I västra Uppland skrevs ʀ med r fem gånger så ofta som i resten av landet

Runsvenskan hade två r-ljud. Det ena, r, är det vanliga. Det andra, ʀ, går tillbaka på ett äldre z och står bland annat i ändelser som æftiʀ ’efter’, þæiʀ ’de’ och stæinaʀ ’stenar’. Det hade en egen runa, yr-runan ᛦ. Med tiden föll ljuden samman, och i de senare vikingatida inskrifterna skrivs ʀ allt oftare med den vanliga r-runan.

Patrik Larsson (2002) har i sin avhandling om yr-runan gått igenom hur äldre ʀ betecknas i alla nordiska runinskrifter. Han visar att andelen skrivningar med r-runa efter vokal är betydligt högre i Uppland, Västergötland och på Gotland (18–28 procent) än i andra landskap med många belägg (avsnitt 7.2.2), och att den uppländska gruppen i stilen Fp till stor del består av inskrifter av ristaren Erik, som konsekvent skriver r-runa för ʀ (avsnitt 7.2.3). Per Stille (1999, s. 206) har i sin studie av ristarna i Fjädrundaland iakttagit detsamma om Erik och dragit slutsatsen att r och ʀ hade fallit samman i hans språk. Larsson för Erik till de ristare som inte tycks ha haft kvar någon skillnad mellan ljuden (avsnitt 7.2.1) och argumenterar för att den ökande användningen av r-runan i stort speglar en pågående språkförändring, inte en ortografisk reform (avsnitt 7.3).

Det som saknas i den litteraturen är ett mått på om stavningen samlas geografiskt mer än slumpen ger, oberoende av landskapsgränser, och om en sådan samling står kvar när stenarnas ålder och ristarnas egna vanor hålls konstanta. Syftet med den här studien är att mäta det, och att pröva vad mätningen säger om den förklaring tidigare forskning har gett. Uttalet prövas inte direkt, men avsnitt 6 tar ställning till vad mönstret säger om det.

Ingen analysplan låstes för den här frågan innan resultaten var kända. Fyndet är alltså inte förregistrerat, och det ska läsas som upptäckt i en systematisk genomsökning.

Genomsökningen var en allmän metod som tillämpades på en gång på 13 drag i runstenarnas stavning och innehåll, bland dem r för ʀ. Metoden, gränserna (cirklar som rymmer högst en tiondel av stenarna, 999 simuleringar, justering över dragen) och indelningen av materialet i två halvor bestämdes i programkoden innan genomsökningen kördes, och de var desamma för alla drag. Ingen hypotes om r för ʀ eller om västra Uppland fanns före genomsökningen.

Fyra saker gör att fyndet ändå inte beror på att vi valde det:

1. Scanstatistikens p-värde räknar med alla cirklar som prövades; det är sannolikheten att det mest extrema området skulle vara så extremt om stavningen vore jämnt fördelad.
2. p-värdena justeras för de 13 dragen som skannades, och därtill för alla 48 samband som projektet redovisar.
3. Halvorna bestämdes oberoende av mönstren, och klustret ska hålla i var halva för sig.
4. Samma känslighetsanalyser som för alla andra samband.

Analyserna i avsnitt 5.1–5.3 är de som metoden föreskriver för varje drag. Avsnitt 5.4 om ristaren Erik och om tiden är explorativt: det räknades efter att klustret var känt och redovisas beskrivande, med p-värden som inte är justerade för att frågorna valdes i efterhand.

• Källa. Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet: translitterering, normalisering, landskap, socken, plats, ristare och stilgruppering för varje inskrift. Materialet frystes för analysen den 29 oktober 2026.
• Stenarna. Vikingatida runstenar i de svenska landskapen. Bara runstenar; andra föremål med runor ingår inte. Skåne och Blekinge, som var danska under vikingatiden, förs i Rundata till Danmark och ingår inte. Av stenarna har 1 097 känt läge och står kvar på sin ursprungliga plats; stenar som enligt Rundata eller Riksantikvarieämbetets register Runor (2020) har flyttats räknas inte, eftersom deras plats inte säger var de ristades.
• Draget. För varje sten tas de ord vars normaliserade form slutar på ʀ och vars huggna form slutar på r- eller ʀ-runan. Stenen räknas som r för ʀ om minst en sådan ändelse är huggen med r-runan, och som ʀ-runa om alla är huggna med yr-runan. Draget kan avgöras på 514 av stenarna; 87 av dem (17 procent) har r för ʀ. Måttet bygger på Rundatas normalisering, som sätter ʀ efter ordets historia, och på translitteringen av vad ristaren högg. Det har inte kontrollerats mot en egen handläsning.
• Ristaren. Den ristare Rundata anger, med uppgift om attributionen är säker. Attributionerna bygger på utgåvorna i Sveriges runinskrifter och på Axelson (1993). Erik har tolv säkert attribuerade stenar där draget kan avgöras och tre osäkert attribuerade (U 732, U 755, U 1151). Hans enda signerade sten, U 1165 vid Rotbrunna, räknas inte, eftersom en lucka i texten gör att orden inte kan paras ihop med normaliseringen; den har r-runa i båda de ord där ʀ väntas (-ftir och namnet airikr).
• Datering efter stenens ornamentikstil (Gräslund 2006). I avsnitt 5.4 räknas RAK, Fp, Pr1 och Pr2 som tidiga och Pr3–Pr5 som sena.

