Barnen ärvde led ur föräldrarnas namn – förälder och barn delar ett namnled nästan dubbelt så ofta som slumpen ger

Germanska personnamn är ofta sammansatta av två led, och namnforskningen har länge beskrivit hur leden gick i arv inom släkten, genom variation (ett led återkommer, Holmger och Holmfast), allitteration (samma begynnelseljud) och upprepning av hela namnet (Janzén 1947). Lena Peterson (2007) har förtecknat runstenarnas namn och deras led. Birgit Sawyer (2000) läste runstenarna som uttryck för familj och arv.

Det som saknas är ett mått på hur ofta namnleden faktiskt går i arv på runstenarna, jämfört med vad slumpen ger när man tar hänsyn till att vissa led är vanliga i en trakt, och om seden ändrades när kristendomen kom. Syftet här är att mäta det.

Hypoteserna, måtten och tolkningsreglerna skrevs ned i en analysplan den 29 oktober 2026, innan några namnpar hade jämförts. Planen har kontrollsumman SHA-256 74eb51136233aa89… (se Data och kod). Före låsningen var bara antalet relationer känt och ett exempel, U 135, där sonen bär faderns namn.

Planen prövar fem hypoteser med Holm-korrigering: H1 att förälder och barn delar namnled oftare än slumpen ger, H2 att de oftare allittererar, H3 att överskottet är mindre på sena stenar, H4 att det är mindre på stenar med kristna kännetecken och H5 att syskon delar namnled oftare än slumpen ger. En hypotes håller när Holm-p är under 0,05 och riktningen är densamma med p under 0,05 i båda halvorna.

Planen innehöll inte projektets fasta känslighetsanalyser, som är byggda för samband mellan två drag på en sten. Motsvarande steg för namnpar bestämdes därför i en tilläggsplan den 31 oktober 2026 (SHA-256 9d0247a8c21ba9b7…), innan de räknades. Ett av stegen, utan korta led, hade räknats efter huvudkörningen och låstes som steg i tilläggsplanen. En omblandning inom härad (avsnitt 5.4) är explorativ: den räknades efter tilläggsplanen, för att pröva en svaghet som planen inte tog upp.

• Stenarna. Svenska vikingatida runstenar i Samnordisk runtextdatabas (Rundata). Bara runstenar.
• Relationerna läses med regler ur Rundatas normalisering och översättning: far, mor, son, dotter, bror och syster. Reglerna har kontrollerats mot handkodning på ett nytt urval om 40 stenar, där relationen var rätt på 38. Där en resare har samma namn som den döde fadern, modern eller sonen räknas paret också.
• Paren. 1292 förälder–barn-par och 1066 syskonpar, varje namnpar en gång per socken, så att en familj med många stenar, som Jarlabankes, inte räknas flera gånger.
• Namnleden. Ett namn delas i förled och efterled när båda leden finns i minst tre andra namn i materialet; annars räknas hela namnet som ett led. Två namn delar ett led när de har något led gemensamt eller är samma namn.
• Tiden efter stenens stilgrupp (Gräslund 2006): tidiga stenar RAK–Pr2, sena Pr3–Pr5.

4.1 Måttet. Andelen par som delar ett namnled jämförs med andelen när det andra namnet i varje par blandas om slumpvis bland paren inom samma landskap, 9 999 gånger. Omblandningen behåller landskapets namnförråd, så att ett led som är vanligt i en trakt inte räknas som arv. Testet är ensidigt.

4.2 De andra hypoteserna. H2 som H1 med samma begynnelseljud som mått. H3 och H4 jämför överskottet per par, det observerade minus det väntade, mellan sena och tidiga stenar respektive stenar med och utan kristna kännetecken, tvåsidigt.

4.3 Korrigering och replikering. Holm-korrigering (Holm 1979) över de fem testen. Varje hypotes prövas också i var halva för sig.

4.4 Känslighetsanalyserna enligt tilläggsplanen, för H1 och H5: halvorna; utan ett landskap i taget (landskap med minst 30 par; signifikans krävs bara där minst två tredjedelar av paren är kvar); tiden konstant, med omblandning inom landskap och tidsskikt; ett par per sten; utan korta led och de datadrivna skräpleden -ni, -bbi och -einn; och bara delade led, utan par där båda bär samma hela namn. Ett steg håller när andelen är större än den väntade och p är under 0,05.

4.5 Avvikelser från planen. Inga. Tilläggsplanens körning ger samma andelar som huvudkörningen; halvornas p-värden skiljer sig i sista decimalen eftersom slumpdragningarna kommer i en annan ordning.

5.1 Förälder och barn (H1). 1292 par: 5,3 mot 2,8 procent, p = 0,0001, Holm-korrigerat p = 0,0005. Halva A: 4,9 mot 2,3 procent, p = 0,0002. Halva B: 5,8 mot 3,4 procent, p = 0,0005. H1 håller. I klartext: ungefär ett förälder–barn-par av tjugo delar ett namnled, mot ett av trettiofem om namnen fördelades slumpvis i samma landskap. Oftast går leden -björn, Tor-, -sten, -fast, Sig- och -mund i arv, till exempel Holmger och Holmfast (U 289), Ingevald och Ingemund (U 296) och Gudmar och Gudbjörn (Sö 164). På 6 stenar bär sonen faderns hela namn, som Östen efter Östen (U 135).

