Ristarna som aldrig blev ihågkomna

Gufi ræisti stæin þennsi æftiR Olaf, sun sinn, dræng harða goðan. Hann varð drepinn i Æistlandum. Havarðr(?) hiogg s[tæin].

Gufi reste denna sten efter Olav, sin son, en mycket god drengr. Han blev dräpt i Estland. Håvard(?) högg stenen.

Stenen står vid Frugården i Norra Åsarp i Västergötland (Vg 181). Den sista meningen är en ristares signatur: Havarðr hiogg stein, Håvard högg stenen. Ändå står ingen ristare för stenen i Samnordisk runtextdatabas – inte heller i den nyare utgåvan Runor 2020. Det är den databas som nästan all statistik om runstenar bygger på. Också vår.

Förstora ⤢

Hälften av signaturerna saknas

Magnus Källström gick i sin avhandling Mästare och minnesmärken (2007) igenom varje runinskrift där någon säger att hen ristade, högg eller målade. Vi lade hans förteckning bredvid databasens ristarfält, sten för sten. Vi räknade bara runstenar med det han kallar en ristarsignatur av de säkrare slagen – en mening som Håvard högg stenen bredvid stenens övriga text.

Uppland är nästan komplett: 2 av 120 signerade stenar saknar ristare. Det är där forskningen om ristare har bedrivits, med Öpir, Åsmund och Balle. I övriga landskap är bilden en annan. I Västergötland saknas 4 av 5, i Östergötland 3 av 6, på Gotland 3 av 4. Viking och Grimulv på Ög 8, Lófi på Ög 64 i Bjälbo, Hrómundr på Hs 14 i Hälsingland, Tryggve på Vg 130 och Funnen på Vg 180 – alla har skrivit sitt namn på stenen, och ingen av dem finns i databasens ristarfält.

Det är ingen slump i enstaka poster. Databasens ristaruppgifter bygger till stor del på forskning om Mälardalen och har bara delvis förts in för resten av landet. Följden syns i varje statistisk studie av ristare som bygger på databasen – vår egen inräknad. I Västergötland står 1 av 131 runstenar som signerad där; enligt Källström är de 5. Uppland dominerar ändå, också med hans siffror – en av tio uppländska runstenar är signerad, mot en av tjugosex i Västergötland – så att signerandet var vanligast i Mälardalen är ingen illusion. Men databasen gör skillnaden större än den var, och när vi tidigare skrev att en procent av Västergötlands runstenar har en ristare, var det databasen vi mätte, inte vad forskningen vet.

Kan en modell hitta dem ändå?

Om ristarna saknas i databasen kanske de syns i stenarna. En ristare lämnar spår i texten: hur hen stavade stæin och æftiR, vilka skiljetecken hen satte, vilken formel stenen inleds med. Vitki letar efter grupper av stenar utan känd ristare som hänger ihop lika tätt i de dragen som en känd ristares stenar.

I Uppland och Södermanland, där ristarna är kända, fungerar det. Med ristarna gömda var 85 procent av en grupp samma ristares, mot 69 procent om man bara tar lika många grannstenar. Men det är just där metoden behövs minst.

Utanför Mälardalen kunde vi pröva den på det Sveriges runinskrifter säger. Utgivarna knyter på några ställen två eller tre stenar till samme ristare. Av nio sådana par, där båda stenarna finns i vår analys, hamnar 6 i samma grupp. Det låter bra, men grannstenar på samma avstånd hamnar ofta i samma grupp ändå – 4,8 par skulle göra det bara av närheten. Och gruppen kring Kölaby, som rymmer Håvards sten, rymmer också Vg 130, signerad av en annan ristare, Tryggve.

Förstora ⤢

Så här ärligt vi kan säga det: modellen hittar skrivmiljöer, inte ristare. Grupperna delar bergart och ovanliga stavningar oftare än stenarna omkring dem – två stenar i Kölabygruppen skriver eftR för æftiR, tre i en grupp kring Konungsund skriver rasti för ræisti – och det är ett tecken på något verkligt: en verkstad, en skola, en bygds sätt att skriva. Men en grupp kan rymma flera händer, och vi kan inte se var gränsen går.

Tre frågor till runologerna

Tre grupper finns inte beskrivna som en ristares verk i Sveriges runinskrifter eller hos Källström. Vi kallar dem inte nya ristare. Men vi har gått igenom dem en gång till: med en modell som skattar hur troligt det är att en grupp med just de här dragen är en mästares verk, med litteraturen, och med de signerade stenarna i grannskapet – liknar de gruppen mer än traktens andra stenar gör? Här är vad vi vet, och hur var och en av frågorna kan prövas.

Konungsund (Östergötland, 28 stenar) – en mästare och hans grannar? Gruppen är stor. Den rymmer 44 procent av traktens samtida stenar, mer än nästan alla kända ristare i Mälardalen – där är medianen 12 procent. Stenarna delar bergart oftare än traktens (92 procent av paren mot 77), nästan alla är granit, och de delar ovanliga stavningar: tre skriver rasti och två resti för ræisti, två tsin för stæin. Mellan gruppens äldsta och yngsta stilgrupp ligger 32,5 år, vilket ryms i en ristares liv. Modellen säger att gruppen nästan säkert inte är en enda hand – 8 procent – men troligen en mästare med några andras stenar inblandade: 76 procent, strax under det vanliga.

Litteraturen ger två trådar. Erik Brate tillskrev Ög 46 och Ög 233 samme ristare: Vebjörns två stenar, en efter var och en av två bröder. Och Ihrfors menade, enligt Brate, att Ög 225 i gruppen är ristad av samma hand som Ög 231, som står utanför den.

