De gamla landen: Sotholm – runstenarna som inte bad

Föreställ dig att du kommer till Tören från havet, för tusen år sedan. Det är ingen halvö ännu. Vattnet går runt hela landet, och sundet vid Tälje i väster är fortfarande öppet. Från båten ser du först berget: kala, rundslipade hällar som stiger ur vattnet, tallar som håller sig fast i skrevorna, och bakom dem skogen som reser sig mot Hanveden, öns höga mitt. Där inne ligger myrar och mörka skogssjöar mellan bergsryggarna, och det är långt mellan människorna. Ännu på medeltiden kallades den skogen ödslig.

Men följ en av de långa sprickdalarna inåt land, och skogen öppnar sig. I dalbottnen ligger lera, och på leran ligger gårdarna, var och en i sin glänta, med namn som slutar på -sta och -by. I de mindre dalarna går boskapen på bete; där kommer ställena att heta -sätra och -boda. Föreställ dig röken från husen, lukten av gödsel och hö, hundarna som skäller när någon kommer längs stigen. Över gårdarna, på backarna, ligger gravfälten där de gamla vilar under runda kullar. Vid Kumla, på en udde i sjön Drevviken, ligger ett sjuttiotal högar, den största sexton meter bred, väl synliga för den som ror förbi. I en hög vid Vendelsö har man hittat klorna efter en björn – kanske en björnfäll som följde den döde på bålet.

Vägarna går på grusåsarna, torra stråk genom sankmarken, och Drevviken binder ihop bygderna sommar som vinter: med båt när sjön är öppen, över isen när den har lagt sig. Det här är ingen fattig ö. Vid Norrby har ett svärd hamnat i den gyttjiga stranden, ett frankiskt svärd med smedens namn, Ingelri, inlagt i klingan. På samma gårds mark har någon grävt ner sitt silver: nästan tvåhundra mynt och myntbitar, tyska och engelska, präglade för kungar som Ethelred och Knut den store, och som det yngsta ett mynt av Hardeknut, slaget i Lund mellan 1035 och 1042. Det silvret har varit med om något på andra sidan Nordsjön.

Och nu reser man stenar. Någonstans i bygden hörs järn mot sten. På krönet av en rullstensås, där fyra vägar möts, står en ny sten med en orm som slingrar sig runt kanten och ett kors överst. Den som kommer upp från bygden vid Haninge möter den först. Runorna lyder:

Anundr(?)/Øyndr(?) ... ...undr(?) ræistu [s]tæin þenna at Viking, faður sinn, sun Stora.

Anund (?) och … reste denna sten efter Viking, sin fader, Stores son.

Det är allt. Korset talar, men orden ber inte. Ingen Guð hialpi and hans, ”Gud hjälpe hans själ”, som så många stenar runt Mälaren slutar med. Och så är det med nästan varje sten på den här sidan ön.

Förstora ⤢

Två bygder på en ö

Tören var delad i två bygder, som i de medeltida breven kallas Övre och Yttre Tör: Svartlösa härad i väster och norr, och Sotholms härad i öster och söder. Gränsen mellan dem behövde ingen människa dra. Den följde den höga, ödsliga Hanveden och dess utlöpare, gick genom Kaggfjärden i sydväst och genom Drevviken till Erstaviken i nordöst. Yttre Tör vände sig utåt, mot havet. Vid medeltidens slut samlades häradet till ting på en hög holme längst in i Landfjärden, på Häringes mark, och det är den platsen, Sotholm, som har gett häradet dess namn. Om tinget hölls där redan på vikingatiden vet vi inte.

Förstora ⤢

Det var Yttre Tör som reste flest runstenar på ön: Sorunda ensamt har 21 ristningar, sju av dem huggna direkt i berghällen. Längst i söder, vid Vansta i Ösmo, högg ristaren Amunde en av Ingvarsstenarna, efter Tosti som dog i Ingvars följe i öster. Det är folket här – Store och hans son Viking, Hjälmvid, Farbjörn, Hallsten – och deras stenar som resten av den här texten handlar om.

Stenarna som inte bad

Gå runt bland stenarna på Yttre Tör, och mycket känns igen från resten av Mälardalen. Någon har låtit resa en sten efter sin far eller sin son, ristaren har huggit en orm runt kanten, och överst sitter ofta ett kors – på fler än hälften av stenarna, lika ofta som i resten av Södermanland. Folket här hade valt sida. Roger Wikell, som har studerat bygderna kring Drevviken, kallar runstenarna ”offensiva kristna markörer” och påpekar att Amundes stenar ”ofta [har] stora kors”. En gård utan stenar, Gudö, beskriver han som ”en hednisk glänta i en skog av kristna runstenar”.

Men läs orden. I resten av Södermanland slutar ungefär var femte sten med en bön: Guð hialpi and hans, Gud hjälpe hans själ. Här gör nästan ingen det. Av de fyrtiotre stenar i häradet som går att läsa ber en enda. Det är inte för att stenarna är äldre än grannarnas – de restes under samma årtionden. Under de år i början av 1000-talet då de flesta höggs bad ungefär var fjärde sten i resten av landskapet. Här ingen.