4.1 Genomsökningen. Tre mått, alla i R (R 4.6.1) med stenarnas läge i SWEREF 99 TM:

• Morans I (Moran 1950) med de 8 närmaste stenarna som grannar: samlas draget alls geografiskt?
• Getis-Ord Gi∗ (Getis & Ord 1992) för varje sten: ligger stenen i ett område där draget är vanligare bland grannarna än i landet? De lokala p-värdena justeras med Benjamini–Hochberg över stenarna.
• Kulldorffs rumsliga scanstatistik (Kulldorff 1997): alla cirklar runt varje sten som rymmer högst en tiondel av stenarna prövas, med landets andel som förväntat värde. Den cirkel där draget är mest överrepresenterat är klustret, och dess p-värde kommer från 999 simuleringar där draget fördelas slumpvis över stenarna. Det minsta möjliga p-värdet är då 0,001. Klustrens p-värden justeras med Benjamini–Hochberg över de 13 dragen.

4.2 Replikering i halvorna. Materialet delades en gång, för alla projektets analyser, i två halvor socken för socken (hela socknar växelvis inom varje landskap). Andelen med draget inom och utanför klustret jämförs i var halva för sig med Fishers exakta test.

4.3 Känslighetsanalyser. Klustret prövas som jämförelse mellan stenar inom och utanför det, med logistisk regression: rå modell; modellen justerad för dateringsperiod; ristaren som slumpeffekt, så att en flitig ristares vanor inte räknas som en bygds; socknen som slumpeffekt; var halva för sig; och utan flyttade stenar, dels enligt Rundata, dels också enligt Runor 2020:s uppgift om ursprunglig plats. Två analyser som görs för andra samband görs inte här: modellen utan ett landskap i taget, eftersom klustret ligger inom ett landskap, och stenens läge som rumslig yta, eftersom jämförelsen själv är geografisk. Känslighetsanalyserna prövar klustret som det hittades, inte valet av det; för valet står scanstatistikens p-värde och halvorna. När p-värdena justeras för alla 48 samband som projektet redovisar används därför det största av känslighetsanalysernas p och scanstatistikens eget. Modellens antaganden prövas med simulerade residualer (DHARMa; Hartig 2022).

4.4 Explorativa räkningar. Andelen med draget inom och utanför klustret, uppdelat på ristare och dateringsperiod, jämförs med Fishers exakta test. De p-värdena är inte justerade.

4.5 Avvikelser och tidigare versioner. Ingen plan fanns, så inga avvikelser kan redovisas. En populär artikel om samma mönster publicerades den 13 oktober 2026 på en tidigare version av materialet. Efter en rättelse av vilka stenar som räknas som flyttade har klustret fått ett annat centrum (Holm i Vittinge i stället för Grop-Norrby i Vårfrukyrka) och en annan radie (30 i stället för 22 kilometer). Siffrorna i den här rapporten gäller.

5.1 Klustret. Draget samlas tydligt geografiskt: Morans I = 0,18 (p < 0,001). Det mest extrema området har sin mitt i U 1172 vid Holm i Vittinge socken och en radie på 30,4 kilometer. Där har 24 av 36 stenar r för ʀ (67 procent), mot 13 procent av stenarna i resten av landet: 5,06 gånger så vanligt. Scanstatistikens p = 0,001, det lägsta värdet 999 simuleringar kan ge; justerat för de 13 dragen q = 0,013. Av de 13 dragen är det det enda vars kluster klarar justeringen. Klustrets stenar ligger i 20 socknar, flest i Simtuna (5), Vårfrukyrka, Tillinge, Nysätra, Fröslunda och Jumkil (3 vardera). I halva A har 85 procent av stenarna inom klustret draget mot 12 utanför (oddskvot 41, p < 0,001); i halva B 57 mot 15 procent (oddskvot 7,3, p < 0,001).