Vid Östra Stenby kyrka, bredvid Ög 233, står Ög 234: Karl ræist stæin þennsa æftiR Asmund, broður sinn. Karl ristade – eller reste – denna sten efter Åsmund, sin bror. Samme Karl står på Ög 235 på samma kyrkogård. Om ræist betyder ristade eller är en förkortning av reste går inte att avgöra, skriver Källström (2007, s. 85–88). Han för Karls stenar till de osäkra fallen, men noterar att de av andra skäl antas vara ristade av samma person.

Vi mätte hur lik Karls sten är gruppen i handens drag. Som helhet är den inte särskilt lik: 21 procent av traktens stenar utanför gruppen ligger lika nära. Men bland traktens drygt hundra stenar är Ög 233 den fjärde och Ög 46 den sjätte som liknar Karls sten mest. Vår gissning blir därför snävare än förut: Karl kan ha ristat Vebjörns två stenar, men knappast hela gruppen. Det prövas på stenarna själva – runformer och huggspår på Ög 46, 233, 234 och 235.

Förstora ⤢

Vetlanda (Småland, 14 stenar) – var Torsten ristaren? Fjorton stenar kring Vetlanda som liknar varandra mer än nästan någon grupp i kalibreringen: modellen ger 98 procent för att de till största delen är en mästares verk. Men inget annat binder dem – varken bergart, namn eller ovanliga stavningar – och bara en av stenarna har en stilgrupp, så tiden går inte att bedöma. Två av dem gäller samme man, Vrái: på Sm 76 vid Komstad kallas han Håkon jarls stallare, och Sm 77 i Sävsjö reste han själv efter sin bror Gunne, som dog i England. Åtminstone två av stenarna hör alltså till en jarlamans krets. På Sm 111 vid Fageräng slutar texten med en skadad runföljd som Ragnar Kinander läste som en bön och senare läsare som en signatur: aku- hio[gg], någon högg – kanske en Ágautr (Källström 2007, s. 208, 342).

Det nya är en sten utanför gruppen. Sm 96 vid Brobyholm i Lannaskede, knappt två mil västerut, börjar þurstin : rist stin: Torsten reste – eller ristade – stenen efter Gude, sin son, och han gjorde en bro. Kinander läste reste, Lennart Peterson (1987) ristade, och Källström lämnar frågan öppen. Vi mätte stenens likhet med gruppen. Ingen av de 16 andra stenarna i trakten ligger lika nära Vetlandagruppen som Torstens, och hans fem närmaste stenar i hela trakten hör alla till den – bland dem Vráis sten och Fagerängsstenen med den möjliga signaturen. Det är det starkaste utslaget i den här genomgången.

Svagheterna är tre. Trakten är liten, så det finns få stenar att jämföra med. Sm 96 kom inte med i gruppen, eftersom inget enskilt par nådde modellens gräns – den liknar gruppen som helhet, inte någon enskild sten särskilt mycket. Och Rundata har tre läsningar av texten. Frågan till runologerna blir ändå skarp: har Torsten från Lannaskede ristat Vetlandastenarna? Runformerna på Sm 96 och Sm 111 är det första att jämföra.

Husaby (Västergötland, 6 stenar) – formeln från Kinnekulle. Sex stenar på och kring Kinnekulle, utan anmärkning i litteraturen om ristaren. Modellen ger 88 procent för en mästare och 62 procent för att alla sex är en och samma hand – det högsta av de tre. Texterna är korta och nästan likadana. Fem av sex lyder X satti stæin þannsi æftiR Y – X satte denna sten efter Y – mot 7 av 52 stenar i trakten. Det är troligen just det modellen har grupperat på, så det är ett kännetecken, inte ett oberoende belägg.

Två av stenarna bär bilder: ett skepp på Vg 51 vid Husaby kyrka, och på Vg 56 vid Källby ås en stående gestalt med djurhuvud eller mask och ett ormbälte kring midjan (Stern 2013, s. 34, 56). Den närmaste signerade stenen, Vg 59 vid Norra Härene, där Hjälm och Hjälle högg runorna, liknar inte gruppen mer än var tredje sten i trakten gör. Hjälm och Hjälle är alltså troligen inte Husabyristarna. Frågan blir: är satti stæin þannsi en ristares formel eller bygdens? Bilderna och runformerna på Vg 51 och Vg 56 kan avgöra det.

Så säkra är vi

Källor

• Samnordisk runtextdatabas (Rundata 3.1), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License. Runor 2020, Riksantikvarieämbetet.
• Källström, Magnus 2007. Mästare och minnesmärken. Studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden. Stockholms universitet. Bilaga 1, s. 333 ff.; s. 85–88, 208, 342. Där också Peterson (1987) om rist på Sm 96.
• Jungner, Hugo & Svärdström, Elisabeth 1940–70. Västergötlands runinskrifter (Sveriges runinskrifter V), s. 20, 25, 29, 250 f., 296, 323–331.
• Brate, Erik 1911–18. Östergötlands runinskrifter (Sveriges runinskrifter II), s. 210, 217.
• Stern, Marjolein 2013. Runestone images and visual communication in Viking Age Scandinavia. Diss., University of Nottingham, s. 34, 56, 337.
• Kinander, Ragnar 1935–61. Smålands runinskrifter (Sveriges runinskrifter IV), s. 225, 249.
• Vitkis räkning, metod och de låsta planerna ligger öppet på GitHub.
• Foton: Wikimedia Commons, med fotograf och licens i bildtexterna.