Monoftongstavningen blir ovanligare på runstenarna – från 69 till 22 procent mellan omkring år 1000 och 1115

Det råder enighet om att den östnordiska monoftongeringen, där diftongerna æi, au och øy blev långa monoftonger, började i Danmark under 900-talet, och beviset är stavningen i runinskrifterna: digraferna ersätts av en enda runa, så att stain blir stin (Marklund 2018, s. 12, med litteratur). Elias Wessén antog utifrån runstenarnas stavning att ljudbytet nådde Östergötland och Västergötland omkring år 1000 och Mellansverige mot slutet av 1000-talet (Wessén 1968, s. 32 f., efter Marklund 2018, s. 12). Magnus Källström (2014) har läst stavningen sten, med stungen i-runa, som tecken på att æi hade blivit [e:] i Västmanland, kring Uppsala, i västra Uppland och på två platser i Södermanland, och han ställer frågan som en fråga om skriftnorm och dialekt (efter Marklund 2018, s. 13). Att ristarna stavade olika och att stavningen kan användas för att skilja dem åt är känt sedan länge (Thompson 1975).

Vi har inte funnit någon studie som mäter hur andelen monoftongstavningar förändras över tid när plats och ristare hålls konstanta. Om stavningen följde uttalet, borde andelen öka i Mälardalen under 1000-talet. Syftet här är att mäta förändringen och pröva om den håller.

Ingen analysplan låstes för den här frågan innan resultaten var kända. Fyndet är alltså inte förregistrerat, och det ska läsas som upptäckt i en systematisk genomgång.

Genomgången var en allmän metod som tillämpades på en gång på 14 drag i runstenarnas stavning och innehåll: samma modell, samma tidsmått, samma korrigering över dragen och samma indelning av materialet i två halvor för alla drag, bestämda i programkoden innan genomgången kördes. Draget i den här rapporten lades till i genomgången den 11 oktober 2026. Samma dag, efter att mönstret hade visats, lades tolv kontroller av mätningen till för att pröva de invändningar en runolog rimligen skulle resa; alla redovisas i avsnitt 5.4, också de som inte håller.

p-värdet är korrigerat för de 14 drag som prövades och för alla 48 samband som projektet redovisar, och halvorna bestämdes oberoende av mönstren. Avsnitt 5.5 om ristarna och stavningssätten är explorativt: det räknades efter att mönstret var känt och redovisas med p-värden som inte är justerade. Kontrollen av kodningen i 5.4 gjordes den 31 oktober 2026, när rapporten skrevs.

• Källa. Samnordisk runtextdatabas (Rundata), Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet: translitterering, normalisering, landskap, socken, ristare och stilgruppering för varje inskrift. Materialet frystes för analysen den 29 oktober 2026.
• Stenarna. Vikingatida runstenar i de svenska landskapen. Bara runstenar; andra föremål med runor ingår inte. Skåne och Blekinge förs i Rundata till Danmark och ingår inte.
• Orden. Ord med æi i Rundatas normalisering (ræisa, stæinn, þæiR, bæði med flera), jämförda ord för ord med translitteringen, bara när de två texterna har lika många ord; egennamn och osäkra läsningar räknas inte. Ett ord är skrivet med diftong när translitteringen har ai, ia, ei eller ae, annars med monoftong. stæinn står för 48 procent av de 1 278 orden.
• Draget. En sten har monoftongstavning när minst ett av dess æi-ord är skrivet med monoftong. Draget kan avgöras på 1 091 stenar; 649 av dem är daterade, och 363 har monoftongstavning.
• Tiden. Stilgruppens mittår efter Gräslunds ornamentikkronologi (Gräslund 2006): RAK 998, Fp 1030, Pr1 1030, Pr2 1035, Pr3 1065, Pr4 1085, Pr5 1115. Stilgrupperna bygger på ornamentiken, inte på stavningen.
• Ristaren. Den ristare Rundata anger utan frågetecken. Stenar utan säker ristare grupperas per socken.

