Vikingarnas värld – vilka platser nämner de?

ÞæiR foru drængila fiarri at gulli ok austarla ærni gafu, dou sunnarla a Særklandi.

De for som män fjärran efter guld och gav örnen föda i öster. De dog i söder, i Serkland – de muslimska länderna kring Kaspiska havet.

En mor, Tola, lät hugga de raderna i en sten vid Gripsholm i Södermanland (Sö 179). Stenen restes efter hennes son Harald, bror till Ingvar. Några mil därifrån, vid Lundby, reste två bröder en sten efter en tredje, Skarði: For austr heðan með Ingvari, a Særklandi liggR sunR ØyvindaR – han for härifrån österut med Ingvar; i Serkland ligger Øyvinds son (Sö 131). Ingvarståget mot öster omkring 1040 minns på 23 svenska runstenar. Det är det största minnet av en enda färd som runstenarna har.

Ett par hundra år senare satt någon på Island och skrev om samma man. I Yngvars saga víðförla, Ingvar den vittfarnes saga, är han inte längre en son eller en bror som inte kom hem. Han är en sagohjälte som slåss mot drakar och jättar i öster.

Vi ville veta om det är en tillfällighet, eller om det säger något om hur vikingatidens värld mindes. Så vi räknade.

Förstora ⤢

Två sätt att minnas en värld

Runstenarna och sagorna är de två stora rösterna från den nordiska vikingatiden. De talar på olika sätt. En runsten är ristad av människor som kände den döde, ofta inom några år efter att han dog. En saga är skriven långt senare, på Island, av människor som berättade om förfäder de aldrig hade träffat. Den ena är en minnessten, den andra en berättelse.

Vi gick igenom fyra slags texter: runstenarna i Samnordisk runtextdatabas, ristade under 1000-talet; islänningasagorna, 42 sagor om Islands första generationer, skrivna på 1200- och 1300-talen; kungasagorna i Snorre Sturlassons Heimskringla, skrivna omkring 1230; och fornaldarsagorna, 36 sagor om tiden före Islands bebyggelse, nedskrivna på Island under samma tid som islänningasagorna. Sagornas vers räknade vi för sig.

I texterna letade vi efter platser utanför Norden. Varje träff lästes i sitt sammanhang, för fornnordiskan är full av fällor: serkr är en skjorta, rúm en säng, frakka ett spjut och vindr en vind. Varje plats räknas en gång per sten eller saga, så att en lång saga som nämner England femtio gånger inte väger tyngre än en kort som nämner det en gång.

Förstora ⤢

Stenarna: en väg som gick österut

Den vanligaste platsen på runstenarna är ingen plats alls. Det är en riktning: austr, i öster. Den som läste stenen behövde inte mer. Alla visste vart vägen gick.

När stenarna nämner ett land står två namn nästan jämsides: England på 28 stenar, där män tog gæld, betalning från de engelska kungarna, och Grekland på 27 – det bysantinska riket och dess huvudstad Miklagård. Sedan kommer Garðaríki, rikena längs de ryska floderna, och längst bort Serkland, där Ingvars män dog. Men tyngdpunkten ligger i öster. 66 % av platserna ligger där, och 74 av de 90 stenar som nämner en plats i öster står i Mälardalen.

Det säger något om vilka som rest och vilka som blev kvar. Stenarna restes av mödrar som Tola, av bröder som Spjute och Halvdan, av hustrur och söner. De restes efter dem som inte kom hem. Runstenarna är inte reseberättelser utan minnen av en väg som var verklig, och som många inte kom tillbaka från.

Det är också något svenskt med det. De danska och norska runstenarna nämner nästan aldrig en plats utanför Norden. Före år 1000 gör 25 av 239 svenska stenar det, men ingen av 68 danska och norska.

Islänningasagorna: havet i väster

På Island berättade man en annan historia. Islänningasagorna handlar om de första generationerna på ön, om gårdar och fejder, om ära och om resor. Men resorna går västerut.

Um sumarið eftir fór Björn vestur til Englands og fékk þar góða virðing, står det i Bjarnar saga: Sommaren därpå for Björn västerut till England och fick stor heder där. Han stannade två vintrar hos Knut den mäktige. Andra far till Irland, till Orkney, till Skottland, och längst bort till Grönland. Nordatlanten – Orkney, Färöarna, Grönland – nämns i 25 av 42 islänningasagor. Det är inte så märkligt. Många av islänningarnas förfäder kom till ön via de brittiska öarna, och deras handel och släktband gick åt det hållet.