5.2 Syskon, allitteration, tid och kristendom (H5, H2, H3, H4). Syskon: 1066 par, 6,7 mot 2,9 procent, p = 0,0001, Holm-korrigerat p = 0,0005, och i båda halvorna (p = 0,0001 och p = 0,0001); H5 håller. Allitteration mellan förälder och barn: 14,9 mot 12,5 procent, Holm-korrigerat p = 0,013, men bara i halva B; en antydan. Över tid: överskottet är 3,1 procentenheter på sena stenar och 2,6 på tidiga, p = 0,89. Kristna kännetecken: 1,1 mot 2,9 procentenheter, p = 0,22. Ingen skillnad påvisas för tiden eller kristendomen. Mor och barn: bara 27 par, för få för att säga något.

5.3 Känslighetsanalyserna. Alla håller, för både förälder–barn och syskon:

• Tiden konstant: förälder–barn 5,3 mot 2,8 procent, p = 0,0001; syskon 6,7 mot 3,3 procent, p = 0,0001.
• Ett par per sten: förälder–barn (714 par) 5,6 mot 2,8 procent, p = 0,0001; syskon (488 par) 7,2 mot 2,5 procent, p = 0,0001.
• Utan korta led: förälder–barn 4,5 mot 2,5 procent, p = 0,0001; syskon 6,0 mot 2,7 procent, p = 0,0001.
• Bara delade led, utan samma hela namn: förälder–barn 4,9 mot 2,3 procent, p = 0,0001; syskon 6,7 mot 2,3 procent, p = 0,0001.
• Utan ett landskap i taget: utan Uppland står 534 förälder–barn-par kvar, färre än två tredjedelar, och riktningen håller (4,5 mot 2,8 procent, p = 0,011); utan vart och ett av de andra landskapen med minst 30 par är p = 0,0001. Syskonen likadant.

5.4 Omblandning inom härad (explorativt). Familjer i samma bygd delar ett lokalt namnförråd, och omblandning inom landskapet kan därför överskatta arvet. Blandas namnen bara om inom häradet blir den väntade andelen för förälder–barn 3,3 procent mot observerade 5,3, p = 0,0001, i 113 härader: fyndet står kvar. För syskon blir den väntade andelen 5,6 procent mot 6,7, p = 0,053: överskottet krymper och är inte längre säkert. Den omblandningen är dock skev uppåt för syskonen: en sten med flera syskon ger många par, och i ett litet härad blir den slumpvisa partnern ofta ett annat syskon i samma familj.

Vad fyndet säger. Barn fick led ur föräldrarnas namn oftare än slumpen ger, också när bygdens namnförråd hålls konstant, och oberoende av tid, landskap och hur många namn en sten har. Men skicket gällde en minoritet: ungefär ett par av tjugo, mot ett av trettiofem väntat. Det var en möjlighet i namngivningen, inte en regel. Att överskottet är lika stort på sena stenar och på stenar med kristna kännetecken visar att det nordiska namnskicket inte försvagades i familjerna under runstenstiden.

Mot tidigare forskning. Resultatet ger ett mått åt det namnskick som namnforskningen har beskrivit (Janzén 1947) och visar att det syns i runstenarnas relationer, inte bara i enskilda exempel. Att det inte är svagare på de kristna stenarna tyder på att det nordiska namnskicket var levande också i de familjer som markerade sin kristna tro.

Svagheter, i ordning efter vikt.

1. Bygdens namnförråd. Grannar delar namn, och en del av överskottet kan vara lokalt namnmode. För förälder–barn står fyndet kvar inom härad; för syskon krymper det (5.4).
2. Leddelningen är grov. Den bygger på materialet självt och ger några skräpled. Utan korta led och skräpled står fyndet kvar, men smeknamnsformer som Holmi räknas som enledade och kan dölja arv.
3. Relationerna är lästa med regler. Felen är omkring en på tjugo i kontrollen.
4. Barnen är vuxna. Den som reser stenen är oftast vuxen, så namngivningen ligger 30–50 år före stenens stilgrupp. Tidsjämförelsen gäller alltså namngivningen omkring år 1000, inte stenarna själva.

Vad som skulle fälla fyndet. Att överskottet försvann med en omblandning inom socknen, när materialet blir stort nog för det, eller att en handkodning av leden gav samma andel för förälder–barn som för slumpvisa par.

På runstenarna delar förälder och barn ett namnled i 5,3 procent av paren, mot 2,8 procent vid slumpvis parning, och det tål varje känslighetsanalys. Barnen ärvde led ur föräldrarnas namn, men bara i en minoritet av familjerna, och seden försvagades inte under runstenstiden.