4.1 Modellen. Logistisk regression (R-paketet mgcv, R 4.6.1; Wood 2017) med draget mot stilgruppens mittår som en utjämnad kurva, stenens läge som rumslig utjämning och ristaren som slumpeffekt, så att en flitig ristares vana inte räknas som en förändring. Kurvan visas som justerad andel för en typisk ristare, med 95 %-intervall ur 300 dragningar av modellens koefficienter. Dateringens osäkerhet prövas genom att dra varje stens årtal jämnt inom stilgruppens intervall, tio gånger.

4.2 Korrigering och replikering. Holm-korrigering (Holm 1979) över de 14 drag vars förändring prövades. Intern replikering: materialet delades en gång, för alla projektets analyser, i två halvor socken för socken, och förändringen ska hålla i var halva för sig.

4.3 Känslighetsanalyser. Samma fasta serie som för alla samband projektet redovisar, med tiden i steg om 50 år och oddskvoten för ett sådant steg: rå modell; justerad för landskapet; ristaren som slumpeffekt; socknen som slumpeffekt; stenens läge som rumslig yta (bara stenar som står kvar); var halva för sig; och utan ett landskap i taget (landskap med minst 30 stenar). En analys håller när p är under 0,05 och riktningen är densamma som i den justerade modellen; utan ett landskap krävs signifikans bara där minst två tredjedelar av stenarna är kvar. p-värdena justeras dessutom tillsammans för alla 48 samband som redovisas (Benjamini & Hochberg 1995); det justerade värdet kallas q. Modellens antaganden prövas med simulerade residualer (DHARMa; Hartig 2022).

4.4 Kontroller av mätningen. Tolv varianter av samma raka trend i tiden, med läget och ristaren som i 4.1 om inte annat sägs (listade i 5.4), och en kontroll av kodningen med en strängare regel.

4.5 Avvikelser och fel. Ingen plan fanns, så inga avvikelser från en plan kan redovisas. När rapporten skrevs visade ett slumpvis urval av orden att regeln också räknar ord skrivna med bara a eller utan vokal som monoftong. Resultatet räknades därför om med en strängare kodning (5.4); det ändras inte.

5.1 Huvudtestet. Med läge och ristare konstanta sjunker andelen från 69 procent omkring år 998 till 22 procent omkring 1115, en förändring på 48 procentenheter (95 %-intervall 22–66), p = 0,005, Holm-korrigerat p = 0,028. Kurvan sjunker inte jämnt: den går från 69 till 58 procent fram till omkring 1030, ligger nästan still till omkring 1070 (55 procent) och sjunker sedan igen. Halva A: 343 stenar, från 70 till 24 procent, p = 0,049. Halva B: 306 stenar, från 69 till 33 procent, p = 0,015. Förändringen håller alltså i båda halvorna. I klartext: omkring år 1000 hade ungefär sju stenar av tio minst ett ord stavat med monoftong, omkring 1115 ungefär två av tio. Känslighetsanalysernas oddskvot på omkring 0,5 per 50 år betyder att oddsen för monoftongstavning ungefär halveras på femtio år.

5.2 Dateringens osäkerhet. När varje stens årtal dras inom stilgruppens intervall är förändringen signifikant i 9 av 10 omräkningar och har samma form i alla; den blir då mindre, mellan 22 och 33 procentenheter.