Öster finns också, men nästan bara som en enda stad: Miklagård, där islänningar tog tjänst i kejsarens väringagarde. Den nämns i 8 islänningasagor. När Bolle Bollason i Laxdæla saga kommer hem därifrån är det en scen som sagan låter ta tid. Bolli var svo mikill skartsmaður er hann kom út úr för þessi að hann vildi engi klæði bera nema skarlatsklæði og pellsklæði og öll vopn hafði hann gullbúin – Bolle var så prålig när han kom hem från den resan att han inte ville bära andra kläder än scharlakan och siden, och alla hans vapen var guldbeslagna. Miklagård är i islänningasagorna en plats man kommer hem från, med rikedom och berättelser. Serkland nämns i ingen enda.

Fornaldarsagorna: österut igen

Det överraskande är fornaldarsagorna. De skrevs av samma folk, på samma ö, under samma tid som islänningasagorna. Men de berättar om forntiden, om kungar och hjältar före landnamet – och de ser mot öster.

heldu þeir í Austrveg ok kómu undir Bjarmaland ok lögðu undir einn eyðiskóg, står det i Bósa saga: De höll österut och kom till Bjarmaland och lade till vid en öde skog. I skogen står ett tempel. Þar er göfgat goð þat, er Jómali heitir. Þar er gull mikit ok gersemar. – Där dyrkas den gud som heter Jómali. Där finns mycket guld och dyrbarheter. Bjarmaland vid Vita havet finns i 6 fornaldarsagor men bara i 3 islänningasagor. Garðaríki och Miklagård är kungarikena dit hjältarna far för att vinna en brud eller ett rike.

Skillnaden mellan de två slagen av sagor är 29 procentenheter: 58 % öster i fornaldarsagorna mot 29 % i islänningasagorna. Den är troligen mellan 15 och 44 procentenheter. En så tydlig skillnad skulle uppstå av en slump i färre än ett fall av tusen. Vi bestämde hur provet skulle göras innan vi körde det, och skillnaden står kvar hur vi än räknar – utan de längsta sagorna, utan Yngvars saga och utan de allmänna riktningarna: mellan 26 och 35 procentenheter. Och fornaldarsagornas omvärld liknar runstenarnas mer än den liknar islänningasagornas.

Vår hypotes: österleden blev forntid

Att fornaldarsagorna ofta utspelar sig i Östeuropa är känt i forskningen (Jackson 2019). Det vi tillför är mätningen: hur stor skillnaden är mot de sagor som skrevs samtidigt, och att fornaldarsagornas omvärld liknar runstenarnas.

Vår hypotes är att österleden på Island hade blivit forntid. På 1000-talet var den en verklig väg. Mödrar och bröder i Mälardalen visste vart deras söner och bröder hade farit, och var de låg. Men islänningarnas egen historia började i väster, och när de på 1200-talet skrev om sina förfäder skrev de om Orkney, Irland och England. Öster blev platsen för det som hade hänt förr, för hjältar och kungar i en tid före deras egen. Där fanns Jómalis tempel och guldet i Bjarmaland. Ingvar, vars färd Tola och de andra mödrarna mindes på sina stenar, blev huvudperson i en fornaldarsaga.

Hypotesen kan formuleras skarpare:

I det isländska minnet låg forntiden i öster och den egna historien i väster. Österleden blev saga när den inte längre var någons väg.

Det vi inte kan avgöra än

Vi prövade också två andra förklaringar, och båda gav för få träffar för ett säkert svar.

Tiden. Om sagornas västliga blick bara beror på att de skrevs två hundra år efter vikingatiden, borde skaldeverserna – diktade av samtida skalder och citerade i sagorna – se mer mot öster än prosan runt omkring. I Heimskringla gör de det inte: 38 % öster i verserna mot 39 % i prosan i samma sagor. Men verserna nämner sällan platser, bara 21 gånger, och osäkerheten är för stor för att säga om tiden spelar roll.