Förstora ⤢

Förstora ⤢

5.2 Känslighetsanalyserna (514 stenar, 87 med draget). Alla 8 håller:

• Rå modell: oddskvot 13,2 (6,3–27,7), p < 0,001.
• Justerad för dateringsperiod: 13,0 (5,7–29,2), p < 0,001.
• Ristaren som slumpeffekt (272 ristare och sockengrupper): 16,7 (5,6–49,8), p < 0,001. Klustret är alltså inte bara en enda ristares vana.
• Socknen som slumpeffekt (280 socknar): 15,9 (6,4–39,3), p < 0,001.
• Halva A (262 stenar): 10,0, p < 0,001. Halva B (252 stenar): 19,0, p < 0,001.
• Utan flyttade stenar enligt Rundata: 13,0, p < 0,001. Också utan stenar som Runor 2020 anger som flyttade (447 stenar kvar): 10,5 (4,2–26,1), p < 0,001.
• Skillnaden i procentenheter i den justerade modellen: 63 mot 13 procent, 50 enheter (troligen mellan 32 och 67).
• Modellens antaganden: residualernas fördelning p = 0,10, överspridning p = 0,08, kvarvarande rumsligt mönster p = 0,15. Inget avvikande.
• Justerat för alla 48 samband som projektet redovisar: q = 0,02. Sambandet är ett av 15 som håller i alla känslighetsanalyser.

5.3 De heta stenarna. Getis-Ord Gi∗ pekar ut 32 stenar i heta områden och inga i kalla. 23 av dem ligger i och omkring klustret i Uppland och Västmanland. De övriga 9 ligger i Västergötland (Vg 2, Vg 3, Vg 4, Vg 6, Vg 12, Vg 13, Vg 15, Vg 16, Vg 106), en andra grupp som är för liten för att scanstatistiken ska pröva den som eget kluster. Larsson (2002, kapitel 7) har noterat samma västgötska inskrifter, där prepositionen æftiʀ skrivs med r-runa. I övriga Uppland, utanför klustret, har 39 av 244 stenar draget (16 procent), i Södermanland 7 av 80 och i Västergötland 9 av 41.

5.4 Explorativt: ristaren Erik och tiden.

• Erik. Alla Eriks 12 säkert attribuerade stenar där draget kan avgöras har r för ʀ: 11 inom klustret och en utanför (U 774). Också de tre osäkert attribuerade har det. Alla är i stilen Fp.
• De tidiga stenarna. Inom klustret har alla 15 tidiga stenar r för ʀ, och 13 av dem är attribuerade till Erik. Utanför klustret har 34 av 182 tidiga stenar draget (19 procent). I Uppland utanför klustret har 7 av 9 stenar i stilen Fp det.
• Klustret utan Erik. Utan alla stenar som attribuerats till Erik har 11 av 23 stenar inom klustret draget (48 procent), mot 63 av 478 utanför (13 procent), p < 0,001.
• De senare stenarna. Bland stenarna i stilgrupperna Pr3–Pr5 har 7 av 16 inom klustret draget (44 procent), mot 12 av 109 i övriga Uppland (11 procent), p = 0,003.
• Balle, som ristade i bygden en generation efter Erik, har r för ʀ på 3 av 5 stenar inom klustret och 5 av 19 utanför (p = 0,29); räknas också de osäkert attribuerade stenarna med blir det 5 av 7 mot 6 av 20 (p = 0,08). Skillnaden går åt det håll ett bygdemål förutsäger, men stenarna är för få för att den ska vara säker.
• Åsmund, som ristade på många håll i Uppland, skrev yr-runan på alla sina 13 säkert attribuerade stenar där draget kan avgöras, också de 3 som står inom klustret.

Vad fyndet säger. Västra Uppland är det område i Sverige där ʀ oftast skrevs med r-runan, och det är inte en följd av att stenarna där är tidiga eller av att en enda ristare ristade många av dem: klustret står kvar med dateringsperiod och ristare konstanta, i var halva för sig och utan flyttade stenar. I den tidiga generationen bärs det nästan helt av Erik. Att det står kvar utan hans stenar, och att de senare stenarna i bygden skriver r fyra gånger så ofta som i övriga Uppland, visar att stavningen inte försvann med honom.

