästan inte. Ingen av de 84 inskrifterna nämner Sverige, och ingen kan knytas till en svensk ristare. Runorna på Man och på de skotska öarna är kortkvistrunor av den sort som forskningen knyter till Norge och Hebriderna; Gautr säger själv att han kom från Coll. De engelska har sina rötter i Danmark.

Är svenskarna då överrepresenterade? Bara på hemmaplan, och inte ens där. Räknat per sten nämner de svenska stenarna England ungefär lika ofta som de norska: en av 83 svenska runstenar, en av 66 norska. Att det finns så många svenska Englandsstenar beror på att det finns så många svenska runstenar. De danska nämner England nästan aldrig – en av 239 – men många danska runstenar restes före Knuts tid i England.

Två berättelser hemma

Stenarna hemma berättar inte samma sak överallt. Vi har läst alla 55 vikingatida inskrifter i Norden som nämner en resa västerut, och fört dem till tre grupper: 29 säger att mannen dog där borta, 7 att han kom hem, och 15 nämner bara resan. Fyra lämnade vi utanför, tre för att läsningen är osäker och en, U 539, för att Sveinn dog på Jylland innan han hann till England.

Förstora ⤢

I Götaland – Västergötland, Östergötland och Småland – säger 14 av 16 stenar att mannen dog i väster. Ketill i Transjö, Tóki som dräptes i England, Gunnarr som hans bror Helgi lade i en stenkista i Bath. I Svealand, de flesta i Mälardalen, gäller det 11 av 29. Där berättar stenarna i stället om gäld och resor och om män som kom hem: Ulfr med sina tre gälder, Áli som reste sin sten åt sig själv, Hefnir som for till England och sedan dog hemma.

Götalandsstenarna är i regel äldre än de uppländska, och därför prövade vi skillnaden inom varje stilgrupp för sig. Den håller. Jämför man stenar av samma ålder skulle en så stor skillnad uppstå av en slump ungefär fem gånger på tusen.

Varför vet vi inte. Kanske for männen från Götaland i andra härar, med den danske kungen före Knuts tid, och färre kom tillbaka. Kanske var seden olika: i Götaland restes en sten när en man dog borta, i Mälardalen också över den som kom hem med silver och dog i sin säng. Stenarna visar vad de efterlevande valde att berätta, inte hur många som dog. Det är en ny iakttagelse, och den behöver prövas mot fler slags källor.

Bilden som träder fram är enkel. Svenskarna åkte till England som soldater och tog betalt, och i Götaland restes stenarna oftast efter dem som inte kom hem. Norrmännen och folket från Hebriderna stannade, gifte sig med gaeler och reste kors vid kyrkorna på Man. Det var de som skrev på öarna.

Källor

• Samnordisk runtextdatabas 3.1 (Rundata). Uppsala universitet.
• Barnes, Michael P. & Page, R. I. 2006. The Scandinavian Runic Inscriptions of Britain. Runrön 19. Uppsala.
• Barnes, Michael P., Hagland, Jan Ragnar & Page, R. I. 1997. The Runic Inscriptions of Viking Age Dublin. Medieval Dublin Excavations 1962–81, Ser. B, vol. 5. Dublin.
• Kermode, P. M. C. 1907. Manx Crosses. London.
• Vitkis artikel Hon ärvde efter sitt barn – kvinnorna på runstenarna.