5.3 Känslighetsanalyserna (649 stenar, 363 med monoftongstavning; tiden i steg om 50 år). Alla 8 håller:

• Rå modell: oddskvot 0,44 (0,35–0,56), p < 0,001.
• Justerad för landskapet: 0,55 (0,39–0,76), p < 0,001. Det motsvarar 68 procent år 1000 mot 42 procent år 1100 (skillnaden troligen 12–39 procentenheter).
• Ristaren som slumpeffekt (315 ristare och sockengrupper): 0,52 (0,33–0,81), p = 0,004.
• Socknen som slumpeffekt (326 socknar): 0,49 (0,34–0,70), p < 0,001.
• Stenens läge som rumslig yta (390 stenar som står kvar): 0,54 (0,34–0,88), p = 0,014.
• Halva A (340 stenar): 0,60, p = 0,025. Halva B (309 stenar): 0,49, p = 0,005. Halvorna följer samma regel som i 5.1 men räknas för sig, så att tre stenar hamnar i den andra halvan.
• Utan ett landskap i taget (4 landskap prövade): riktningen håller utan vart och ett. Svagast utan Uppland, då 301 stenar är kvar, mindre än två tredjedelar: oddskvot 0,53 (0,24–1,17), p = 0,12.
• Modellens antaganden: residualernas fördelning p = 0,25, överspridning p = 0,26, kvarvarande rumsligt mönster p = 0,26; inga avvikelser.
• Justerat för alla 48 samband som projektet redovisar: q < 0,001. Sambandet är ett av 15 som håller i alla känslighetsanalyser.

5.4 Kontrollerna av mätningen. Riktningen är densamma i alla tolv; nio är signifikanta och tre inte:

• Per sten: oddskvot per 50 år 0,55 (0,37–0,83), p = 0,005. Per ord, så att en sten med många æi-ord inte väger tyngre: oddskvot per 50 år 0,54 (0,38–0,78), p < 0,001.
• Bara stæinn: oddskvot per 50 år 0,59 (0,38–0,92), p = 0,021 (569 stenar). Bara andra æi-ord: oddskvot per 50 år 0,64 (0,41–0,99), p = 0,044 (531 stenar). Förändringen gäller alltså inte bara ordet för sten.
• Bara stenar med säker ristare: oddskvot per 50 år 0,46 (0,24–0,87), p = 0,018 (270 stenar). Bara stenar utan: oddskvot per 50 år 0,55 (0,35–0,87), p = 0,010 (379 stenar). Utan ristaren i modellen: oddskvot per 50 år 0,54 (0,43–0,68), p < 0,001.
• Bara Uppland: oddskvot per 50 år 0,42 (0,26–0,67), p < 0,001 (348 stenar). Bara Södermanland: oddskvot per 50 år 0,31 (0,12–0,84), p = 0,020 (113 stenar).
• Inte signifikant: bara signerade stenar, oddskvot per 50 år 0,91 (0,39–2,15), p = 0,83 (106 stenar); inom samma ristare, oddskvot per 50 år 0,50 (0,23–1,10), p = 0,084 (11 ristare med stenar i minst två stilgrupper, 174 stenar); utan den tidigaste och den senaste stilgruppen, oddskvot per 50 år 0,67 (0,42–1,08), p = 0,098 (481 stenar).
• Kodningen. Av de 599 ord som regeln räknar som monoftong är 79 skrivna med bara a eller utan vokal (vanligast stan, rasa och þaR); de visar ingen monoftong. Med en strängare regel, där bara i eller e i diftongens plats räknas som monoftong och de övriga orden som osäkra, byter 28 stenar grupp och 16 faller bort. Oddskvoten per 50 år blir 0,53 justerad för landskapet (mot 0,54 med regeln), 0,57 och 0,46 i halvorna och 0,58 i bara Uppland, alla med p under 0,01.

5.5 Ändarna och ristarna (explorativt, beskrivande).

• I Uppland har 19 av de 23 RAK-stenarna monoftongstavning, och 16 av de 23 är ristade av Gunnar, som skriver monoftong på 19 av sina 20 stenar. Av de 20 Pr5-stenarna har 2 monoftongstavning, och 16 av de 20 är Öpirs. Mellan dem ligger andelen mellan 34 och 64 procent i varje stilgrupp.
• Öpir själv skriver monoftong på 11 av 21 stenar i stilgrupp Pr4 men på 1 av 16 i Pr5 (Fishers exakta test, p = 0,004, inte justerat). Det är den tydligaste förändringen inom en och samma ristare i materialet.
• Monoftongen skrivs på två sätt: med vanlig i-runa (stin) eller med stungen i-runa (sten). Det är i-stavningen som försvinner, från 63,1 procent av æi-orden på RAK-stenarna till 3,3 procent på Pr5-stenarna. e-stavningen är sällsynt i alla stilgrupper, mellan 2,0 och 9,9 procent, och vanligast på Pr4-stenarna. Stungna runor blir vanligare under perioden, så e-stavningen var inte möjlig överallt från början.