Platsen. Med tiden konstant nämner de svenska runstenarna omvärlden ungefär 4 gånger så ofta som de danska och norska, och det skulle hända av en slump i färre än ett fall av tusen. Men om de danska och norska stenarna ser åt ett annat håll kan vi inte säga: bara åtta av dem nämner en plats alls.

Vad fynden säger oss

Runstenarna och sagorna beskriver samma värld, men de minns den på olika sätt. På 1000-talet var omvärlden för många familjer i Mälardalen en väg österut, mot Miklagård, Garðaríki och Serkland. Den kom att stå på stenarna för att någon inte hade kommit hem. Stenarna är minnen av verkliga människor och verkliga färder, och de visar att österleden var en del av livet – och av sorgen – i det som i dag är Sverige, på ett sätt den inte var i Danmark och Norge.

Två hundra år senare, på Island, hade samma värld delats upp. Islänningarnas egen historia, den om förfäderna som tog land, låg i väster: Orkney, Irland, England, Grönland. Österut låg en annan tid. Dit förlades det som hade hänt före den egna historien, i berättelser om hjältar, kungar, drakar och guld. Att samma författare på samma ö vände blicken åt två håll beroende på vilken tid de skrev om är det fynd som står säkrast i vår analys. Det betyder att väderstrecket i en saga inte bara säger var något hände, utan också när berättaren tänkte sig att det hände.

Det säger något om hur minnet arbetar. Det som en gång var en väg som grannarna for blev, när ingen längre for den, en plats för sagor. Ingvar är det tydligaste exemplet: på stenarna en son och en bror som inte kom hem, i sagan en hjälte. Vad vi ännu inte vet är om tiden ensam förklarar skillnaden, eller om det också spelade roll att sagorna skrevs på Island och inte i Sverige. Verserna och de danska och norska stenarna är för få för att avgöra det. Men själva mönstret står fast: källorna ser åt olika håll, och de gör det på ett sätt som går att mäta.

Så kan hypotesen prövas vidare

1. Samtidssagorna. Sagorna om 1200-talets Island, som Sturlunga saga, skrevs samtidigt men om samtiden. Om hypotesen stämmer ser de mot väster och söder – mot Norge, England och pilgrimsvägen till Rom – och inte mot öster.
2. Fornaldarsagornas ålder. Om de äldsta fornaldarsagorna ser mer mot öster än de yngsta, har österleden bleknat också inom genren.
3. Hela skaldediktningen. En ren utgåva av all bevarad skaldediktning skulle ge tiofalt fler versträffar, och då kan tiden prövas på allvar.

Läs med kompassen

Nästa gång du läser en saga, lägg märke till åt vilket håll skeppet styr. Går det västerut, mot Orkney eller Irland, är du troligen bland förfäderna. Går det österut, mot Garðaríki eller Bjarmaland, är du i forntiden. Och står du framför en runsten i Mälardalen som säger austr, står du vid ett minne av någon som verkligen for.

Förbehåll

• Att en plats nämns betyder inte att någon reste dit. Sagorna är litteratur, inte reseberättelser.
• Runstenarna minns främst dem som dog borta. De som kom hem fick sällan en sten.
• Versen har skilts från prosan maskinellt, och enstaka korta prosarader kan ha kommit med.
• Fornaldarsagornas text är Guðni Jónssons och Bjarni Vilhjálmssons utgåva från 1943–44. Vi har använt den för att räkna och citerar bara korta stycken.
• Platserna är grupperade i öster, väster och söder efter vad som ligger närmast till hands. Baltikum, Bjarmaland och Finland räknas till öster, Frankrike till väster.

Källor

• Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
• Islänningasagorna: Icelandic Saga Database, sagadb.org (Sveinbjörn Þórðarson). Public domain.
• Snorri Sturluson, Heimskringla, utg. N. Linder och H. A. Haggson, 1869–72, via heimskringla.no.
• Fornaldarsögur Norðurlanda, utg. Guðni Jónsson och Bjarni Vilhjálmsson, Reykjavík 1943–44, via heimskringla.no.
• Jackson, T. N. 2019. Eastern Europe in Icelandic Sagas. Boston: Academic Studies Press.
• Foto: Wikimedia Commons, med fotograf och licens i bildtexten. Kartan: Vitki, på OpenStreetMaps underlag (© OpenStreetMap-bidragsgivare). Räkningen: Vitki (analysplanen och koden ligger öppet på GitHub).