Mot tidigare forskning. Resultatet bekräftar och preciserar Larssons (2002) iakttagelse att Uppland och Västergötland skiljer ut sig. Inom Uppland pekar det ut ett bestämt område, och det återfinner hans västgötska grupp utan att ha letat efter den. Det bekräftar också Stilles (1999) iakttagelse om Erik.

Där vi går emot tidigare forskning. Stille läser Eriks r som tecken på att r och ʀ hade fallit samman i hans tal, och Larsson menar att r-runans frammarsch i stort speglar en språkförändring, inte en ortografisk reform (avsnitt 7.3). Larssons huvudskäl är att ristarna samtidigt betecknar palatalisering och använder s-runan för ʀ, vilket rimligen följer uttalet. Det är ett argument om runskriften i stort. Det visar att många ristare skrev efter örat, men inte att varje ristare gjorde det, och det förklarar inte varför en enda bygd skiljer sig så skarpt från resten av landet.

För västra Uppland föreslår vi en annan förklaring: att r för ʀ där var en skrivtradition som började med Erik och fördes vidare av ristarna i bygden. Tre iakttagelser stöder den.

1. Erik skrev r utan ett enda undantag, på alla femton stenar, också på den utanför bygden. Larsson tar, med Lena Peterson, ristarnas vacklan mellan runorna som tecken på en ljudförändring som pågår (avsnitt 7.3). Erik vacklar inte alls; han skriver som efter en regel.
2. Åsmund skrev yr-runa på alla sina tretton stenar, också de tre inom klustret. Det talar emot att platsen eller beställarna avgjorde stavningen. Den följde ristaren.
3. Stavningen lever kvar i samma bygd efter Erik, fyra gånger så vanlig bland de senare stenarna som i övriga Uppland, och klustret står kvar när ristaren hålls konstant.

Hypotesen är inte bevisad, och Stilles och Larssons förklaring är inte utesluten. Talen är små: Erik har en sten utanför bygden och Åsmund tre inom den. Talade Erik och ristarna efter honom själva ett mål där ljuden fallit samman, ger det samma mönster som en skrivtradition. Balle pekar dessutom åt andra hållet: han skrev r oftare inom klustret än utanför (3 av 5 mot 5 av 19, p = 0,29; med de osäkert attribuerade stenarna 5 av 7 mot 6 av 20, p = 0,08). Det som skiljer förklaringarna åt är om de senare r-stenarna i bygden står i Eriks tradition – samma ornamentik, samma formler, samma stavning i övrigt – eller bara i samma bygd. Det är nästa prov.

Svagheter, i ordning efter vikt.

1. Fyndet är upptäckt, inte förregistrerat. Klustrets gräns är vald av datan. Scanstatistiken, justeringen och halvorna tar hänsyn till det, men radien och centrum ska läsas som ungefärliga.
2. Erik bär den tidiga delen. Tretton av femton tidiga stenar i klustret är attribuerade till honom, och attributionerna bygger på stil; flera av dem har ifrågasatts (Larsson 2002, avsnitt 7.2.3). Klustret står kvar utan honom, men med mindre marginal.
3. Draget avgörs på få ord per sten. Många stenar har bara en eller två ändelser med ʀ, oftast i æftiʀ. Ett enda r räcker för att stenen räknas som r för ʀ.
4. Måttet är inte handkontrollerat. Det bygger på Rundatas translitterering och normalisering. En felläst yr-runa eller en normalisering som sätter ʀ där andra forskare inte gör det skulle flytta enskilda stenar.

Vad som skulle fälla fyndet. En handläsning som visar att r-formerna inom klustret oftare är osäkra läsningar än utanför, eller nya fynd i bygden med yr-runa.

Inom 30,4 kilometer från Holm i Vittinge har 67 procent av runstenarna r för ʀ, mot 13 procent i resten av landet, och samlingen tål varje känslighetsanalys. Den börjar med ristaren Erik men står kvar utan honom och lever vidare bland de senare stenarna i bygden. Stavningen följde ristaren snarare än platsen, och vi föreslår att klustret är en skrivtradition. Att det i stället speglar ristarnas eget uttal, som Stille och Larsson menar, kan runstenarna ännu inte utesluta; provet är om de senare r-stenarna står i Eriks tradition eller bara i hans bygd.