Vad fyndet säger. På runstenarna blir monoftongstavningen ovanligare med tiden. Det gäller med läge och ristare konstanta, i båda halvorna, i Uppland och i Södermanland, ord för ord och för både stæinn och andra ord. Om stavningen följde uttalet skulle det betyda att Mälardalen hade monoftong tidigt och förlorade den, och det antar ingen: fornsvenskan har monoftong. Den rimligaste läsningen är att stavningen inte följde uttalet. De tidiga ristarna skrev ofta en enda runa för diftongen, och de sena uppländska ristarna skrev ai nästan alltid. Det ser ut som en skriftnorm som slog igenom, buren av ristare som Öpir, snarare än en förändring i talet.

Mot tidigare forskning. Wessén daterade ljudbytet med hjälp av runstenarnas stavning. Vårt resultat säger att den stavningen i Mälardalen rör sig åt fel håll för att kunna bära en sådan datering: de sena stenarna skriver diftong oftare än de tidiga. Det stöder Källströms (2014) sätt att ställa frågan, där skriftnormen och dialekten måste hållas isär, och det passar med att det är i-stavningen som försvinner medan e-stavningen, som Källström läser som monoftong, står kvar och är vanligast på Pr4-stenarna. Det säger inte när monoftongeringen nådde Mälardalen. Det säger att runstenarnas stin och stain inte ensamma kan visa det.

Svagheter, i ordning efter vikt.

1. Ändarna bär nedgången. Mellan omkring 1030 och 1070 står andelen nästan still, och utan den tidigaste och den senaste stilgruppen är trenden inte signifikant (p = 0,098). Pr5 har bara 20 stenar.
2. I Uppland är ändarna två ristare. Gunnar står för 16 av 23 RAK-stenar och Öpir för 16 av 20 Pr5-stenar. Inom samma ristare går trenden åt samma håll men är inte signifikant (p = 0,084). Fyndet kan därför läsas som en skillnad mellan ristartraditioner snarare än en gradvis förändring hos alla. Det passar med en skriftnorm, men det betyder att resultatet vilar på få verkstäder.
3. Dateringen. Stilgrupperna är en relativ kronologi med osäkra årtal. RAK är en bred och tidig grupp vars stenar mest står i Götaland; modellen håller läget konstant, och Uppland ensamt visar samma riktning, men där är RAK i hög grad Gunnar. Med årtal dragna inom stilgruppernas intervall blir förändringen 22–33 procentenheter i stället för 48.
4. Mätningen. Draget bygger på Rundatas normalisering och translittering, ord för ord. Kodningskontrollen ändrar ingenting, men bara signerade stenar ger inget signifikant resultat (106 stenar).
5. Vad stavningen betyder. Om stin betecknar en monoftong eller är ett förkortat sätt att skriva diftongen är just den fråga resultatet berör. Resultatet visar att stavningen inte följer ljudbytet i den väntade riktningen, men det kan inte självt avgöra vad stavningen betecknar.

Vad som skulle fälla fyndet. En datering som inte bygger på ornamentiken, där de sena stenarna i Mälardalen hade monoftongstavning lika ofta som de tidiga; eller om Öpirs Pr5-stenar visade sig stå i en trakt där alla ristare skrev diftong, så att skillnaden är en fråga om plats och inte om tid.

Monoftongstavningen blir ovanligare på runstenarna, från 69 till 22 procent med läge och ristare konstanta, och förändringen tål varje känslighetsanalys. Den går mot den ljudutveckling som stavningen har använts för att datera. Den sena uppländska stavningen stain speglar troligen en skriftnorm. Nästa steg är att pröva förändringen inom ristarskolor över generationer och mot en datering som är oberoende av ornamentiken.