Färderna var de ungas

Tola satti stæin þ[annsi æft]iR GæiR, sun sinn, harða goðan dræng. Sa varð dauðr a vestrvegum i vikingu.

Tola satte denna sten efter Geir, sin son, en mycket god drengr. Han dog i västerled, i viking.

På stenarna efter män som dog i öster och väster står ofta en mor eller en far, sällan en änka: av 69 sådana stenar är bara 4 resta efter en make. Tola i Härlingstorp i Västergötland (Vg 61) är en av dem. Hennes son for västerut och kom inte tillbaka. Vi ville veta om hon är ett undantag eller en regel: var det de unga som for, och de unga som inte kom hem?

Förstora ⤢

Vem dog borta?

En runsten säger nästan alltid vem som reste den och vem den döde var för dem: sun sinn, sin son; faður sinn, sin far; broður sinn, sin bror. Vi läste de relationerna på alla läsbara svenska runstenar med en regel i Rundatas översättning och kontrollerade den mot vår egen läsning av hundra stenar. Sedan delade vi de döda männen i två grupper: söner och bröder – de som oftast var unga när de dog – och fäder och makar, som hade hunnit få familj.

Skillnaden är stor. Av 393 stenar efter söner och bröder säger 41 att den döde dog utanför Norden. Av 552 stenar efter fäder och makar gör 15 det. När vi håller landsdel, tid och ristare konstanta blir det 10 mot 3 procent. En son eller bror som dog hade alltså ungefär fyra gånger så stor chans att ha dött i öster eller väster som en far eller make (oddskvot 4,1, troligen mellan 2,2 och 7,7). En så tydlig skillnad skulle uppstå av en slump i färre än ett fall av tiotusen.

Vi gjorde om provet i två halvor av materialet, delade socken för socken så att båda fick stenar från samma trakter och samma tid. Skillnaden syns i båda. Den syns också i Uppland för sig, på stenar med minst tio läsbara ord, och när vi bara jämför söner med fäder.

Föräldrarna och syskonen

Vem reste då stenarna efter de unga som dog borta? Av de 41 är 26 rest av föräldrar och 15 av syskon. På 13 av dem står modern bland resarna, ensam eller med fadern.

Fastvi let ræisa stæin æftiR Gærðar ok Otrygg, syni sina. Annarr varð dauðr i Grikkium. Fastvi lät resa stenen efter Gerdar och Otrygg, sina söner. Den andre dog bland grekerna (U 1087, Lövsta i Uppland).

Ragnfriðr let retta stæin þenna æftiR Biorn, sun þæiRa KætilmundaR. Hann fell a Virlandi. Ragnfrid lät resa denna sten efter Björn, hennes och Kättilmunds son. Han föll i Virland (U 346, Frösunda i Uppland).

Gufi ræisti stæin þennsi æftiR Olaf, sun sinn, dræng harða goðan. Hann varð drepinn i Æistlandum. Gufi reste denna sten efter Olav, sin son, en mycket god drengr. Han blev dräpt i Estland (Vg 181, Frugården i Västergötland).

Det är stenar efter unga män som for i följe – med Ingvar, hos grekerna, i viking västerut – och som sörjdes av dem som hade fött och fostrat dem, inte av änkor och barn. Färderna tycks ha hört till livet innan man fick egen gård och egen familj.

Två ord för två skeden

Samma linje syns i orden. drengr – ordet bakom vårt dräng, men på runstenarna en hedersbeteckning för en duglig ung man, ofta i ett följe – står på 6 procent av stenarna efter söner och bröder och på 1 procent efter fäder och makar (27 mot 4 stenar). þegn – som ofta tolkas som en man med ställning och egen gård – går åt andra hållet: 4 procent efter fäder och makar mot 1 procent efter söner och bröder.

Förstora ⤢

HræfningR ok Gialli ok BrunulfR ok GefulfR sattu stæin þannsi æftiR Fot, faður sinn, harða goðan þegn. Sva hæfiR Asa es æigi mun sum kvæn æft ver siðan gærva. Hrefning och Gjalle och Brynjulv och Gjavulv satte denna sten efter Fot, sin far, en mycket god þegn. Så har Åsa gjort, som ingen hustru härefter kommer att göra efter sin make (Vg 59, Norra Härene i Västergötland).

Att drengr och þegn kan höra till olika skeden i livet har forskningen föreslagit tidigare (Goetting 2006; Sukhino-Khomenko 2024). Det vi tillför är mätningen med landsdel, tid och ristare konstanta. Här ska vi vara noga: skillnaden är stor i hela materialet, men orden är för få för att hålla i båda halvorna var för sig. Den ena halvan har för få drengr-stenar för att pröva, och þegn når inte gränsen i någon av halvorna. Det är ett mönster att pröva, inte ett resultat.

Så säkra är vi

Vad det betyder

Runstenarna är inga folkbokföringar. De berättar om dem som inte kom hem, och det är de efterlevande som valt vad som skulle stå. Men just därför säger mönstret något. Den som dog i öster eller väster var oftast någons son eller bror, och den som reste stenen var en förälder eller ett syskon. Fäder och makar fick oftare stenar som inte säger hur de dog – de dog troligen hemma, och en död hemma var inget att berätta.

Vår hypotes är att färderna hörde till ungdomen, till tiden innan man ärvde eller byggde en egen gård. Den unge mannen var drengr, en i följet; den äldre var þegn, en man med gård och ansvar. Färden var ett skede i livet, inte ett yrke.

Den kan prövas vidare: om färderna var de ungas bör stenar efter döda borta sällan nämna barn eller hustru, och resestenarna bör oftare resas av en enda förälder än av en hel syskonskara. Vår upptäcktsmotor har redan sett det senare som ett mönster: resestenar reses av färre personer.

Förbehåll

• Stenarna minns främst dem som dog. De som kom hem fick sällan en sten, och därför säger materialet inget om hur många som for.
• Söner och bröder var oftast unga, fäder och makar äldre – men inte alltid. En bror kunde vara gift och en far ung.
• Relationerna läses med regler som har fel på omkring en sten av tjugo, oftast där texten har luckor.
• drengr och þegn kan också säga något om ställning och följe, inte bara om ålder.

Källor

• Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Open Database License.
• Goetting, Lauren 2006. ”Þegn and drengr in the Viking Age”. Scandinavian Studies 78 (4).
• Sukhino-Khomenko, Denis 2024. Thegns Around the North Sea. Göteborgs universitet.
• Vitkis människomodul (r/people.R) och den låsta analysplanen ligger öppet på GitHub. Om dygderna på stenarna: Mild i ord och god på mat.
• Foton: Wikimedia Commons, med fotograf och licens i bildtexterna.