Bilden predikade. Orden bad inte. (Hur bönen senare tystnade också på andra håll har vi skrivit om i Bönen tystnade – men korset stod kvar.)

Det har setts förut

Vi var inte först att lägga märke till det. När Kaj Janzon och Sigurd Rahmqvist beskrev Tören i Det medeltida Sverige 2002 skrev de att ”Södertörns runstenar har mycket stereotypa texter” och att ”en bön för själen finns bara i två fall”. Det vi har kunnat göra är att räkna efter och se att skillnaden är för stor för att vara en tillfällighet.

Och det gäller troligen hela ön. I Övre Tör, på andra sidan Hanveden, ber också nästan ingen sten: två av tjugotvå. Inte heller berömmer man de döda – ”en god bonde”, ”en dugande man” står på var femte sten i resten av Södermanland men på nästan ingen här. Törens stenar säger vem som reste stenen och efter vem, och sedan tiger de.

Ett litet ord skilde ändå öns två halvor åt. I Övre Tör skrev man ofta ordet för ’denna’ på ett eget sätt, þennsa, som man gjorde på andra håll söder om Mälaren. På Yttre Tör nästan aldrig.

Bygdens ristare

De flesta stenarna här med en känd ristare är gjorda av tre män: Amunde, Halvdan och en ristare som brukar kallas Björn. Två av dem satte sina namn på stenarna:

Hialmviðr ræisti stæin at Þorgaut, sun sinn. Amundi risti runaR.

Hjälmvid reste stenen efter Torgöt, sin son. Amunde ristade runorna.

Farbiorn/Frøybiorn let haggva stæin at Haulf, sun si[nn]. Halfdan hiogg runaR.

Farbjörn lät hugga stenen efter Håulv, sin son. Halvdan högg runorna.

Ingen av dem skrev någonsin en bön, inte ens på de stenar de högg utanför häradet. Var det alltså ristarna och inte bygden? Svaret är inte så enkelt. Också bland de stenar som andra händer högg i Sotholm finns bara en enda bön. Bygden hade sina ristare, och ristarna hade bygdens sätt att skriva. Det går inte att skilja dem åt, och kanske är det samma sak: i Yttre Tör fick stenen korset men inte bönen, och så förblev det i flera decennier.

Undantaget som kom ur jorden

Den enda stenen med en bön i Sotholm hittades 2011, vid Småhamra i Österhaninge:

Gunnarr ok UlfR ok SighialmR letu ræisa stæin at Halfdan, faður sinn. Guð hialpi and hans.

Gunnar och Ulv och Sighjälm lät resa stenen efter Halvdan, sin fader. Gud hjälpe hans själ.

Ingen vet vem som högg den. Att undantaget dök upp så sent är en påminnelse om att jorden fortfarande gömmer stenar, och att bilden kan ändras med nästa fynd.

Ett land för sig

Havet runt ön och skogen mitt i den drog gränserna. Folket i Yttre Tör hade sina ristare och sitt eget sätt att minnas de döda: korset på stenen, namnen på dem som reste den och den dödes namn – men ingen bön. Vi vet inte varför. Det kan ha varit ristarnas skola, där formeln aldrig lärdes ut. Det kan ha varit familjerna, som ville ha korset men inte bönen. Det kan ha varit en präst eller en missionär som undervisade annorlunda just här. Men den som står vid Sö 269 står vid en sten som lät bönen vara, i en bygd som var ett land för sig.

Så vet vi det

Bakom texten finns en jämförelse av alla härader med minst femton runstenar, där Sotholm var ett av få som skilde sig tydligt från sitt landskap. Skillnaden i böner står sig när stenarna delas i två grupper socken för socken, när bara stenar på sin ursprungliga plats räknas och när de största ristarnas stenar tas bort. Det vi inte kan avgöra är om vanan satt i bygden eller hos ristarna. Att den gällde hela Tören är troligt men inte säkert, eftersom stenarna i Övre Tör är för få. Planerna och beräkningarna finns öppna på GitHub, länkade nedan.

Källor

• Janzon, Kaj & Rahmqvist, Sigurd 2002. Det medeltida Sverige 2. Södermanland 1. Tören: Svartlösa, Sotholm. Riksantikvarieämbetet.
• Wikell, Roger 2011. Att resa runsten eller inte – det är frågan. Tankar kring två vikingamiljöer i norra Haninge. Situne Dei 2011, s. 98–105. Sigtuna museum.
• Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
• Institutet för språk och folkminnen, ortnamnsregistret (PlaceNameService), socknar och härader. CC BY.
• Den låsta analysplanen, stenarna och Vitkis beräkningar finns öppet på GitHub (analysplaner/2026-11-02-sotholm.md och 2026-11-02-gamla-granser-nya-monster.md).
• Sveriges geologiska undersökning (SGU), strandförskjutningsmodell för år 1000 (kartan).
• Bild: Wikimedia Commons, med fotografen i bildtexten.